Juldagen. Och plötsligt var allt förbi. Över på bara några timmar. Allt man förberett. Laddat inför. Byggt upp. Är borta och passerat på några ögonblick. Undrar om det är så det känns för de som springer OS-finalen på 800m?
Julafton firades i det där gamla barndomshuset. Det gick an. Det gjorde det. Tyvärr var inte min bror med. Han dyker upp på ett besök där i kväll i stället. Själv packade jag ihop mina saker i morse efter att ha varit i kyrkan på julotta. Satte mig i bilen och åkte hem. Passade på att avverka 12km i snömodden. Och ladda batterierna. Vara lite för mig själv. Slippa socialisera sig.
Några klappar delades ut i går. Resten skickas ut i kväll. Men jag fick ett presentkort på löplabbet. 1500:-. Sjukt mycket pengar. Sjukt tacksam. Jag behöver verkligen nya skor. Stötdämpningen är sliten. Tyget är sönder. Jag har avverkat mer än 150mil i dem. Nu ska det köpas nya. Och en ny resa börjar.
Men när jag såg presentkortet fick jag en sån där konstig känsla. Lite skuldkänsla. Det var lite för mycket. Jag kanske inte riktigt är värd det. Vad fan har jag gjort för att förtjäna en sån stor och dyrbar present? Och tänk på alla de som inte får något alls. Mitt samvete fick sig en smäll. (Samtidigt som jag givetvis blev väldigt glad och tacksam).
I morgon när jag vaknar i det där barndomshuset. Kommer jag att le. Inte för att det är tidigt på morgonen. Men för att det är dags att sätta sig i blen. Trycka ner gaspedalen. Och styra den lilla franska silverpärlan upp till norrland. Upp till Flickan från landet i norr. Jag har inte träffat henne på fem dagar. Och det är på tok för länge!
Och mitt bland alla tända ljus sitter farmor. 94 år. Och är mer förvirrad än någonsin. Upprepar samma saker gång på gång. Och undrar hur hon egentligen kom dit. Hm. God fortsättning.
fredag, december 25, 2009
torsdag, december 17, 2009
Snöleenden och panik
När datorn sätts på. Så har vi superstart som startsida. En bra startsida. Där allt det viktiga finns med. En av alla de sakerna är vädret. Dagens väder. Och så en 10 dagars prognos. Just den sistnämnda har jag haft stenkoll på senaste dagarna. Allt för att se vad julafton ska bjuda på för väder.
För några dagar sedan skulle det vara kallt fram till den 23:e. Då skulle det bli plusgrader och regn. Sedan slog det om och det skulle vara minusgrader hela julen. Och så igår kväll. Då stod det att den 23:e skulle bjuda på 0 garder. Och det 24:e på två plusgrader och 22 millimeter regn. Kul.
Nu tittar jag igen. Och det hela ser ändå lite ljusare ut. 23:e bjuder på -8. Och så den stora dagen. 24:e. -3 grader och snö. Lycka.
Idag har snön fallit hela dagen. Härligt. Och presis som vanligt här nere i storstan så får alla panik och tror att de ska dö där ute på vägarna i köerna. Allt och alla är lamslagna. Sorligt. Hur kan det bli så år efter år? Så farligt är det inte med snö. Om man kan köra bil ordentligt. Och än värre blir det med de osäkra människorna som puttrar fram i 30km/tim och skapar köer och ojämn körning. Jag var lite orolig när jag skulle åka hem idag efter mötet. Men det gick att köra i samma hastigheter som på sommaren. Inga problem alls.
Snön skapar leenden tycker jag. Inte panik. Och jag tror att det är just den här lilla extra energin man får av snön är det som gör att jag ska överleva de här sista dagarna innan julledigheten. Fyra dagar kvar. Fredag. Måndag. Tisdag. Onsdag.
För några dagar sedan skulle det vara kallt fram till den 23:e. Då skulle det bli plusgrader och regn. Sedan slog det om och det skulle vara minusgrader hela julen. Och så igår kväll. Då stod det att den 23:e skulle bjuda på 0 garder. Och det 24:e på två plusgrader och 22 millimeter regn. Kul.
Nu tittar jag igen. Och det hela ser ändå lite ljusare ut. 23:e bjuder på -8. Och så den stora dagen. 24:e. -3 grader och snö. Lycka.
Idag har snön fallit hela dagen. Härligt. Och presis som vanligt här nere i storstan så får alla panik och tror att de ska dö där ute på vägarna i köerna. Allt och alla är lamslagna. Sorligt. Hur kan det bli så år efter år? Så farligt är det inte med snö. Om man kan köra bil ordentligt. Och än värre blir det med de osäkra människorna som puttrar fram i 30km/tim och skapar köer och ojämn körning. Jag var lite orolig när jag skulle åka hem idag efter mötet. Men det gick att köra i samma hastigheter som på sommaren. Inga problem alls.
Snön skapar leenden tycker jag. Inte panik. Och jag tror att det är just den här lilla extra energin man får av snön är det som gör att jag ska överleva de här sista dagarna innan julledigheten. Fyra dagar kvar. Fredag. Måndag. Tisdag. Onsdag.
Fullspäckad december
Jag har fortfarande inte pratat med brandmanspappan. Inte om hans yrke i alla fall. Kanske är jag rädd för att bryta planen jag har gjort upp. Planeringen av livet. Inte får man väl bryta den? Då kan allting raseras och bli kaos. Och hur skulle det se ut. Och inte minst kännas.
