Lite oroligheter inför doppare dan

I morgon är det julafton. Ingen konstigt med det. I det stora hela ska det bli väldigt skönt. Att känna att allt är klart. Bakning, paketköp och inslagning. Det förbannade julkortsskrivandet. Och packandet för att åka norröver på juldagen. För det är först på julafton. Efter det traditionsenliga träningspasset. Jag kan känna mig lugn och avslappnad på riktigt.

Men trots det kommande lugnet är det några saker som gör mig lite orolig. Förra året var det någon som kommenterade något kring mateintag. Och så pang! Satt jag på toaletten med fingrarna i halsen. Säkert inget illa menat. Men det behövs så lite ibland.

En annan sak är det här med ångesten. Senaste tiden har det gått överraskande bra att vara i det där huset från barndomen och med familjen. Och förhoppningsvis blir det inga problem i morgon heller. Är nog mest rädd att förstöra för övriga som är närvarande. Blev väldigt positivt överraskad när min mor direkt sa att hon skulle göra i ordning rummet på nedervåningen åt mig så jag kunde sova där. Och slippa sova i mitt gamla rum. Känns bra att hon förstår.

Jag får försöka se positivt på dagen i morgon. Min bror är där i år. Med sin Dalaflicka. Och dagen efter är det åtta timmar ensam i bilen. Det är skönt. Dessutom kommer jag behöva fira i morgon. Fira storslaget. I morgon är jag rik. På riktigt. Uppestittarkväll enligt traditionen med Don E och Mr. T. Någon säger att man inte blir lyckligare av pengar. Jag skrattar dem i ansiktet. Ha! Visst fan blir man det. Miljonerna blir mina i kväll. Jag skojar inte. De ska bli mina. Det är min tur nu.

Fortfarande jobbigt

Efter tre års tid borde det inte vara så jobbigt längre. Att behöva skiljas några dagar. Att vinka adjö på den där hemska parkeringen på Arlanda. Men det är det. Det är det verkligen. Förra året var handlade det om att vara ifrån varandra tio dagar över julen. I år har vi fått ner det ordentligt. Bara tre dagar. Men det är tre dagar för mycket.

Jag vill inte vara i från Flickan från landet i norr alls. Inte ens lite. Och så kommer alla de där minnena när bilen stannar på Arlandas parkering. Minnen från tre år tillbaka. När vi precis träffats. När vi var tvugna att vinka adjö hela tiden. Och vara ovetande om när vi skulle ses igen. Nu vet vi att vi ses snart. På torsdag eftermiddag. Då har jag förhoppningsvis tagit mig hela vägen upp till lorr.

Men just nu sitter jag här. Klockan har precis slagit 08.00. Det är mörkt ute. Och det är ensamt här inne. Jag räknar inte dagarna till julfton. Jag räknar dagarna till juldagen då jag ska åka.

Skogens möjligheter

För nästan två år sedan var ett reporterteam med oss ut i skogen för att göra en artikel om skogens möjligheter för barnen. Artikeln skrevs. Bilder togs. Men det publicerades aldrig i tidningen "Förskolan".

För någon vecka sedan fick chefen ett mail. Det var från tidningen "Förskolan". De berättade att artikeln som skrevs för två år sedan skulle vara med i decembernumret. Och så var det. För bara två dagar senare låg den där personalrummet. Med en kass artikel men med fina bilder. Innehållet i artikeln var ändrat och de hade tagit bort det som var intressant. Så kan det gå.

Så ta och läs. Eller i alla fall titta på bilderna i "Förskolan" och artikeln om skogens möjligheter. Där är jag. Nerbrottad och snöklädd. Som vanligt. Det var en bra vinter. Det var en bra barngrupp. Det var kallt och det var vitt. Så blir det nog inte i år. Inte här nere i alla fall.

Om några dagar sätter jag mig i bilen och åker norröver. Då hoppas jag att blir vitt. Och kallt. Det är jag beredd på. Men först ska jag försöka överleva dagen. Eftersom jag nu är helt ledig så har förkylningen slagit till ordentligt. Så klart. Att sedan springa hem 13km efter arbetet igår inte gjorde saken bättre. Det är en annan historia. Och dessutom är jag kille. Och vi blir visst sådär förbannat ynkliga när vi är förkylda.

Att prata om något bortglömt

När jag skrivit klart,lämnat in och fått min C-uppsatts på Lärarhögskolan godkänd trodde och hoppades jag att aldrig mer behöva se sen. Så har inte fallet varit. Förra hösten fick jag sitta på något internationellt seminarium och prata om min praktik. Jag förstod inte mycket. Och det gjorde säkert inte de som lyssnade på mig heller.

Efter det var det tyst. Skönt. Fram till för någon vecka sedan. Då fick jag ett samtal till arbetet. Och det händer inte ofta att någon söker mig. I andra änden var det en kvinna från förskolan där jag haft min praktik under utbildningen.

Kvinnan berättar att de ska ha ett seminarium med lite folk från komunen. Men några förskollärare. Och med nuvarande studenter. Och så kom frågan. Om jag kunde tänka mig att berätta lite inför alla dessa människor om mitt arbete. Om det där jag inte läst på över fyra år. Om det där som varit gömt så länge. Och berätta lite om hur det var att skriva och praktisera. Inget längre tal. Bara 15-20min. Kalla kårar längs ryggraden. Panik i ögonen.

När paniken lagt sig. Vilket kändes som minst fyra minuter. Så svarade jag att jag skulle tänka på det. Jag skulle maila henne några dagar senare. Fast jag visste. Att samtidigt som jag sa att jag skulle återkomma. Så skulle svaret bli nej. Helvete heller!

Och så blev det. Jag är inget fan av att prata inför folk jag inte känner. Jag tycker inte om uppmärksamheten. Jag är för osäker. Men någonstans där inne så blev jag ändå smickrad. Att de frågade mig. Att de tyckte arbete var bra. Mitt och Damen L's. Och ville att jag skulle komma.

Vita skåpbilar

Jag sitter inne på chefens kontor nu. Fast egentligen är det inte hennes kontor nu. Det är mitt. På riktigt. Det är jag som är föreståndare. I tre dagar. Det är jag som har fått ansvaret när chefen och ställföreträdande har gått på ledighet. Det är stort. Även om det är en väldigt liten sak.

Tänkte att jag inte skulle behöva göra så mycket. Men blev direkt på morgonen inblandad i dramat här. En vit skåpbil som stryker runt. Har varit i grannkomunen och har varit här. Försöker locka till sig barn med hjälp av hundvalpar. Vidrigt. En skåpbil var här utanför igår. Om det var den vet vi inte. Kan ha varit. Eller kanske inte.

Senaste månaden har kroppen börjat säga emot. Den vill inte arbeta längre. Den vill inte vakna och åka iväg till arbetet. Inget direkt fel på arbetsplatsen. Bara trött på att behöva gå upp och göra det. Vissa dagar har den varit helt avstängd. Bara ett skal som vandrar omkring här.

Kollegor och barn har varit sjuka. Det har inte jag. Jag blev så trött på att arbeta så jag önskade att jag skulle bli sjuk. Jag blev så trött på att arbeta så att jag försökte bli sjuk. Vara nära sjuka barn var ett försök. Det gick inte. När det var snökaos här nere i stortstan och jag varit ute och tränat. Då stod jag ute vid bilen och bytte tröja. Ta på sig varma. Torra kläder. Innan jag drog på mig den nya så stod jag en minut extra bara för att bli lite kall. Men det gick inte heller.

Nu är det tre dagar kvar innan ledighet. Om två timmar är det bara två dagar kvar. I måndags hade vi luciatåg för föräldrarna. Den sista saken man behövde anstränga sig inför. Nu kan man slappna av. Tisdag morgon. Då vaknar jag upp och känner sjukdomen vara på ingående. Hals och näsa.

Nu är det onödigt att bli sjuk. Nu behövs det inte längre. Nu kan jag vara frisk. Men så fort jag börjar slappna av så kommer skiten direkt. Så är det. Och tydligen går det inte att rubba på de bestämda sakerna.

Får inte slappna av idag heller. Hålla utkik efter barn och skåpbilar. Men kanske är det en bra sak. Kanske är det det som gör att jag klarar att hålla förkylningen borta. Ett stund till i alla fall.

Gör det själv - ungjävel

Vi har en miljöprofil på vår förskola. Försöker ge barnen insyn i miljön och kretslopp. Hur vi kan påverka den och använda oss av den. Ett roligt arbete. Och ett nyttigt arbete. Ibland undrar man om någonting verkligen fastnar hos barnen. Men så kommer det tillfällen där man nästan blir chockad av hur mycket de kan.

Nyligen kom en mamma och berättade. Hennes dotter har gått hos oss. Hon slutade för två år sedan. Vilket gör henne till en åttaåring. Dottern och mamman hade varit ute och gått i området. Framför dem gick tre ungdomar från skolan som ligger ovanför oss. Ett högstadium. Där är alla fruktansvärt häftiga och tuffa. Där alla kan och vet bäst. Precis som på alla högstadium.

En av killarna äter godis och kastar pappret på marken. Den åttaåriga flickan. Hon som är tuff på riktigt. Säger högt. Utan att tveka. "Man kastar inte skräp på marken. Plocka upp det och lägg det i papperskorgen!"

Riktigt tufft av en åttaåring. Tycker jag. Och miljömedvetet. Alltså måste någonting ha fastnat. Tyvärr var killarna framför inte riktigt på samma nivå. Inte ens nära. För till svar får flickan: "Gör det själv, ungjävel."

Skrämmande. Helt enkelt. Men roligt att se att flickan ändå försöker hjälpa världen. Att hon gör sin del för en finare planet. Om man vill se det i ett stort perspektiv.

Bitarna har börjat falla på plats

Nu har det snart gått tre månader sedan jag skrev några ord senast. Inte överhuvudtaget. Men här. Ord har jag skrivit i massor. De allra flesta i fom av listor och på arbetet. Ibland känns det som att jag lever mitt liv efter listor. Eller kanske att listorna gör att jag kan leva mitt liv.

Hur som helst. Tre månader. Saker har börjat falla på plats. Skärsår på armarna har läkt. Stickandet i bröstet och den häftiga andningen har inte visat sig på ett tag. Hälsenan läker bra just nu och rehaben går över förväntan. Fyra löppass i veckan kring 10-12 km.

Bilen gick sönder efter en månad. Garantin räddade oss. Nu sparar den bara tid. Ekonomin har börjat vända och siffrorna är inte lika röda längre. Och förhållandet till familjen är under kontroll. Det mesta har börjat falla på plats. Givetvis inte allt. Men kom igen. Hur kul skulle det vara om allt i ens liv var underbart?

Det är nio dagar kvar till julafton. Jag har bakat. Helvete vad jag har bakat. Jag har skrivt de där förbannade jävla julkorten. Och julklappar är inhandlade. Man kan nästan tycka att jag ligger före tidsschemat. Nu finns det inget schema. Men om det hade funnits ett hade jag legat bra till. Ändå känns det lätt panikartat. Att det är miljoner saker att göra varje dag.

