Specialområde

I torsdags såg jag "Änglar och demoner". Det är något speciellt med bio. Jag tycker det ger en sån mysig och trygg känsla när man sitter där inne. Oftast med någon man håller väldigt kär i stolen bredvid.

Filmen var bra. Riktigt bra. Jag har inte läst böckerna. Så jag har egentligen inget att jämföra med. Men spänning fanns det. Och så den där jakten. Jakten att alltid hinna fram innan klockan slår. Och all fakta. Det framkommer så otroligt mycket fakta kring Vatikanen och all dess historia. Jag sitter där i biomörkret och låter mig imponeras. Jag imponeras så förbannat mycket.

För jag vill också ha kunskap. Jag vill ha så mycket kunskap om någonting så jag också kan imponera på människor. Jag vill ha något slags specialområde som jag kan allting om. Där jag kan historia och nutid. Som jag kan prata om i dygn. Där människor kan komma och fråga om för att de vet att jag kan. För att det är intresserade att lyssna på mig.

En del kan allt om historia. Det vill jag också kunna. En del kan allt om konst. Eller musik. Det vill jag också kunna. Eller ekonomi. Det finns så mycket kunskap där ute i världen som jag vill åt. Men jag vet inte hur jag ska ta mig till. Det vill inte riktigt fastna i huvudet.
På gymnasiet hade jag ett mindre specialområde. Det var Martin Luther King. Och det som hände kring honom. Nu känns det avlägset.

Jag kan löpning. Det kan jag. Lite träningslära. Men hur spännande är det? Och så kan jag kanske lite kring pedagogiskt tänkande. Men kan man kalla det för specialområde? Knappast. Jag vill åt mer. En del kan lite om mycket. En del kan mycket om lite. Jag vill kunna mycket om allt. Så enkelt är det. Och så omöjligt är det. Men jag antar att det bara är att börja någonstans.

Just nu sitter jag och läser fjärde delen av Roslund & Hellströms böcker. "Flickan under gatan". Den är bra. Den också. Första delen handlade om pedofili. [Odjuret] Andra om sexhandel. [Box 21] Tredje är om dödsstraff [Edward Finnigans upprättelse ]och den här. Den handlar om hemlösa som bor i tunnlarna under Stockholm. Och om barn som inte har något hem. Givande och intressanta böcker. Där man automatiskt tar ställning. Det är en bra start tror jag. På lite kunskap.

Farbror Glenn

Det har gått några dagar sedan jag satt ensam i mörkret utanför ett rum med sovande barn. Morgonen efter stappalde jag hem tidigt. Tänkte att jag skulle gå hem och sova någon timme för att ladda upp batterierna igen. Men det blir sällan som man tänkt sig.

I stället träffade jag Flickan från landet i norr och tog en gemensam frukost på Wayne´s. Detta underbara ställe. När jag kom hem satte jag igång och diska. Och städa. Och plocka det ena efter det andra. Plötsligt slog det mig att jag hade tvättid. Och där försvann all chans till att sova ikapp lite.

Tröttheten slog aldrig till den dagen. Faktiskt. Inte ens på kvällen blev jag spceiellt trött. Men jag behövde nog några extra sovtimmar ändå. Så jag tog sovmorgon på torsdag. Ända till kl. 09.00. Innan jag i panik åkte iväg till bror för att hjälpa till med lite rivning. Bror. Som för övrigt ska bli en sån här fadersfigur i sommar. Ska bli spännande. Ska bli intressant att se hur både han och hans Dalaflicka är som föräldrar.

Jag tvivlar inte på att de blir bra föräldrar. Men det är ändå svårt att se sin bror som det. Kanske lever vi för nåra inpå varandra för det. Eller så ser jag oss fortfarande som tonåringar som ständigt springer fram längs skogsvägar och asfaltsgator. Och då blir det svårt att plötsligt se honom som en pappa.

Själv längtar jag lite. Inte tills han blir pappa. Utan tills jag själv en dag får hålla mitt egna lilla barn i famnen. Att skämma bort och älska. Att påverka och älskas. Det kommer att bli bra dagar. Det kommer att bli fantastiska dagar. Det är mitt luftslott som har byggts upp.

Övernattning

Det är tyst inifrån rummet. Skratten och de uppspelta känslorna har ebbat ut och lagt sig. Nu hört bara tunga andningar. Sex trötta barn ligger nära varandra och sover gott. De har längtat. De har varit förväntansfulla. Och det har pirrat i magen.

Inte långt därifrån sitter jag. I ett mörkt rum med endast ljuset från datorskärmen. Jag är trött men kan inte sova. Kanske har det något med att kunna slappna av att göra. Här på arbetsplatsen kan jag inte slappna av. Det är kanske inte meningen heller.

