Historien om ett bröllop

Det är en lite rolig historia. Hur det kommer sig att jag ska på ett bröllop på lördag. Men jag tänkte såhär. Jag börjar från början. När jag börjar första klass och har en klasskamrat som heter Per. Per som kallas för Cherran. Eller Kärran. Vad vet jag hur det stavas, jag var sju år då.

I vilket fall som helst. Den där pojken och jag gick i samma klass tills vi började högstadiet. Då började han i 7A och jag i 7D. Under det sex åren i grundskolan umgicks vi inte direkt mycket. Lite fotboll på eftermiddagarna med de andra tuffa killarna. Ja, han hörde till de lite tuffare. Och jag, ja, det ska vi inte gå in på vilket gäng jag tillhörde.

Sen löpte åren på. Vi blev vuxna och jag träffade Flickan från landet i norr. Hon flyttade ner till storstan och hittade en lapp på lärarhögskolan ev en flicka som höll på att sätta ihop ett handbollslag. Flickan från landet i norr nappade och plötsligt spelades det handboll på lagom hög nivå.

Men nu kommer det roliga i historien. Den där flickan som satte ihop handbollslaget och Flickan från landet i norr blev vänner. Rikitgt bra vänner. Hade man gått kvar i lågstadiet hade man kunnat kalla det för bästisar.

Så följde jag med på en handbollsmatch. Satt där på bänken och hejade. Så kände jag igen en kille längre bort. Killen hette Per. Ni förstår sambandet här. Det visade sig att Flickan från landet i norrs bästis var sambo med Per. Min gamla klasskamrat. Det är lite komiskt.

Nu har ytterligare några år gått. Bästisen och Per ska gifta sig på lördag. Och jag kommer att närvara. Kanske inte för att jag och Per är nära vänner idag utan mest för att Flickan från landet i norr och hennes bästis är, ja, just bästisar. Inte kunde jag tro det för 24 år sedan. När jag som sjuåring traskade in i 1B's klassrum för första gången.

Qash is King.

Jag kanske ska nämna att vi har fått en ny kompis. Han heter Qashqai och kommer från Nissan familjen. Han är helt ny och luktar till och med sådär fräscht och nytt. Han kostade visserligen en hel del pengar. Men jag vill tro att det är värt det.

Nu står han där ute. På gatan. Givetvis står han närmast fönstret så vi kan ha uppsikt över honom. Man vill inte att någon ska nudda honom i onödan. Fettfläckar ni vet.


Det ska bli underbart att få åka upp till norr om några veckor. I en stor tyst och härlig bil. En snabbare och renare bil. Ingen ont om vår lilla franska silverpärla, den har skött sig prickfritt i alla dessa år. Men nu var det helt enkelt dags att förnya sig. Att skaffa lite mera plats för saker och ting.

Förresten har vi redan lyckats dra på oss den första bötern med nya bilen. Heja oss. Och vad gäller alla parkeringsvakter så kan det helt enkelt gå och dö. Det är inget personligt. De ska bara dö.