Det är fyra dagar kvar att arbeta. Fyra mornar till att sätta sig upp i sängen. Sucka. Och inse att det är långt kvar till pensionen. 37 år. Det sa Per. En nygammalvän. Eller något sådant.
Efter de fyra mornarna blir det lite ledigt. Och då ska jag nästan sätta mig upp i sängen. Sträcka upp armarna och fingrarna i luften. Och säga "Wohoo!". Men bara nästan.

Men innan pensionen. Och innan julafton. Blir det nog några fler ord här. Hoppas ingen har någonting emot det. Jag ska försöka. Ge det en chans. Så får vi se vad det leder till. God kväll. Och hej igen.

Bis später

Jag började skriva ett svar till alla i kommentarerna. Men så kom jag på. Kanske ser man det lättare om det kommer upp här. Så jag gjorde det i stället. Och bröt därmed direkt det där med att de sista orden var skrivna.

Jag visste inte att det fanns så många som läste mina rader. Som verkar tycka de är okej. Så det är nästan så att det blev lite suddigt i ögonen. Lite svårare att se. Och så blev det sådär förbannat svårt att känna att jag gjort rätt beslut.
Det som tog emot mest av allt. Det var det här med Glenn och City of cilent wishes. Jag vet inte hur många som hängt med i det hela. Men kort sagt. Flickan från landet i norr och jag träffades genom våra bloggar. Det var länge sedan nu. Mer än 2,5år. Men känns på något sätt minst lika nytt och härligt ändå.

Flickan från landet i norr skrev också att jag aldrig tar förhastade beslut. Nu kanske det inte stämmer jämt. Men lite ändå. Jag tar sällan förhastade beslut. Jag funderar. Vrider och vänder. Och så bestämmer jag mig.

Jag har vridit nu. Och jag har vänt. Och jag hade också bestämt mig. Men så kom ni. Allihopa. Och vred och vände lite till. Åt mig. Och så har jag suttit i två dagar nu och funderat igen. Det skapar en del ångest att behöva skriva. Att inte få ut det där som jag egentligen vill skriva om. Men samtidigt är det roligt. Jag får ur mig saker som jag ibland har svårt att prata om.

Så nu står jag där på noll igen. På ruta ett. Utan någon som helst aning om vad jag ska ta mig till. Men med en massa kommentarer som jag försöker ta in. Jag kanske ska börja med att ta en liten paus. Och säga så här: Jag återkommer. I november. Så kan vi ändra ordet "Adjö" till ett "bis später". Eller "vi hörs". Hur man än vill ha det. Hej. Så länge.

De sista raderna

Senast funderade jag lite kring det här med prestationsbaserad självkänsla. Jag fortsatte göra det. Och kom fram till att det är precis vad den här bloggen är för mig. Jag vet vad jag vill skriva om. Jag vet hur jag vill göra det. Men det går inte riktigt som jag tänkt mig.

Och så läser jag andra. Jag ser hur en efter en lyckas publicera böcker som jag vill. Allt verkar sådär förbannat jävla enkelt. Men jag kan inte. I stället sitter jag här och knappar på tangentbordet och får fram några bokstäver som bildar några innehållslösa meningar. Och allt jag kan tänka är "Varför kan inte jag skriva sådär bra som han eller hon." För hur mycket jag än funderar och vill så går det inte.

I stället skapar jag någon slags ångest att komma på något. Att skiva de här inläggen utan innehåll. Jag känner mig sämre och sämre när jag inte får till raderna som jag vill. Så till slut kom jag till insikt.

Och jag kan bara uttrycka det såhär: Tack! Jag skulle vilja tacka alla personligen som läst och kommenterat. Som visat att mina innehållslösa rader inte är helt osynliga. Jag skulle vilja skaka era händer och bocka framför er. Men jag får nöja med att säga det såhär. Tack igen.

Nu får Glenns webblogg sina sista skrivna rader. Jag kanske dyker upp någon annanstans. Senare i livet. När jag fått ordning på mina tankar. Undertiden lämnar jag plats till yngre förmågor. Till bättre förmågor. Som har saker att säga. Och som kan skriva på ett bra sätt. Jag vill inget heller än att skriva om hur det är att vara manlig förskollärare. Men jag får inte ihop tankarna och idéerna på rätt sätt. Mina träningspass kommer att fortsätta. De kommer att bildas rader kring dem. Men med det här får det vara slut nu.

Tack för tiden som varit och jag önskar er alla en lycklig framtid. Tack för mig.

Adjö.

Prestationsbaserad självkänsla

Jag satt och läste lite bland mina vanliga träningsbloggsfavoriter. Kom fram till en löpare från Studenternas. Jag brukar följa den och har följt hans väg mot Sverigetoppen det här året. Men så kom jag till några rader i slutet på ett av hans inlägg.

"För någon vecka sedan var jag på ett företagsmöte där man diskuterade stress och krav på arbetsplatsen. Doktorn varnade för en så kallad prestationsbaserad självkänsla."

Och direkt kände jag hur pilen träffade. Hur sant det är. Hur det stämmer in på mig. På alla sätt och vis. När det gäller alla moment i vardagen.

Hur jag ska vara som pojkvän. Som arbetskamrat. Vän. Som Pedagog. Eller som löpare eller son. Jag har mina teorier om hur jag ska vara och mår som bäst om jag uppfyller dem. Men det käns som att det borde vara ett väldigt vanligt problem för människor. Och i en del fall kan jag ändå tycka att det är okej. Att man med rätt ska få bättre självkänsla efter någon lyckad uppgift eller snällt agerande.

Men det kanske inte är meningen att all självkänsla ska vara grundad på prestationer. Att jag som människa är kass om jag inte springer mina 10 mil i veckan. Eller att jag blir en sämre människa om jag inte är överpedagogisk i alla lägen. Eller inte uppvaktar Flickan från landet i norr regelbundet. Och hälsar på mina föräldrar då och då. Men det är på det sättet jag uppfattar mig. Det är de kraven jag har på mig själv.

Undrar vad den där doktorn som varnade för prestationsbaserad självkänsla hade för tips för att ändra det beteendet. Hur man kan klara sig i från det eller komma ur det. Skulle vara intressant att veta. Undertiden får jag gå ut och träna nu. Så jag mår lite bättre över mig själv.

Tar med jobbet hem

Idag har det känts bättre i hjärttrakten. Men dagen har inte varit bra för det. Vi har börjat se lite problem med en pojke som mentalt känns väldigt liten. Och en flicka som numera börjar få smaka på konsekvenserna från sina taskiga attityd mot sina kompisar.

Och så sitter jag mitt i och känner att det är jag som ska komma på lösningen för att jag är utbildad. Kanske är det så. Men än så länge finns bara små tankar kring det hela. Och tankarna följer med mig hem.

Väl hemma drar jag på mig träningskläderna. Ut på ett kortare löppass. Men innan jag hinner dra på mig skorna blir allt svart. Och så vaknar jag upp på soffan. Lite sådär lagom utmattad. Men till slut kommer jag ut i den härliga kvällssuften. Ut på stigarna som leder mig genom skogen. Och så hem igen.

Tankarna finns där bak i huvudet. Men de får vara kvar där. I alla fall en stund. Nu ska jag i väg och se Flickan från landet i norr spela handbollsmatch. Premiär för mig. Uppladdning inför serien för henne.

Många bäckar små

Hjärtat rusar lite fort för tillfället. Det hugger och det sticker lite. Förr har det kommit ibland när jag sätter mig ner på rast. Och så försvinner det när jag kör igång igen. Men inte idag. Nu har det hängt kvar hela eftermiddagen också.

Chefen frågade en kollega hur det var med mig. Kollegan svarade att även jag känner mig nog lite pressad av allting. Att det börjar visa sig. Att det sliter.

Jag brukar ta på mig enormt mycket saker. Kanske mycket småsaker som jag gör direkt. För sån är jag. Jag vill ha saker gjorda på en gång. Annars lägger det sig bara som en klump någonstans. I magen eller i huvudet. Nu har det lagt sig kring hjärtat. Men någon har sagt att många bäckar små. Och kanske stämmer det.

Kollegan kom ut till mig på gården senare. Frågade hur det var. Givetvis sa jag att allt var bra. det var lugnt. Men hon förstod bättre. Hon tyckte jag skulle få lite ledigt. Bara vila. Men hon förstod också att det inte skulle gå. Jag skulle inte vila från arbetet även om jag var extra ledig. Och jag antar att hon rätt.

Nu sitter jag här. Den egentliga arbetsdagen är över. Det har varit en stressig dag. Utöver de vanliga. Vi har haft skördefest som jag har varit ansvarig för. Jag har farit åt olika håll. I samma höga tempo.
Alla fick sluta senast kl 16.00 idag. Timmen efter ska vi ha tre timmare ABC-utbildning. Chefen ville att vi skulle få lite ledigt innan. Rensa huvudet. Gå en promenad. Hinna hem. Kanke åka en sväng i den nya bilen.

Nu sitter jag alltså här. En kvart kvar innan utbildningen. Jag har passat på att skriva veckobrev. Fixa med avdelningens bilder och skrivit på hemsidan. Allting så jobbrelaterat det kan bli. Heja mig. Eller så borde jag slå mig själv. Hårt. För jag vet att det är så fel. Men jag kan inte på något annat sätt. Och då kan jag bara skylla mig själv att hjärtat rusar iväg. Att det sticker och hugger. Framför allt när jag förstår att många bäckar små...

En ny kompis

Ett förhållande har i helgen tagit slut. Ett hat-kärleksförhållande. Mitt samarbete med SL har fått ett slut. Det känns skönt, men ändå så finns det någonting där inne som ändå kommer att sakna det. Sakna den lugna stunden på morgonen. Att hinna med att läsa så mycket som jag gjort. Och alla människor.

I stället kommer jag i fortsättningen ta mig snabbare framåt. I en silvermetallic peugeot 206. Från 2005. En lagom stor bil för Flickan från landet i norr och mig. Än så länge. En fin bil att börja med.

Det är min första bil. Och direkt när jag åkte därifrån kom paniken. Undrar om jag gjorde rätt. Kommer jag ha råd? Och efter det, och innan också. Så har jag räknat och räknat. På skatter. På föräkringar. På bensin och service. Och så klart på avbetalningen. Det ska gå. Det kommer nog att gå fint. Men jag är så nervös över att inte få ihop det.

Så det blev en annorlunda shoppinghelg. Inte varje gång man kommer hem med en bil. Och det är väl tur det. Nu är familjen utökad. Nu har vi en ny kompis.

Efter nervositeten kom tomhet

I lördags var det äntligen dags. Som jag längtat att den dan skulle komma, och snabbt rinna förbi. Så jag skulle kunna andas igen.