Kvällen har varit bra. Barnen har haft roligt och tyckt det hela har varit riktigt mysigt. Hur fantastiska är inte det? Det har ätits gott. Det har tisslats och tasslats. Sådär som upprymda barn gör. Och vuxna också för den delen.

Men nu närmar sig klockan midnatt. Och jag passar på att arbeta lite extra. Försöker få ihop barnens portfolios. Fixar lite med avslutningsskivor och pärmar. Ser till att allt som behöver göra blir klart. Det är skönt att få lite ensam tid här. I mörkret. Kaffekoppen står framför mig. En kopp har blivit fyra.

Huvudet har redan haft avslutning på den här avdelningen. I höst är det dags för nya utmaningar. Jag ska antagligen byta avdelning för första gången. Testa lite nytt. Lite yngre barn. Nya lokaler att vandra runt i. Det blir bra. Bara vi får städa upp på den avdelningen först. Det är ett stort kaos där. Hyllor och skåp är överfulla. Lådor rinner över. Chicha H och jag ska ta fram stora sopsäcken när det blir dags att ta sig an utmaningarna där inne.

Men innan det nya så är det lite gamalt kvar. Avslutning på riktigt. Lite fixande. Lite avsked. Och först av allt. Så ska det bli tid att väcka de små liven som ligger och drömmer sött i rummet bredvid. Men ett par timmar till ska de få drömma sig bort till andra världar. Och jag ska ta mig an en kopp kaffe till.

En bortglömd blogg och identitetssökande

Plötsligt kom jag in på en gammal blogg jag brukade läsa. Sådär alldeles i början av min bloggkarriär. Hon hade avslutat sitt skrivande där och tackat för sig. Kastat in handuken och sagt adjö. Sådär som jag gjort ett tjugotal gånger. Men ändå är kvar.

Han var starkare. Hon skrev några fina rader om att hon inte var samma människa som hon var när hon började skriva. I början var hon vilsen och letade efter något att hålla fast vid. De sista raderna bestod av att hon hittat det. Att hon hade något att hålla fast vid och köra vidare på.

En del hittar det snabbt. Och det är kul för dem. grattis. Men mitt i smeten sitter jag. Som fortfarande inte hittat någon säker identitet. Som inte hittat allt jag vill hålla fast vid. Jag letar och letar. I skogen och i staden. Under stenar och i garderoben. Men inte fan hittar jag något. Jag ser andra identiteter. I närmiljön och på televisionen. Och jag tänker: "Så vill jag vara!" Men det fungerar inte. Och det kanske inte är meningen att det ska det heller. Jag kan inte bara göra om mig. Inte helt.

Så jag får skriva vidare. Leta efter fler saker att hålla fast vid. Och efter en klar identitet. Fast. Kanske är min identitet just att vara osäker och leta? Kan man ha en sådan identitet? Det låter onormalt. Och det stämmer ändå in på mig. Så kanske.

I väntans tider

Malena skrålar på televisionen. Och jag kan inte. Hur mycket jag än försöker. Tycka att kvinnan gör ett bra jobb. Det låter helt enkelt inte bra. Men det gör inget. Alexander Rybak kommer ändå att ta hem hela alltet. Så enkelt är det.

I morgon är det personalmöte. Igen. Känns som om vi har ett i veckan just nu. Men det i morgon är kanske lite speciellt. I morgon borde vi få reda på vart vi ska arbeta i höst. På vilken avdelning man blir placerad. Jag skulle inte ens kunna tippa. Jag kan stanna kvar med 5-6åringarna. Livkaväl som att jag får hoppa in på 3-4års avdelningen. Det finns motvering för båda.

Men i stället för att ödsla energi på att spekulera. Så kan jag fokucera på nutiden. Senaste veckan. Och veckan som är igång. Är bland de tyngsta på våren. Det är avslutningssamtal. Förskolansdag. Möte hit och möte dit. Grön Flaggmålskrivning. Och mitt i allt så är min kollega Chica H sjukskriven i två veckor. Vilket innebär att vi har haft fyra olika vikarier som svansat omkring och gjort stället osäkert.

Men eftersom jag är så förbannat possitiv av mig. Ha! Så ser jag ändå framåt och ser att det bara är tre dagar kvar till helgen. Sen börjar det luga ner sig. Sen är det bara lite småkrams kvar. Skolbesök, övernattning och ytterligare personalmöten. Och så alla överflyttningar. Hur lungt som helst. Hm.