Bilen styrde mot Sätra Brunn tidigt på morgonen. Jag tränade med brudgummen och medan han gick på massagebehandling körde jag ett pass till. Först cykling. Sedan simning. Och så bastu på det. Ut kom vi från anläggningen. Lite sådär lagom slutkörda och matta. Och med stigande nervositet.

Det fixades med kläder och det fixades med hår i bröllopssviten. Och så steg vi till slut in i kyrkan. Böllopsparet först och jag med tärnan bakom. Följt av prästen. Vigseln gick bra. Jag fick fram ringen när jag skulle och så var de plötsligt man och hustru.

Men så fort vigseln var över började en ny nervositet byggas upp. Det började närma sig taldags. Välkomstskål och förrätt. Sedan skulle det vara min tur. Jag tror aldrig jag varit så nervös som jag var nu. Nervös över innehållet. Nervös över att stå inför en massa okända människor. Och kända. Och nervös över reaktionerna. Jag ville beröra.

Två tal hölls. Och sedan var det dags. Toastmaster klingade och jag ställde mig upp. Tog med mig mitt vinglas och mitt fuskpapper. Och tog några steg ut från borden för att alla skulle se och höra. Och så började jag prata. Började beröra. Orden flöt på och lappen blev kvar i handen. Till slut var orden slut och skålen hade bringats. Och så såg jag närmare. Tårar rann och näsdukar plockades fram. Att min bror var en av dem kändes fantastiskt.

Jag hade berört. Och allt hade gått så mycket bättre än jag vågat tro. Kvällen fortsatte i utmärkt skick. Det pratades. Det dansades. Och allt kändes bra. Och viktigaste av allt. Min bror och hans dalaflicka verkade lyckliga. De verkade nöjda. Med all rätt.

På vägen hem kom någonting annat i stället. All nervositet var borta. Men i stället kom en tomhet. Allt var över nu. Allt var förbi. Och om jag kändes så. Kan jag knappt föreställa mig hur bröllopsparet känner det. Men jag är tacksam att jag fick närvara. Och jag är tacksam att jag fick vara bestman. Det var en ära.

Innan mörkret faller

"Innan mörkret faller..." Så låter de första orden jag i morgon ska ställa mig upp inför en hel massa släkt och vänner och rikta mot min bror och hans Dala flicka. Jag är inte ett dugg lycklig över att behöva göra det. Och jag är inte ens säker på att jag verkligen måste. Men jag är hans enda bror. Och jag är hans bestman. Så någonstans känner jag att jag måste.

Talet har jag övat på. Till förbannelse. Jag kan det utantill. Men någonstans finns det en ordentlig trygghet i att ha orden liggandes på papper framför mig. Vare sig jag använder dem eller inte.

Senaste tiden har skrivbordet varit sådär fullt igen. Huvudet precis ovanför ytan. Möten hit. Och möten dit. Precis som det brukar bli såhär i början av en termin. Inskolningen av pojken gick smärtfritt. Över förväntan från allas håll. Han är som en av alla de som gått där hur länge som helst. Jag tror jag lyckades med uppdraget.

Nästa vecka kommer toppen med ett föräldramöte. Jag är livrädd. Det finns föräldrar som tycker om att ifrågasätta. Det är bra på sitt sätt. Men inte på ett föräldramöte. Då ska alla helst bara sitta där och anteckna och hålla tyst.

Men innan föräldramötet har jag det där berget att klättra över. Bröllopet i morgon. Jag ska gå igenom talet ett par gånger till. Få lite instruktioner om vad jag ska ta mig till där framme i kyrkan. Och hur jag ska förvara ringen. Och så läser jag igenom talet några gånger till. Bara för att.

Kläderna är klara. Allt är packat. Talet är utspritt på lite olika ställen. Snart är det lördag. Och innan jag vet ordet av det så är det söndag. Och då är allt över. Då har mörkret fallit. Och solen visar åter sina strålar.

En tatuerad mamma

Den här veckan har jag en inskolning. Min första riktiga. Den jag hade tidigare varade bara i 20 minuter. Så det fanns inte så mycket att göra.

Idag var vi iväg till skogen. Den nya pojken och hans mamma följde med. Han började mjukna upp en aning där ute bland barren och stenarna. Och så stannade de kvar och åt lunch med oss. Han ska sitta vid mitt bord. Så båda han och hans mamma tog plats där.

Efter en stund frågade en flicka varför hans mamma hade en tatuering vid hjärtat. En förklaring av mamman följde. Där hon berättade att hon totalt hade fem tatueringar. Barnen ville givetvis se.

Hon tog av koftan och visade två andra som satt på axlarna. Och sonen berättade att hon hade en bak på ryggen. Vid svanken. Sedan blev det tyst. Och jag kunde se hur barnen funderade. Och räknade. Tills en flicka säger. "Men det var bara fyra".

Jag blundade och hoppades att den femte skulle förbli dold och att den antagligen satt på något mindre lämpligt ställe. Men jag hade visst fel. Inte med att den satt på ett mindre lämpligt ställe. Men att den skulle förbli dold.
Mamman ställer sig upp. Lyfter på tröjan och drar ner byxkanten en bit. Och visar en tatuering som börjar komma läskigt nära ljumsken.

En flicka säger "Man ser dina trosor". Och så blir det en nervöst skratt av mamman och sedan tyst igen. Det äts. Det dricks. Och det dukas av.

En hög svensexa

Igår var det söndag. En dag jag med olika känslor har väntat på. Det skulle bli kul, spännande, nervöst. Men samtidigt skönt att ha det hela avklarat.
Det var dags för min brors svensexa.

Under ett par veckor har jag fått ihop lite nära vänner och fixat ihop lite aktiviteter. Och trots att jag under förmiddagen började bli ytterst tveksam till mitt val av aktivitet så slutade det hela riktigt bra.

Först plockade vi upp honom på jobbet. Ledigt hade han fått utan att veta om det. Sedan bar det av till Karlberg där han fick plåga sig igenom militärhinderbanan. Slutkörd fortsatte vi ut till Nacka och äventyrsbanan.


Nu handlade det om höga höjder. 16-18 meter upp i luften. Nästan så man kunde nudda molnen med fingerspetsarna. Första banan var att klättra upp och gå på en tunn slak lina. Och bara hålla sig i rep som hängde ner med 2-3 meters mellanrum.








Hade nog en puls på 280 innan det var dags att gå ut på linan. Väl därute var det ingen större fara. Och att efter ett tag ramla ner var helt okej det också.




Nästa bana var nog min tuffaste utmaning. Förutom att klättra, som redan det är jobbigt med min höjdrädsla. 16 meter upp för ett träd och så ut på en liten plattform. Och därifrån bara kasta sig ut. Efter 12-13 meter bromsades man mjukt upp.






Och så kom vi till sista banan. Högsta klättrigen på 18 meter och så över en liten gångbro mellan två träd. Hängandes två och två på en lina.

I full fart. 50-60km/tim for vi fram mellan träden. Riktigt behaglig avslutning jämfört med de två tidigare banorna.


När det hela var över åkte vi tillbaka en liten bit till Hellasgården och såt lite lunch. Och så gick vi en runda fotbollsgolf.

Och som avslutning blev det middag på östermalm med brat spotting och sushi i mängder.

Tror bror min ändå uppskattade dagen. Trots de höga höjderna. Själv är jag glad att jag valde det jag gjorde. Det blev en utmaning för oss alla. Och jag vet att jag hade varit riktigt förbannad på mig själv om jag hade varit kvar nere på marken.

Nu är det avklarat. Nöjd med mig själv. Inte bara för att jag vågade klättra högt. Eller kasta mig ut i tomma intet. Utan kanske mest för att jag fixat och hållt på för att han skulle få en egen dag innan bröllopet. Så om inte han fick det han önskade. Så fick i alla fall jag det och lite till.

En svag människa

Under semestern konstaterade jag ständigt att jag är en väldigt svag människa. Två av alla de tusentals svagheter jag har fick jag för mig att försöka jobba lite på. Först och främst var det vikten. Jag höll på att se ut som Gilbert Grapes mamma. Nästan i alla fall.

Sedan jag börjar jobba igen har jag tränat nio av tio dagar. Totalt 10 pass. Och inte ätit onyttigt en enda gång. Magen känns betydligt bättre redan nu. Och resultatet kommer väl så småningom det också.

Det andra var min sociala fobi. Jag är rädd för människor. När jag gick på gymnasiet gick jag hellre ner till starthållplatsen för bussen än att gå på utanför skolan när folk redan satt på bussen.
Jag har alltid haft svårt att prata inför folk och prata med okända människor. Jag är svag. Helt enkelt. Och feg.

Den här veckan har jag ringt runt till en massa okända människor. Frågat och bokat. Helt på egen hand. Och idag. Då skulle jag köpa rosor till Flickan från landet i norr. Vita med röda kanter. Importerade från Equador. Fast det hör inte hit.
Jag började småprata med han som arbetade i blomsteraffären. Bara sådär. Annars tittar jag mest ner i marken och undviker ögonkontakt.

Kanske är jag på väg. Att rycka upp mig lite. Det har bara gått två veckor. Men ändå. Nästa vecka har vi första personalmötet. Det får bli som något slags ultimat test.Öppnar jag munnen under de två timmarna så har jag lyckats. Annars är jag lika svag som tidigare.

Innan mötet har jag en önskad inskolning att ta hand om. Återigen tvings jag till att prata. Innan mötet har jag ett test till att fixa. Nu på söndag. Jag är livrädd men det verkar så förbannat jävla fräckt så jag bara måste göra det. Den dagen kommer all svaghet vara som bortblåst. Vare sig jag pratar eller inte.

Ge pärlplattorna stryk

Ibland gäller det att hitta de små sakerna. Små helt betydelselösa saker som ändå är ganska roliga och viktiga.

Nästan alla barnen på avdelningen är som besatta av att göra pärlplattor. De läggs i olika former och i olika mönster. Och när de presis har börjat, kanske bara lagt två tre pärlor på den där stora taggiga plattan. Så ropar de efter mig. De ropar att jag ska stryka deras pärlplatta när de är klar. Och att det kommer att ta ett par timmar innan de är klara, det spelar ingen som helst roll.

Ibland stryker jag dem och ibland min kollega D. Vem som nu är i närheten av strykjärnet och bakplåtspappret. Men så idag. Då hörde jag två flickor sitta och prata när de satt vid ritbordet och pärlade för fullt.

"Matte är bäst på att stryka. Han är mycket bättre än D"

Och jag bara log för mig själv där bakom bokhyllan. Åt utmärkelsen. Och åt utmärkelsens lagom stora betydelse.

En önskan av en mamma

Idag kom chefen till mig. Hon berättade att en ny pojke skulle börja på min avdelning. I och med att flickan som jag gjorde hembesöket hos, inte skulle börja. Så behövs en plats fyllas.

Den här pojken bor granne med grinden hos oss. Han bor två meter i från våran gård. Så han kanske känner till stället rätt bra ändå. Det borde han göra. Men inskolas ska han i vilket fall som helst.

När chefen berättade om det så frågade jag om jag skulle ta inskolningen. Eller om Chicha H eller D skulle ta den. Då kom bomben. Håll i er nu. För det här är jag nästan nöjd över.

Chefen berättade att mamman indirekt hade önskat att jag skulle ta inskolningen. Varför vet jag inte. Kanske har de studerat oss pedagoger som glider runt på gården med barnen. Kanske har de sett vilka som står och prata med en kaffekopp i handen. Och vilka som aktivt är med barnen. Eller så är det för att jag är kille. Eller så hittar chefen bara på för att jag ska bli glad. Men det tror jag inte hon gör.

Nu ska han snart alltså skolas in hos oss. Av mig. Precis som önskat. Och det ska fan bli den bästa inskolningen någon fått. Fast... Jag ska bara lista ut hur man gör först. Hm.

Livet är inte rättvist...

Det var där Flickan från landet i norr och jag firade nyår senast. Det var då pojken sprang omkring och var glad.
Flickan från landet i norr och jag träffade dem för två veckor sedan. I norr. Det var där det sista mötet var. Pojken sprang ut med pappa och plockade blåbär. Sådär glad och lycklig som barn ska vara.

Jag känner dem inte alls lika väl som Flickan från landet i norr. Men det känns ändå. I magen. Och i hjärtat.

Det är verkligen inte rättvist.


http://dolly.wordpress.com/2008/08/13/det-finns-inga-ord/

Hembesöket som försvann

Igår kom den där söndagen jag väntat på. Söndagen som skulle vara så fylld med söndagsånget att det skulle räcka för hela huset. Och grannarna med. Men den kom aldrig. Jag tänkte och tänkte på arbetet. Men det kom ändå ingen söndagsångest.
Och jag antog att det var väl fint. Alla tiders. Jag antog att det skulle bli roligt att börja arbeta igen.

Och så kom den där måndagen. Måndagen där arbetet skulle återupptas. Och jag åkte dit och kände mig rätt nöjd med att jag hunnit klart med allting innan jag gick på semester. Alla lappar var utbytta. Alla lådor var flyttade. Allt var klart för den nya barngruppen.

Och allt det där stämde tills jag kommit innanför dörrarna. Där mötte jag chefen som började berätta hur läget såg ut. Den flickan jag varit på hembesök hos. Som jag varit så förbannat jävla nervös inför. Ska visst inte börja. I stället skulle en pojke börja. Alla lappar börjades i panik bytas ut. Och den nervositet jag bearbetat under semestern försvann och byttes ut mot en annan jag inte riktigt hade förberett mig på.

Glädjande var dock att mamman till varit på hembesök hos hade sagt snälla ord om mig. Jag hade en varm person. Välkomnande och tydlig. Och både det ena och det andra. Det kändes bra att höra. Då kanske hembesöket inte var helt i onödan ändå.

Nu är jag alltså igång. Riga, Umeå, Sundsvall och Tyskland är historia. Det var bra dagar. Det var fina dagar. Trots bristen på struktur. I Tyskland fick jag av mina släktingar frågan om jag pluggat mera tyska sen senast. De tyckte jag pratade så bra. Det har jag inte. Men det flöt på bra. Riktigt bra. Och Flickan från landet i norr var tapper som försökte sig på tyska ord och fraser.

Nu är det vecka 33. Och det är där allting börjar. Det är första dagen på det nya året. På förskoleåret. Där allt man gör ska bli till det bättre.

Winnerbæck gør en varm

Jag sitter nu i receptionen på ett hotell i Sundsvall. Kavajen jag har på mig ær bløt. Trøjan innan før ær bløt den också. Och trøjan innanfør den likaså. Och så fortsætter det. Ænda fram till benmærgen. Men det gør ingenting. Jag ær glad. Jag ær nøjd. Och jag har precis varit och sett Herr Winnerbæck rocka loss till en gæng helt fantastiska låtar.

Det droppar lite från håret som hænger tungt øver pannan. Ryggen ømmar lite efter att ha stått upp i en herrans massa timmar. Och jag ska upp om fem timmar før att byta sovplats från hotellets skøna mjuka varma sæng. Till baksætet av en Saab. Men det gør inget det heller. Jag ær nøjd. Jag ær lycklig. Jag har precis varit och sett herr Winnerbæck stå och njuta på scenen.

Efter att ha hørt hans ord. Hans meningar och hans texter så blir jag alldeles sådær full av ord och kænslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut dem. Och jag vet inte riktigt vad det egentligen ær som vill ut. Kanske ræcker det med att de får bubbla ut lite lagom osynligt i luften. Utan att någon ser dem eller kænner till dem.

Værmen børjar lite lagom komma tillbaka till kroppen. Och trøttheten faller på på samma gång. Instællningen på det hær tangentbordet verkar vara på något annat sætt æn ett vanligt. Før jag antar att Sundsvall inte ligger utanfør Svea rikes grænser. Men det ær helt okej i kvæll. Jag har precis sett Herr Winnerbæck stå på scenen och pratat om att han tycker att publiken var fantastisk. Att vi var speciella. Och någonstans vill jag tro att det sæger han nog bara hær i kvæll. Att det inte ær något som han sæger på de flesta stællena under turnen. Men kanske vet jag bættre æn så.

Vad gæller tangentbordet. Så låter jag det vara så. Klockan passerar alldeles strax tolv. Och det ær verkligen dags att krypa ner under tæcket. Før att le. Før att låta håret torka. Och før att kænna sig alldeles varm inombords.

Längtan gror

Tiden här uppe börjar nu rinna ut. Bara några timmar kvar innan vi hoppar på bussen ner till Sundsvall. Börjar se fram emot en helg på hotell. Och inte minst en konsert med Herr Winnerbäck. Och efter det. En lång bilresa ner till Peine, Deutschland.

Men längst där inne bland all längtan finns det även andra tankar. Det är en slags längtan det också. Givetvis handlar det om arbetet. När höstterminen börjar allt om på nytt. Det hela är bättre än nyår för mig. En chans att börja om. En chans att ändra och förbättra. Och det har länge nu pågått en hel del tankar kring ändringar hos mig. Inte bara arbetsmässiga utan allmänt. Allt som har med arbete, träning, negativitet, övervikt, sociala fobier och ekonomi att göra. Och säkerligen en hel del andra saker också.

Men nu gällde det arbetet. Och den nya chansen till att sköta det som jag egentligen vill. Inte som jag gjorde i våras. Allt för mycket tid lades på att dokumentera. På att irritera sig på min idiotiska meningslösa manliga kollega. Och på att tänka negativa tankar. Det får det vara slut på nu. Den osynliga manliga kollegan har ersatts med Chicha H. Helt fantastiskt. Schematäckningen är enorm. Arbetet kommer att kännas mycket lättare. Roligare. Mera positivt.

Och genom allt det där. Det nya som kommer. Kommer ändringen som jag velat göra med arbetet. Det är att gå tillbaka till ruta ett. Till det jag gjorde i början av karriären. Jag var mycket med barnen. Lekte och pratade. Satt med dem. Och det gav fruktansvärt bra kontakt med dem. Dit ska jag tillbaka. Och jag tror att den tiden kommer att finnas i höst.

Samtidigt som det finns en hel del nya utmaningar. Dem kan jag återkomma om lite senare. Förhoppningsvis innan jag börjar med dem. Innan de attakerar mig från ingenstans. Även om jag trots det ska kunna ta emot dem och plocka bort dem. Ett efter ett.

Men innan det. Innan arbetsdagar på barnens nivå. Innan de nya problemen jag ska tackla sönder. Och innan ett nytt samarbete. Ett positivt och lättsamt samarbete. Så ska längtan till allt det där få ligga och gro lite till. Och det ska rockas till Lasse. Och pratas tyska. Kanske även det på ett barns nivå.

För mycket att ta in

Nu har vi varit här upp i norr ett par dagar. Jag överlevde flygresan den här gången också. Knogarna var vita efter landningen. Boken var lite lagom ihop tryckt i min hand. Men ner kom vi visst som vi skulle.

Första dagen blev enorm. Det var varmt. Och det var skönt. Vi tog en eka och rodde lite på vattnet. Försökte fiska. Men det gick som det brukade. Att det enda vi hade var pimpelspön. Det spelade nog inte så stor roll.

På kvällen var vi och grillade vid en stuga vid vattnet. Det var stilla. Det var lugnt. Och en fantastisk utsikt. Skymmningen kom. Men ljuset höll sig uppe. Det badades badtunna. Varmt vatten i den lite kyliga kvällsluften. Sedan in i bastun.

Det grillades riktigt god mat. Och det dracks några pilsner. Sedan tog vi båten tillbaka. Vi for över ett spegelblankt hav. Månen speglades på ytan. Lätt dimma låg över vattnet. Det var så många intryck att ta in. Så det höll på att rinna över. Det blev nästan för mycket. Så jag blev lite tystlåten.

Andra dagen bestod av en visfestival de brukar ha ute på någon ö här uppe. Det åktes färja ut dit. Och så satt vi och fikade vi en strand. Innan det var dags att ta sig upp till scenområdet och en plats i gräset eller på en läktare. Där smååts det. Och njöts av kvällssolen och av de mysiga stämningen. Sedan kom artisterna.

Maja med sin skånska och roliga låtar. Rolle som var bitter på Brolle. Men som sjöng riktigt bra. Och så Malin som inte gjorde speciellt stort intryck. Och Gertrude och sin vän. Bra på mellansnacket. Mindre bra med sången. Och så till slut kom även dragplåstret. Mr Brolle himself. Han sjöng om sin lilla byuppväxt. Han sjöng låtar från Mr. Cash. Och givetvis livande han upp stämmningen med sina Elvislåtar. Riktig bra var det hela. Och det var med ett leende. Och återigen full med intryck. Vi lyckades trycka oss med den första färjan hem.

Det här kanske är vardags saker för de här uppe. Men för mig var det nytt. Jag är inte van vid sådana dagar. Att åka på vatten. Att bada badtunna. Och att sitta vid vattnet och äta grillat. Och bara känna hur lugnet ligger över hela stället. Eller att vara på visfestilav. Jag vet heller inte om jag skulle klara av det många dagar. Eller om rastlösheten skulle slå mig så hårt i ansiktet så jag skulle vara tvungen att ta mig till en stor stad. Det vet jag inte. Inte fören jag provat på det.

Nu har det alltså gått ett par dagar. Och det har varit fullt upp. På ett bra sätt. På ett sätt där nya intryck kommer flygandet på mig. Men det tar lite tid att samla dem alla. De är ändå så många. Ett par dagar är det kvar här uppe. Jag vet inte vilka intryck de ska ge mig. Ett 95-års kalas. Sedan tar bussen oss ett par mil ner till Sundsvall.