Och i väntan på morgondagens intressanta möte. Så ser jag vidare på de där sångbidragen. På de allt kortare kjolarna. Se tjatiga "Hello Europe!". Och på en superhjältepajas som hoppar omkring och ser riktigt fånig ut. Och så tyvärr. På den där Malena som försöker åstadkomma något.

Sentimentala vänner

Jag är ett stort fan av serien Vänner. Ett riktigt stort fan. 10 säsonger ren perfektion. Det var nu ett bra tag sedan serien avslutades på televisionen. Och alla säsonger ligger här på DVD.

Serien går ständigt som repris på tv. Med all rätt. Och igår kom jag av en händelse in när seriens sista avsnitt visades. Och plötsligt var det inte ett dugg ilska. Tvärtom. Att en serie kan framkalla så mycket känslor. Helt vansinnigt.

Jag satt här i soffan. Som tur var ensam. Och kände mig så fruktansvärt omatcho som det går att bli. Omatcho och fruktansvärt sårbar. Men jag har hört att killar också får vara det ibland. När ingen ser på.

Utbildade på olika avdelningar

Två dagar senare. Ilskan har lagt sig. Det gjorde den egentligen dagen efter redan. Även om den var på väg tillbaka när comhems nät var utslaget precis när Arsenal - Manchester United skulle ta fart.

Tisdagen var en tuff dag. Mycket som inte gick min väg. Ett stort kaos som omslukade min kollega och mig. Det hela blev bara för mycket.
Onsdagen gick bättre. Och idag har varit helt okej också.

På arbetet fortsätter annars robinsontakterna där pakter smids och det spekuleras i vart man ska arbeta i höst. Några vill byta. Andra vill vara kvar. Jag skiter i vilket. Eller. Egentligen inte. Men så som jag vill kommer ändå vara omöjligt.

För något år sedan beslutade chefen att det skulle vara en förskollärare på varje avdelning. En bra tanke i och för sig. Men till vilket pris?
Min kollega L är förskollärare. Jag är också förskollärare. Och lite mer där till. Vi två har tidigare arbetat på samma avdelning en kort period. Och vi tyckte det var pefekt.

Nu har L och jag båda sagt att vi vill arbeta tillsamman igen. Men det går inte. För att vi båda är utbildade så måste vi vara på olika avdelningar. Är det verkligen så viktigt? Kan vi inte få härja tillsammans? På samma avdelning.

I stället blir verkligheten annorlunda. Jag får fortsätta arbeta med kollegan D. Hon med det där förädiska negativa nätet som ständigt fångar mig. Och jag får försöka hitta ett sätt att komma undan det. Ett sätt att bryta mig fri. Och komma tillbaka till den personen jag var tidigare.

Förbannad

Jag funderar på hur länge det går att hålla saker inom sig. Och hur man vet vad det egentligen är som vill komma ut. Vilka känslor. Vilka reaktioner.

Senaste tiden har jag varit förbannad. Jag vet inte riktigt på vad eller på vem. Bara att jag är riktigt jävla arg. Det bubblar i mig. Det kokar i mig.
Jag hade en sådan period för ett antal år sedan. När jag fortfarande bodde hemma. Då stängde jag in mig och ville inte träffa någon. Kanske är omoget. Vad vet jag.

Nu är jag äldre. Och jag börjar komma in i en liknande period. Det är inte bra. Om jag bara visste vad det är som vill komma ut. Ut i det fria. Så jag slipper gå runt och vara förbannad.

Självklart spekulerar jag i anledningar. Och självklart kan jag komma på en hel massa. Men jag känner inte säkert att det är allt som ligger bakom det arga.
Exempelvis. Jag är inte nöjd med mig själv och mitt arbete. Jag vet vad jag vill. Men jag fastnar alltjämt i min kollegas negativa nät. Och så skiter sig allt. Vilket gör mig förbannad. Både att jag inte gör det jag tänker. Samt att jag som person blir helt fel. Jag är inte sån. Jag är driftig. Jag ger saker en chans. Men det har försvunnit någonstans på vägen de senaste månaderna. Men det kan väl inte vara den enda anledningen till att jag alltjämt är arg?

I stället kan jag fortsätta listan en bit till med saker jag inte är nöjd med. Men jag har alltid varit en sådan som håller tyst och sväljer diskussionen. Och så kommer det nog att förbli. Kanske inte är den bästa lösningen. Men efter ett tag är irritationen borta och verkligheten kan gå vidare som det var innan. Fram tills nästa gång.

För övrigt så behövde jag ringa 112 på arbetet idag igen. Det börjar bli en vana. Men sedan kom en mamma som kör ambulans och kollade upp flickan med den onda magen. Och avbeställde ambulansen. Det blev jag inte förbannad på. Det kröp upp senare inom mig.