En dag i köket

Semestern rullar på. Och det finns inte allt för mycket att göra. Vi har inga busskort och vi har inte direkt råd att hitta på och göra någonting. Flickan från landet i norr är på arbetet då hon ska. Och de flesta av mina vänner har redan haft sin semester. Vi väntar båda två att få sätta oss i bilen och åka ut till Arlanda. Sätta oss på planet och åka upp till norr.

Men först är det måndag morgon. Och det finns inte så mycket till plan. Lite handlande och lite bakande kanske. En av Flickan från landet i norr's vänner ska komma förbi på middag. Så då måste det finnas efterrätt. Lite snabbt slänga ihop några glas med pannacotta.

Och till kaffet behövs det något att tugga på. Lite Rocky Road med marshmellows, jordnötter, pistagenötter och choklad.

Och för att överarbeta det hela så var jag tvungen att göra lite

kladdkakemuffins också. Av bara farten.

Men så fanns det lite annat roligt i skafferiet som man kunde leka lite med. Och lite småkakor fungerar alltid. Så det fick bli lite mera bakande. Lite hallongrottor. Och lite chokladkakor med små chokladbitar i. Och så lite apelsinkakor.

Så plötsligt stod det en hel korg full med olika sorter.

Och kylskåpet var fullt. Frysen rinner över. Och frågan återstår.

Vem fan ska äta upp alltihopa?

Tillbaka från en hemsk stad

Igår kom vi hem från en kortare utflykt till Lettland. Det finns inte så mycket att säga om själva båten och resan dit. Det fanns en hytt. En liten jävel. Och det fanns buffé. Buffé där 2 miljoner människor skulle ha mat samtidigt. Räkna ut själva hur det blir.

Men i alla fall. Till slut var vi i land i Lettland. Riga låg framför våra fötter. Och efter en korater promenad från hamnen var vi inne i stan. Det var ödelagda hus. Halvförfallet och sunkigt. Och som det sades, så kändes det som att det låg ett slags vemod över hela staden.

Människor saknade leenden. Det fanns inga skrattande barn. Inga glada röster eller positiva rörelsemönster. Det hela kändes tragiskt. Servicen hos personal, både i landet och på båten var katastrofal. De satt där med sina nedslagna blickar och önskade nog att någon bara skulle komma och ta dem där ifrån. Långt där ifrån. Och aldrig låta dem komma tillbaka.

Staden i sig kan ha varit fin. Det var lite mysiga gränder. En fin kyrka. Och lite gamla hus. Men stämningen på folket höll ett hårt grepp om oss och det var svårt att verkligen njuta av någon kultur.

Några timmar senare var vi tillbaka på båten och på väg hem mot Sverige igen. Tillbaka till ett land som ligger så nära, men är så pass annorlunda. Där leende finns. Skratt och glada miner. Där allt är så otroligt mycket bättre.

Det var en trevlig resa i sig. Inga jobbiga stunder. Ingen påtryckande tystnad. Flickan från landet i norr och jag får tacka så mycket. Tacka mor. Tacka far. Och tacka någon för att vi ändå bor här. Där allt ändå är riktigt riktig tbra.

Fyra delar blev fem

Semestern var från början upp delad i fyra olika delar. Först bara vara hemma och ta det lugnt. Andas ut. Andas in. För att sedan åka upp till norrland. Till tillflyktsorten där uppe. Den tredje delan bestod av ett hotelbesök i Sundsvall. Och med en härlig Winnerbäckkonstet.

Det fjärdedelen består av utlandet. Efter Sundsvall åker vi direkt ner till Tyskland. Och den lilla byhålan Peine. För att hälsa på lite släkt. Och för att fira en 75-års dag. Det blir en lång bilresa. Och en lång tid att vara borta från hemmet och de två små katterna. Men trevligt att komma ner dit igen.

Från början var det alltså tänkt så. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Och ibland ändras det till det bättre. Jag har bara varit hemma några dagar. Och vi ska som tänkt upp till norrland. Och ner till Sundsvall. Och så vidare ner till Tyskland.

Men i morgon. Då kom det in en ny sak. Då blir det en liten kort resa till Lettland. Med båten över till Riga. Bara sådär. Jag har en snäll och generös mor och far.
Så det blir lite havsvind. Lite frukost och middagsbufféer. Och ett land till som kan läggas till på besökslistan. Jag tror jag är uppe i 24 olika länder nu.

Så imorgon eftermiddag bär det av. Över havet. Till ett land jag i vanliga fall kanske inte skulle besöka. Men det är säkert fint när man väl är där. Om inte annat är det trevligt sällskap. Och bufféer. Och så får man komma iväg lite. Och vara lite impulsiv, även som kontrollmänniska. Fyra planerade delar blev fem. Och det är okej det också.

Två vänner

På gymnasiet hade jag en vän. Jag hade ett flertal. Men en av dem var en riktigt riktigt bra vän. Vi kunde prata om allt. Tänkte lika och resonerade på samma sätt. I allt utom politik. Vi pratade ofta och träffades en hel del. Skrattade och grät ihop.
Det var på gymnasiet. Och en liten tid efter det. Nu har vi inte pratat på över ett år. Kanske två.

På gymnasiet hade jag en annan vän. En vän som också var en riktigt bra vän. Vi umgicks mycket och pratade en hel del. Den här vännen träffar jag fortfarande ibland.

Varför jag slutade umgås och prata med den första vännen vet jag inte. Det bara blev så. Det rann ut i sanden. Så att säga. Men jag antar att det blir så ibland. Man har olika vänner i olika skeden i livet. En del kommer. En del går. Alla kan inte bestå livet ut. Så är det bara.

Ibland kan jag sakna att prata med den där vännen. Och ibland inte alls. Och det har absolut inget att göra med henne som person. Båda de här vännerna känner varandra. Vi umgicks alla tre. Han har fortfarande kontakt med henne. Vilket är jätteroligt.
Tyvärr så ger han mig dåligt samvete varje gång vi träffas. Frågar varför jag inte hör av mig till henne. Säger att det är mitt fel att vi inte umgås längre. Och verkar tycka det är dåligt av mig. Jag brukar ta åt mig och må dåligt av det. Trots att jag egentligen inte tycker det är mitt fel.

Men kanske är det dåligt av mig. Fast jag ser det annorlunda. Vi kanske är i helt olika skeden i livet. Det var en fantastisk vän, som stöttade mig genom en del svåra år. Och förhoppningsvis hjälpte jag henne också. Men sedan gick vi åt var sitt håll. Blir det inte så ibland? Måste man hålla kontakten med alla sina gamla vänner? Kan man inte bara få gå vidare åt olika håll? Utans att det är någons fel? Kanske stöter vi på varandra senare i livet och återupptar kontakten. Tills dess tycker jag att det kan få vila. Utan några som helst negativa känslor för den andre. Utan att behöva få dåligt samvete.

Husligt arbete

Första dagen på semestern. Hur kommer det sig att så fort man får semster. Blir lite ledig. Så ska det görs så förbannat mycket saker? Sista veckorna bunkras det upp en hel hög med uppgifter som man anser kan göras när man väl blir ledig. Nu är jag ledig. I fyra veckor. Och för första gången känns det som att det är precis vad jag behöver. Fyra veckors paus från det där stället. Byta batterier. Ladda upp dem på nytt.

Då man är ledig borde man ligga kvar länge i sängen. Bara ta det lugnt. Se på film i soffan eller gå ut i solen. Om man nu skulle få för sig att hitta någon där ute. Men jag gick upp tidigt i stället. Gick väg till skogen för att ta en lång promenad som träning. Allt för att kunna träna, då jag inte får springa ännu. Med mig hade jag en bunke. Och i skogen väntade myggen. Och lite blåbärsris.

Tänkte att jag skulle försöka på mig något annat än bara att baka. Jag gick in för att göra blåbärsmarmelad. Och det blev perfekt. I alla fall enligt mig. Smakade som den skulle. Fyra burkar fick jag ihop till. Så nu är oskulden tagen. Nu har jag gjort marmelad. Och i bakgrunden rullar vuxenpoängen in.


Så då stod jag där i köket. Och tänkte att det här kan inte vara allt. Jag har ändå semester. Lite mer ska jag väl hinna med att göra så här på första dagen. Så då slängde jag ihop lite kaka. En choclate chip browniekaka. Allt efter gudinnan Leila's ord.

Så nu står burkarna med marmelad i kylen. Extra blåbär i frysen. Och en kaka på svalning ute på kattträdet på balkongen. I handen håller jag en pilsner. En Heineken. Allt för att återfå en del av manligheten som jag ibland långsamt känner glida i väg under allt bakande och donande.

För övrigt borde husligt arbete innebära att man har ett hus. Jag har inget hus. Jag har en lägenhet där katterna inte kan sträcka på benen ordentligt. Och inte jag heller för den delen. Så jag borde få ett. Ett riktigt fint hus med bakmaskin och stort kök. Precis som jag vill ha det. Jag borde få det nu. Så jag kan fortsätta med mitt husliga arbete.

De sentimentala tiderna

Och så var det äntligen dags. Att för sista gången på ett tag smälla igen den där tunga ytterdörren. Och höra den gå i lås med en smäll. Alla lådor och korgar är redo för de nya barnen som kommer in i höst. Alla listor är uppdaterade. Jag lämnade stället precis som jag vill se det om fyra veckor. Det kan vara så att jag har ett litet kontrollbehov. Och för sista gången på ett tag hoppa upp på cykeln. För att cykla de 12km hem.

De flesta barnen har redan gått på semester. Men en del var kvar även den här veckan. Så avskeden har spritt ut sig det här året. Barn som ska sluta och gå vidare. Vidare till nya stora utmaningen i skolan och dess värld. Vi har gjort vad vi kan. Nu är det upp till andra att sköta deras utveckling.

Jag är inte så mycket för det här med avsked. Helst säger jag bara hej då med en handvinkning och går ut genom dörren. Jag vill inte hålla på att kramas och prata minnen och framtid. Men det blir så ibland ändå. Föräldrar som vill tacka för den här tiden. Barn som blir tårögda när de inser att de inte ska tillbaka till förskolan.

Nu är alla avsked tagna. Alla har gått vidare hem till sitt. Och jag lyckades ta mig hela vägen hem på cykeln. Genom regnet som så snällt öste ner. Kall och blöt kom jag hem. Men jag lärde mig en sak. Att bilister ser mycket gladare ut när de tittar ut genom rutan på sin torra varma bil, och ser en blöt cyklist. Roligt att kunna hjälpa till. Verkligen.

I rock!

I natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och vred på mig och stirrade upp i taket. Tankarna cirkulerade ordentligt i huvudet. Och så plötsligt var det morgon. Och det var dags att stiga upp.

Idag skulle jag inte till arbetet. Inte diret i alla fall. Utan det var dags för det där hemska vidriga hembesöket. Det jag varit livrädd för. Så jag stack iväg. Kräktes två gånger av nervositet. Och insåg att jag var utanför deras lägenhet 45 minuter för tidigt. Så efter att ha tuggat tuggummi och vandrat omkring ett tag så ringde jag på deras dörr.

Flickan var lite blyg i början, men verkade komma igång lite på slutet. Jag satt där och pratade om våran förskola och frågade flickan lite. Och mamman frågade mig. Efter två timmar kändes det som att allt var avklarat. Och det gick som en dans. En dans på rosor. Och med enkla steg.

Nöjd. Belåten. Och med en positiv känsla gick jag ut. I regnet. Och hoppade upp på cykeln. 39 minuter senare var jag på arbetet. Lika blöt som om jag skulle ha ställt med i duschen med kläderna på. Tur att jag har överdragsbyxor och tofflor där som jag snabbt kunde hoppa in i. Och att torkskåpen gör det de ska.

Så då kan jag relatera till det alla sagt tidigare. "Det är inga problem". "Det går fint". "Det där fixar du utmärkt". And so on. And so on. Ja. Jag fixade det utmärkt. Inga problem alls. Jag kunde svara på varenda fråga. Och jag fick lite dialog med barnet. Precis som det var tänkt. Kanske har jag ändå lite koll på mitt yrke. Kanske kan jag just idag. Bara idag. Säga: I rock!

En mindre grabbig grabbdag

Om några månader ska min kära bror gå fram till altaret. Han är nervös. Och jag är nervös. Inte för hans skull. Utan för min. Jag är bestman. Jag ska stå där framme jag också. Jag ska hålla tal. Jag kommer att ramla ihop och dö.

Men innan dess så är det en del som han ska handla för att kunna se anständig ut där framme. Tidigare har vi båda shoppat kostym och skjortor. Jag har allt mitt på det torra. Men han behövde lite till. Därför var det idag dags för en runda på stan.

Bror min, Mr P-son och jag. Bröllopsbutiker. Skoaffärer. Smyckesbutiker. Pengarna hans rullade. Och påsarna växte i hans händer. Men det gick helt klart över förväntan.

När shoppandet var klart gled vi in på centralbadet. Tränade lite. Tyvärr får jag inte springa. Jag får inte cykla. Jag får egentligen inte göra något alls som kan belasta hälsenan mer än vanligt. Men det blev lite gymande. Och äntligen fick jag känna på lite svett och ömma muskler igen. Och antagligen kommer jag känna av dem ännu mer i morgon bitti.

Direkt från gymet ner till poolen. Simma av sig lite. Och in i duschbastun. Och så ner i bubbelpoolen. Och så in i ångbastun. Så höll det på. Några timmar senare. Lagom möra. Rullade vi ut därifrån.

Vi rullade hela vägen till östermalm. Östermalm, där blickarna bränns på skinnet. När man ser ut som man absolut inte får när man är på östermalm. Men snabbt in på en kinabuffé restaurant. 35 sushibitar senare. Med rejäla magsmärtor, tog vi oss ut.

Och för att få upp den manliga nivån på normal igen så blev det lite playstation avslutning. En bra dag. En skön dag. Även om den kanske inte var så grabbig som en grabbdag kanske ska vara. Shopping. Relax. Och resturantbesök. Ja. Varför inte.

Nu kan dagarna räknas ner till bröllopet. Alla har sitt på det torra. Jag sitter ensam i soffan och läser igenom itt tal. Samtidigt sjunger Håkan Hellström om sin ängel. Och jag längtar vidare till sommar och semester.

SL-thanks for nothing.

Nu sitter jag redan på arbetsplatsen. Det är tyst och stilla. Bara städerskan är här. Men hon kommer snart att skura det sista golvet och packa ihop sina saker. Innan klockan slår 07.00 måste jag hinna öppna ytterdörrarna.
Men jag vill inte. Jag vill inte låta andra komma in. Jag kan vara själv här idag. Alla andra kan stanna hemma. Föräldrarna kan gå hem igen. Med sina barn.

När klockan ringde kl 05.00 i morse tog det ett tag att komma på vad det var den här morgonen. Men halvvägs in i badrummet. Dit man numera får trängas med den sällskapssjuka katten som bara springer runt och piper på morgonen. Då kom jag på det. Bussstrejk. Kul. Skitroligt.

Alltså var det bara att hoppa på cykeln och trampa iväg. Trots ett cykelförbud från sjukgymnasten. Men jag insåg att jag inte hade så mycket val. SL styr mitt liv. SL hjälper mig. SL förpestar min tillvaro. Bigtime.
Och så sitter man med ett svindyrt busskort och kan inte använda det. Men jag kanske inte bara ska skylla på SL i det här fallet. Kanske ska jag skylla allt på dem. Det skulle vara det lättaste. Men jag har förstått att det finns fler parter inblandade i den här soppan.

Nu närmar sig klockan 07.00. dags att göra en insats kanske. Innan jag sedan kan sätta mig ner igen och vänta ut klockan. Vänta ut dagarna till semestern. Den är nära. fast känns otroligt lång ifrån. Ska bara hålla ut några dagar till.

På vägen hit i morse cyklade jag förbi ett gäng sönderslagna busskurer. Glassplitter över allt. Männsikor som tittar och skakar på huvudet. Suckar åt dagens ungdom. Men idag kan jag nästan förstå. Men bara nästan. Tack för allt SL. Thanks for nothing.

Tredje delen av semestern

Igår var nog första gången jag verkligen rattade in P1. Helt medvetet. Det var Lasse som skulle sommarprata. Herr Winnerbäck. Han var bra. Han är bra. Pratade på om både det ena och det andra. Uteblivna intervjuer och om sprit. Om att behöva välja mellan får i kål eller köttbullar. Och göra det på ett seriöst och moget sätt.
Tyvärr hann jag bara höra halva. Innan det var dags att förflytta sig till USM och hans gröna balkong. Där den kalla ölen stod och väntade. Precis bredvid de små rykande kopparna fyllda med cappuccini.

Men det blir fler tillfällen att lyssna på Lasse. Visst är det bara gå in på Sveriges radio's hemsida och lyssna på hans sommarpratande. Eller sätta på skivorna som står här. Eller alla låtarna på datorn. Men det finns ett tillfälle till. Det bästa tillfället. Det kommer att ske i Sundsvall.I början på augusti.

När Flickan från landet i norr och jag varit uppe i hennes hemtrakter ett tag så är det dags att åka söderut igen. Men inte hela vägen till storstan. Vi stannar till i Sundsvall och möter Bror och hans Dalaflicka. En weekend där med avslutning på folkets park där Lasse har sin konsert. Lite mindre. Lite mer mysigt.

Och inte bara spelningen. Att få bo på hotel två dagar. Men service. Frukost, lunch och kvällsbuffé. Och så den där kaffemaskinen i receptionen. Den här guld värd. Och den är gratis. Det blir en tredje del av semestern. En riktigt bra del det också.

Så det gör inget att jag missade andra halvan av Lasse's sommarprat igår. Jag tar igen det i sommar. Eller kompleterar. Att i stället sitta med USM där på balkongen var inte fel det heller. Och att sedan gå vidare till Tant S. En bit längre bort. Där lite kollegor och annat folk hade sina kalla öl ståendes. Två grupperingar blev en. Och kvällen blev lång.

Andra delen av semestern

Nu har snart en vecka till gått. Så nedräkningen till semestern kan fortsätta. Tre veckor kvar. tre veckor av städande och plockande. Och så det där hemska hembesöket som gör mig totalt jävla livrädd.

Efter de två veckorna på hemmaplan. Då är det dags att packa väskorna. Inte till någon solig strand någon annanstans i europa eller övriga världen. Utan det bär av norrut. 70 mil för att vara exakt. Till Umeå och Robban. Till Flickan från landet i norr's hemmaplan.

Det blir med flyg. Vilket känns lite lagom bra. Flyg är läskigt. Flyg gör mig orolig. Men det var det billigaste allternativet. Och det snabbaste, så klart. Så det är bara bita ihop den dryga timmen.

Vad som sker där uppe vet jag inte. En farmor fyller 95. Och det finns en hel del trevligt folk att träffa. Det ska bli skönt att åka upp. Jag har längtat. Norrland har nästan blivit som en slags tillflyktsort. Att hitta något slags lugn. Jag behöver inte prestera. Jag slipper krav och måsten. Från mig och från andra.

Jag tycker om staden. Jag tycker om de två orterna utanför. Och jag tycker om människorna. Och så får jag se Flickan från landet i norr må sådär extra bra. Över att få vara hemma. Hemma på riktigt. Det blir lite mer än en vecka där uppe. Där uppe som kanske blir min hemmaplan i framtiden också.

En ångestfull midsommarmiddag

Och så blev det midsommar. Och tanken var att det skulle bli lite midsommarmiddag med lite släkt hemma i det där barndomshuset. Och allting gick alldeles utmärkt i början. Ända fram till en liten bit in på middagen.

Plötsligt var det någon som började räkna potatisar på allas tallrikar och så trillade jag dit. Matångesten kom som ett brev på posten. Kallsvettningen stormade fram. Andningen blev häftigare. Blickan vandrade från skål till skål. Från tallrik till tallrik. Och det jag fick i mig efter det var några sockerärtor, morötter och lite sallad. Och varken det eller de få sillbitarna och potatisen jag åt innan, fick stanna kvar särskilt länge.

Mittemot mig satt bror. Vältränad och smal. Mittemot honom satt jag. Tjock, fet och ohälsosam. Avundsjuk. Och med ångest som syntes väldigt tydligt. Och ville vara vart som helst utom där jag satt.

Det behövs så lite för att jag ska trilla dit ibland. Och jag vet inte hur jag ska komma över den där sista branten av matproblem. Jag vet heller inte hur jag ska få bort fettet från kroppen. Hur jag ska känna mig mera vältränad. En sak som är säker, är att jag måste bli hel i senan snart, så jag kan börja springa igen. Och att de onyttiga kvällsätandet måste bort. Och bakandet få ett slut.

Tar jag bort några sådana saker och försöker få bort de 200kg av fett som sitter på mig så blir det på ett bättre sätt. Då behöver jag inte sluta helt. Då behöver inte fingrarna vandra ner längs insidan av halsen. Då slipper jag det. Då slipper andra det.

En annan sak som är säker är att jag förstör trevligheter för de runt omkring mig när jag blir sådär. Sådär ångestfull. Och det ber jag om ursäkt för. Men jag kan inte hjälpa det.

Tigern har hittat hem!

I går kväll efter fotbollen var det dags att gå och sova lite. Efter en stund hör vi båda ett svagt slags jamande. Det är inte Nike. Tigern vi har haft kvar här hemma. Så både Flickan från landet i norr och jag hoppar båda upp och springer ut på balkongen.

Och så ser vi. Där nere. tre våningar under oss. Mellan ett par bilar. Sitter Dolly. Våran lilla saknade tiger. Och ser upp på oss med stora ögon. Exat en vecka sedan hon hoppade ner från balkongen.

Vi slängde på oss lite kläder och rusade ner med hennes syster. Tigern där ute var lite trevande första sekunderna, men sedan kom hon fram. Ett par kilo svagare än när hon var här för en vecka sedan.

Nu har hon hängt över matskålen och hängt på oss. Kurrat konstant. Hennes syster är lite avvaktande. Luktar en massa. Men det hela verkar gå bra. De ska nog hitta tillbaka till det de hade innan äventyret.

Om man nu bara förstod vad Dolly pratar om. Jag är säker på att hon går runt och berättar allt hon gjort. vart hon varit. Alla hundar och katter hon har nockat. Mött och ekorrar hon slaktat. Ja, allt det där vanliga som tigrar brukar göra.
Vad hon än gjort. Nu är hon hemma. För gott.

Professionell utveckling

Köpings M har precis farit sin väg efter några timmars fikande och pratande. Köpings M som numera kanske borde heta Västerås M. En hemstad har blivit en annan.

I höst ska jag få göra en sak som jag tidigare aldrig gjort i mitt yrkesliv. Jag ska få ha en inskolning. En riktig och alldeles egen inskolning. Det ska börja en ny flicka på våran förskola och hon ska direkt in på den äldsta avdelningen. På min avdelning.

Så idag har jag pratat med hennes mamma och bokat in ett hembesök innan semestern. För att flickan ska få träffa mig och känna igen någon innan hon börjar efter sommaren. Vad jag förstår så är det inte längre speciellt vanligt med hembesök. Något jag gärna hade sluppit. Men mamman blev glad för det. Dessutom är det kanske lättare att prata om allt när man sitter där än att ta det per telefon.

I vilket fall som helst. En ny uppgift. En ny utmaning. Kanske kan det kallas utveckling. Jag vet inte. Jag är nervös. Jag är livrädd. Jag vill verkligen inte åka hem till dem och sitta där och prata. Se varandra i ögonen och låta professionell. Jag vill ta det på min hemmaplan. På förskolan. Där känner jag mig tryggare.

Västerås M har precis satt betyg på 60 av sina elever. 15 fick underkänt. De tiderna var också som en klump i magen. Precis som jag har från idag fram tills jag har ringt på hos den nya flickan och satt mig i soffan och börjat prata sådär professionellt som man ska. Då släpper klumpen. Då kommer utvecklingen.

Första delen av semestern

I morgon påbörjas ännu en vecka. Den 25:e för året. Det innebär att det bara är fyra veckor kvar tills det är dags för lite längre ledighet. Tills semestern börjar. Fyra veckor till sovmorgon. Det vill säga kl 06.00 då den ensamma katten börjar visa sig från sin mindre roliga sida.

Semestern i år blir uppdelad i fyra olika kategorier. Den första delen kan jag berätta om nu. Det blir det två veckor på hemmaplan. Andas in och andas ut. Skaka av sig vårterminen. Tvätta av sig allt gnäll och klagande. Vila öronen.

Kanske träffa lite vänner jag inte träffat på länge. Vänner som under vardagar är en bit bort. Goda vänner. Roliga vänner.

Kanske kan jag träna lite. Men det vågar jag inte hoppas på för mycket. Hälsenan är fortfarande trasig och vad jag eller någon annan än gör så verkar det inte bli några framsteg.

Eller så kanske jag tillbringar dagarna i soffan. Tittandes på serier och film. Spela Fifa eller NHL. Kanske står jag i köket och bakar för fullt. För att bjuda alla de där vännerna jag inte träffat på länge. Och för att fylla frysen.

Möjligtvis sitter jag någonstans med en bok i handen. Det brukar jag kunna göra. Ett litet tag i alla fall. Sedan blir jag rastlös och måste hoppa omkring lite. Innan jag kan läsa vidare.

Eller så är jag ute och letar efter den där stackars katten. Hon som hoppade och försvann. Och som inte vill komma hem.
Så billigt som möjligt ska det vara i alla fall. Den ekonomiska stiuationen här hemma är inte den bästa. Det räknas småpengar. Och det funderas på hur man kan få ihop lite snabba cash.

Vad jag än gör de där två veckorna så är det med Flickan från landet i norr. Vi har lite tid att ta igen. Det har varit mycket på var sin kant senaste tiden.
Men som sagt är det fyra veckor kvar. Det hinner klagas och gnällas lite till. Det hinner skrikas och skrattas mer. Och det blir tid för fler avsked. Den sentimentala biten med arbetet. Och det hinner läggas på ett lager till med vårtermin. Och kanske grunda med lite hösttermin också.

En tiger är borta

Så blev onsdagen till natt. Flickan från landet i norr och jag hade krypit ner under täcket och ögonlocken var tunga. Natten går och det blir torsdag morgon. Men det är någonting som inte riktigt stämmer.

När jag stiger upp kommer ingen katt strykandes på benet. Inget jamande eller kurrade. Efter ett tag tittar jag ut på balkongen. Där ligger den ena katten och ser på mig med stora ögon.

Den andra katten är borta. Hon har lyckats få upp fönsterluckan på balkongen och hoppat ner de tre våningarna. Ner på asfalten. Sedan dess har vi inte sett till henne. Hon är spårlöst borta. Hennes syster går runt och jamar konstant. Flickan från landet i norr också. Men av olika anledningar. Det går inte att locka fram henne.

Nu är det fredag kväll. En syster sitter bredvid mig i soffan. Ser på när jag skriver. Den andra gör något annat. Kanske jagar möss eller fåglar. Kanske är den rädd och letar efter sitt trygga varma hem. Om det är det sistnämnda. Då hoppas jag hon snart hittar hem. Vi saknar hennes mjuka svarta päls. Hennes lilla fuktiga nos. Och hennes kurrande. Vi saknar Dolly. Våran tiger.

En efter en försvinner

Nästan fyra dagar ledigt. Och så kom söndagen. Dagen innan det är dags att gå tillbaka till arbetet. Arbetet som egentligen känns helt okej just nu. Men det är själva saken att behöva stiga upp och åka dit.

Nästa vecka slutar ett av barnen redan. Semester och sedan skolstart. Så fårtsätter det. Ett efter ett droppar de av. Det blir lättare och lättare för varje vecka som går. 18 barn blir 17. 17 blir 16. Tills man står där själv kvar.

Men innan alla barn har hunnit droppa av så finns det saker att göra. Avsluta allt från den här terminen. Plocka ner och skicka hem. Och göra i ordning inför hösten. Hösten som jag tidigare mest bara kände en klump i magen för. Men som nu mera ligger i huvudet som en stor jävla utmaning. Det ska gå bra. Vi ska visa vad vi går för.

Personligen ska gå tillbaka till ruta ett. Vara med barnen. Jag har kommit i från det lite den senaste tiden. Pappersarbete och planering tar över. Viljan att alltid ligga steget före nutiden. Irritationen över den manliga kollegan. Orken att bry sig tog slut.



I kväll går Tyskland in på planen. Måste bli en seger. Det står nybakade kanelbullar på bordet. Och på gallret i köket står nybakat norskt havregrynsbröd och svalkar sig lite. Så mycket man nu kan svalka sig i den här varma lägenheten.

Men det ska inte klagas på värmen. Det är bra att den är här. Den var efterlängtad. In med mjölken. Fram med bullarna. Så de kan börja droppa av en efter en de också.

En osäker kanadensare

Nu har det börjat. Domaren har blåst i gång. Inte bara den här matchen. Utan hela EM. Kanske är Schweiz - Tjeckien ingen höjdarmatch. Men EM är EM. Och i morgon går Tyskland in i tuneringen.

Säkerligen nervösa spelare. Det blir man i nya och osäkra situationer. I alla fall jag. I går kastade Flickan från landet i norr och jag ner en kanadensare i vattnet. Vi paddlade ut en bit. Rundade en ö. Såg lite underliga fåglar. Kände hur tyst och lugnt allting blev.

Och så kom de där osäkra situationerna. Ingen av oss är speciellt erfaren när det gäller paddling. Så när det kommer större båtar. Nästan i klass med Viking Line. Eller kanske något mindre. I vilket fall som helst har de motorer och lämnar en del vågor efter sig. Vågor som gör att en liten kanadensare med två osäkra landkrabbor gungar till rätt friskt.

I början gjorde osäkerheten så att man snabbt paddlade in mot land och försökte hålla fast sig. Eller ta tag i något uthängande träd. Kanadensaren långsamt och fegt glidande så nära landkanten som möjligt. För inte vill man inkräkta på de riktiga båtarnas territorium.

Den här gången klarade vi oss bra. Vi blev inte blöta fören efter att vi slängt upp båten på bryggan igen. Och slängt ner oss själva i vattnet. I mälaren, som för övrigt fortfarande är bottenfryst.

Nästa gång ska vi vara kaxigare. Starkare. Inte fega längs landkanten och känna oss osäkra. I stället ska vi ta för oss. Och för säkerhet skull lämna alla tekniska prylar på land.
Det är i alla fall tur. Att spelarna i EM inte behöver guppa omkring på vatten. Och kanske inte heller bara glida längs kanten.

Dags för övernattning

I morgon klockan 07.00 ringer klockan. En och en halv timme senare öppnar jag dörrarna på förskolan. Då startar mitt arbetspass. 26 timmar senare. Då öppnar jag dem igen, från insidan. Och kan gå hem.

Efter sommaren slutar de äldsta barnen på förskolan. Men innan dess är det dags för den traditionsenliga övernattningen. Barnen är pirriga och förväntansfulla. D och jag är trött. redan nu. Vi vet att det kommer att bli svårt att få en blund.

Men vi gör det ändå. inte bara för att vi får en del komp.timmar. Utan för att vi vet hur mycke barnen tycker om att göra det här.
Det blir lite skattjakt. Lite film och popcorn. Kanske lite glass med maränger. Och så lite fnissande. Eller en hel massa fnissande faktiskt.

På torsdasmorgonen äter vi en lugn mysig frukost tillsammans allihopa. Och så är det dags att börja dagen. Samtidigt som övriga kollegor börjar sin dag. Så avslutar vi andra våran. Vi har gjort vårt. Vi får gå hem. Och ladda inför EM. I alla fall de som vill.

Undertiden finns det en karamell till att suga på. En underbar man. En förebild för alla. Jag tycker det var fantastiskt gjort. En stor gest från en respekterad man. Michael Johnson.

Chip chip

Det blev inga fler punkteringar. Cykeljäveln fick stå och vila sig lite. Det fick bli en resa med bussen. Med tåget. Med bussen. Precis som vanligt.

I höst kommer det in nya barn på våran avdelning. Men inte bara barn. Jag får en ny kollega igen. Min manliga kollega är klar nu. Han har förpestat stället tillräckligt. Om han hoppas på bra referenser kan han tänka om.
In på min avdelning kommer i stället ingen mindre än Chicha H. Det ska bli roligt. Både för D och mig. Och för barnen.

I går var både Chicha H och D här hos mig. Vi skulle planera lite inför hösten. Delade upp ansvarsbarn. Gjorde bordsplaceringar. Och skissade upp lite vad vi tänkte arbeta med. Jag vill satsa lite extra på språket. Tycker det kan behövas på ett flertal av våra nuvarande och kommande barn.

Till en planeringsdag duger det faktiskt inte bara med obligatoriska pennan och pappret. Kaffe är också givet. Men man måste ha något att mumsa på också. Så under söndagseftermiddagen ställde jag mig i köket. Igen. Slängde ihop lite ingredienser i en bunke. Slängde in allt i ugnen. En liten stund senare stod det en plåt med Chochlate chip brownies på bordet. Farligt goda. Farligt onyttiga.

I söndags blev det kesobullar som Flickan från landet i norr

kunde avnjuta till frukost. Lätta att göra. Och nyttiga att äta.

Sorgligt men gott ändå

I morse var luften kvar i däcket. Så jag for fram genom skogarna hela vägen till arbetet. Och så körde jag mitt arbetspass. Hela vägen ut. Det blev äntligen dags att cykla hem igen. Ta helg. Koppla av lite. Men då var det plötsligt något som saknades igen. Luften.

Cykeljäveln hade punka igen. Kan man ha sådan otur? Punktering två dagar i rad? Det här är inte roligt längre. Något ont måste jag ha gjort. Det börjar bli löjligt. Det börjar kännas personligt.

I stället får jag trösta mig själv med att göra en paj. En massiv blåbär/björnbärspaj. Med självgjord vaniljsås. Den satt där det skulle. Eller kanske inte. Men riktigt god var den.

Motvindsarbete

Jag känner att jag får arbeta lite i motvind just nu. Förra veckan hade jag bokat in alla mina fyra avslutningssamtal. Två lätta och två lite tyngre. Där det fanns en del som skulle sägas. De två lätta gick fint. De två andra. Blev aldrig av.
De har bokats om. Och blev inställda igen. Vill inte föräldrarna delta i barnens utveckling?
I morgon ska ett av de tidigare inbokade samtalen hållas. Vi får se om hon känner för att dyka upp då.

Precis nedanför min arbetsplats är det full aktivitet. Där har de den här Irak-konferrensen just nu. Det cirkulerar helikoptrar. Det står kring en miljon poliser och spärrar av. Kravallstaket. Och så söker de igenom varenda bil som kommer inom en radio av 100mil. Ungefär.

Såklart får inte bussen jag brukar åka som den ska. Vilket gjorde att jag fick be min kära mor skjutsa hem mig efter gårdagens arbete.

Men då jag är så förbannat bra på att planera och tänka i förväg. Så var jag redo att hoppa på cykeln i morse och cykla i stället. Sagt och gjort. Svettig och utmattad kom jag fram. På kortare tid än det brukar ta den komunala vägen.

Solen lyste och jag såg fram emot att cykla hem i lugn och ro längs fina skogsvägar vid vattnet. Men. När jag kom ut var det någonting som saknades. Det saknades luft i bakdäcket. Punka. Precis det jag ville ha just då. Återigen gick signalerna fram till mors telefon.

Nu är punkan lagad. Lägenheten är dammtorkad. Det är dammsuget och i ordningplockat. Badrummet skurat. Bröd är bakat och styrketräningen är gjord. Hjärtat börjar lugna ner sig och slå lite långsammare. Motvinden har släppt taget. Klockan är 20.26 och allt är klart.

Månaderna som försvann

I början på den här terminen kom min chef fram till mig och frågade om jag inte ville vara med och skriva månadsbreven som sätts upp på förskolan och skickas ut till alla föräldrar. Hon vet att jag tycker om att skriva. Och av någon anledning tycker hon att jag gör det bra.

Jag svarade ja. Jag svarar alltid ja. Jag tar alltid på mig allting. Men det här kändes bra. Jag tycker om att skriva, det här skulle väl inte bli några problem. Så jag började skriva. Varje månad kollade jag runt på de övriga avdelningarna och skrev ner en sida om vad som hänt på förskolan och lite vad som komma skall.

Första månaden satt brevet uppe. Lite stolt var jag ändå, då chefen skrivit under med både hennes och mitt namn. I februari kom mitt brev inte upp. Den som skulle lägga upp det glömde väl helt enkelt bort det. Det tredje, marsbrevet, kom inte heller upp. Den tryckansvarige lyckades visst inte den gången heller. I stället kopierade chefen upp det och delade ut det till föräldrarna. På väggen satt fortfarande brevet från januari uppe.

Aprilbrevet kom upp. Kanske var det bättring på väg. Kunde inte haft mer fel. Aprilbrevet sitter fortfarande kvar. Det jag skrev i maj, som jag faktiskt var riktigt riktigt nöjd med, kom aldrig upp. I stället fick jag ett mail av tryckansvarige i morse. Hon frågade om jag kanske kunde uppdatera majbrevet så kunde hon sätta upp ett för juni nu i stället.

Efter en del mindre lämpliga ord för mig själv så var det väl bara att sätta sig ner och börja skriva. Så nu är det klart. Om det sedan kommer upp, det återstår att se. Och vad gäller ansvaret att skriva månadbrev nästa termin, det kommer att diskuteras. Det känns lite lagom motiverande att skriva när det aldrig kommer upp. När en del månader bara försvinner.

Jag kan rädda mammorna senare

Kungsträdgården har de senaste dagarna haft lite evenemang. Jag vet inte riktigt vad det har varit, men lite om resor och liknande tyckte jag mig kunna se.

Flickan från landet i norr och jag gick igenom parken idag. När vi närmade oss stället med alla tälten och reklamstånden så kom det fram en kvinna med en pärm. Hon var från "rädda mammorna" och frågade oss om hon fick ställa några frågor. "Inte just nu" blev mitt svar, då vi precis stod och läste på någon skylt.

Vi gick vidare. Genom stället med alla tälten. Jag har så svårt för sådana ställen. Folk kommer fram och vill fråga både det ena och det andra. Och sälja hit och erbjuda dit. Bara tränga sig på.

När vi kommit igenom tältbiten, och jag trodde allt det hemska var över, så kom det fram en man. Även han hade en pärm i handen. En "rädda mammorna" pärm. Jag antog att han skulle fråga samma sak som kvinnan tidigare så jag var beredd på att slänga fram samma svar som kvinnan tidigare fick.

Men han frågade inte på samma sätt. Han frågade rakt ut om jag ville hjälpa till och rädda mammorna. Och så kom mitt svar "-Inte just nu" och i samma stund insåg jag hur konstigt det lät. Jag skrattade till. Flickan från landet i norr skrattade till. Ha! Men så kan det gå. Jag kanske ska gå ut och rädda världen först. Rädda mammorna kan jag göra sen.

Två falska helgdagar

Jag har varit hemma två dagar från arbetet den här veckan. I tisdags började jag känna mig riktigt sjuk. I onsdags vaknade jag och mådde som en överkörd bäver med liggsår. Jag klädde på mig och gick till arbetet. Morgonen bestod av utvecklingssamtal. De gick över förväntan. Kanske börjar jag komma in i det där med samtalsbiten nu.

På onsdagskvällen var det championsleaguefinal. Jag deckade ihop i soffan. Varm. Och frusen. Matchen blev suddig och sporadisk. Och så blev det torsdag morgon. Och jag vaknade som en frostskadad räv. Det tog emot ordentligt. Men jag lyfte luren och ringde arbetet. Förklarade att jag mådde sämre och efter många om och men så skulle jag nog stanna hemma.

Så jag har haft långhelg. Långhelg med dåligt samvete. För att inte kunnat göra det jag ska. För att lämna min kollega ensam. Eller, kanske inte ensam, men med min manliga kollega. Han som inte kan någonting. Han som borde byta yrke. Han som bara har en vecka kvar.

I stället ställde jag mig i köket. Bollade runt med ägg, smör, mjöl och allt annat jag kunde hitta. Det blev fem olika sorters muffins. Det blev parmesanrutor med oliver. Och det blev chokladtårta. Och städning. Och dammande. Och och och...

Nu är det lördag och jag är relativt frisk. Fortfarande dåligt samvete för att ha missat två arbetsdagar. Men så får det vara. Det är schlagerkväll och jag är i huset från barndomen. Men det är okej. Det går ganska bra. Jag kan dela upp ångesten från uppväxten med ångesten från de missade arbetsdagarna.

Sen en tid tillbaka

Älvorna har inte slutat dansa. Jag har inte avslutat det här. Jag har inte gjort något dumt. Inte allt för dumt i alla fall. Men jag har gjort mycket annat. Mycket annat på samma gång. Kanske så mycket att jag glömde bort att leva. Att ta hand om mig själv.

Det var krav och måsten mest hela tiden. Från andra, men kanske främst från mig själv. Krav på att ställa upp. Krav på att prestera. Krav på att räcka till. Det blev helt enkelt för mycket. Jag satt mest och stirrade rakt fram. Tom och svag. Känslorna försvann och gömdes undan under någon gammal matta någonstans. Jag glömde bort allt det där som var bra med mig.

Jag ska inte sitta här nu och påstå att allting är lugnt nu. Eller, visst kan jag påstå det, jag brukar förtränga att jag mår dåligt. Men någonstans känner jag att det är på väg att vända. Att jag börjar få kontroll över en del saker igen. Jag börjar hitta någon slags väg för att hamna på rätt spår igen.

Det är lång väg tillbaka till alla leenden och skratt. Till påhitt och bus. Jag går fortfarande och drar på en trasig hälsena. Operationen var misslyckad och jag försöker nu med hjälp av Dr. Gustafsson och sjukgymnast Ingrid att till slut ändå lösa det här. Det är en stor del. En enorm del som känns jobbig.

Och så är det arbetet. Husköpanden och flyttande. Pengar som behövs med som inte finns. Det är små krav och det är stora krav. Men sen finns det saker som blivit mycket bättre också. Relationen till det där huset från barndomen. Inredningen. Drömmarna och luftslotten.

Jag trodde ingen skulle kunna förklara hur jag kännt. Hur tankarna har snurrat omkring i mitt huvud. Men så hörde jag en låt. En underbar låt från en underbar debutant. Melissa Horn. Hennes låt "sen en tid tillbaka" beskrev allt. Mina tankar blev hennes ord. Jag ser mig omkring i omgivningen för att se om hon varit här.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött

Försökt att vara allt på samma gång

Så mycket man kan göra och borde och vill

Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom

Och försökt att hitta spår som leder rätt

Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan

Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst

Och försökt att känna efter hur det känns

Ja man gör som alla andra och försöker att bli van

Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag

Och försökt att vara nån till lags

Ja man kämpar för en plats som passar både här och där

Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär

Och insett att jag måste börja om

Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där

Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder

Och samlat damm på min gitarr

Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Har jag förmågan att glömma bort

Melissa Horn - "Sen en tid tillbaka"