December lider mot sitt slut. Eller kanske till sitt klimax om man nu tycker att julafton skulle vara det. December har varit fullspäckad. Precis som alltid. Jag gick ut hårt med NHL Hockeynight med grabbarna. Med boyzen. Beroende hur tuff man vill låta. Efter en hel del spelade matcher. Hårda, men ack så kärleksfulla ord, hetsningar och tacklingar. En platta pilsner som plötsligt var tom. Så stod. Eller satt jag där som vinnare.
Efter en vecka. När kropp och huvud repat sig efter den lagom hårda kvällen så fortsatte det bara. Julmiddagar och presentköp. Adventsmiddag och dop. Bakning och städning. Och så viktigast och mest av allt. En jävla massa träning. Senast flög jag fram på löpbandet. 6x1000m ned 1' vila. Snitt: 3.40.5/km. Vad skulle jag då inte kunna göra om några veckor.
Som sagt. Snart är det dags för den 24:e. Pepparkakorna på barnens julkalender börjar ta slut. Ett namn dras varje dag. Skönt att ha något att göra på samlingen. För en som får panik när det är min samlingsvecka. Men det är några pepparkakor kvar. Vilket innebär att jag hinner få in lite till att göra. Skriva utvärdering. Göra i ordning för vårens inskolningsbarn. Julmiddag med familjen. Traditionell uppesittarkväll med Mr T och Don E. (I år ska miljonerna rulla in!) Och så en bunt träningspass till. Så klart.
Och ute faller snön. Sådär perfekt som den ska. I december.
December lider mot sitt slut. Eller kanske till sitt klimax om man nu tycker att julafton skulle vara det. December har varit fullspäckad. Precis som alltid. Jag gick ut hårt med NHL Hockeynight med grabbarna. Med boyzen. Beroende hur tuff man vill låta. Efter en hel del spelade matcher. Hårda, men ack så kärleksfulla ord, hetsningar och tacklingar. En platta pilsner som plötsligt var tom. Så stod. Eller satt jag där som vinnare.
Efter en vecka. När kropp och huvud repat sig efter den lagom hårda kvällen så fortsatte det bara. Julmiddagar och presentköp. Adventsmiddag och dop. Bakning och städning. Och så viktigast och mest av allt. En jävla massa träning. Senast flög jag fram på löpbandet. 6x1000m ned 1' vila. Snitt: 3.40.5/km. Vad skulle jag då inte kunna göra om några veckor.
Som sagt. Snart är det dags för den 24:e. Pepparkakorna på barnens julkalender börjar ta slut. Ett namn dras varje dag. Skönt att ha något att göra på samlingen. För en som får panik när det är min samlingsvecka. Men det är några pepparkakor kvar. Vilket innebär att jag hinner få in lite till att göra. Skriva utvärdering. Göra i ordning för vårens inskolningsbarn. Julmiddag med familjen. Traditionell uppesittarkväll med Mr T och Don E. (I år ska miljonerna rulla in!) Och så en bunt träningspass till. Så klart.
Och ute faller snön. Sådär perfekt som den ska. I december.
torsdag, december 03, 2009
I have a dream
Senaste tiden har jag funderat lite på det här med mitt yrkesval. Efter idag är det mer aktuellt än någonsin. Synd bara att jag är så rädd för förändringar. Och feg.
Jag vet inte om jag passar som förskollärare. Eller pedagog i huvudtaget. Jag tvivlar mycket på det vissa stunder. Och hur bra jag än kommer överrens med mina kollegor känner jag att jag aldrig kommer att ha en riktigt bra gemenskap med dem. Eftersom de allra flesta är kvinnor.
För några månader sedan började jag fundera en del på det här med räddningstjänsten. Sedan dess har det växt i tankarna. Det har alltid varit spännande. Det har det. Och det här med att vara brandman. Jag är fruktansvärt sugen på det. Jag skulle verkligen vilja vara det. Få rädda männsikor. Uppleva ordentliga utmaningar. Både fysiska och mentala. Få arbeta fysiskt och varierat. Och att få den där härliga gemenskapen med sina kollegor.
När jag gick utbildningen på lärarhögskolan sa någon att i förskolan var arbetet så varierat och att ingen dag var den andra lik. Ha! Skitsnack säger jag.
Att komma in på utbildningen känns inte för avancerat. Grundämnena har jag bra betyg i och rullbandstestet. Gå med ca 25kg packning i 5-6% lutning i knappa 10 minuter känns verkligen inte skrämmande. Så fysiken är inga problem. Och jag tror jag har psyket också.
Jag har en pappa på jobbet som är brandman. Kanske ska jag kolla lite med honom vad som krävs. Om jag har det. Vad det nu är. Och så får jag fortsätta drömma. Fundera. Önska. Och en dag. Så kanske jag slår till. Och så står jag där med yxan i ena handen och brandslangen i den andra.
Jag vet inte om jag passar som förskollärare. Eller pedagog i huvudtaget. Jag tvivlar mycket på det vissa stunder. Och hur bra jag än kommer överrens med mina kollegor känner jag att jag aldrig kommer att ha en riktigt bra gemenskap med dem. Eftersom de allra flesta är kvinnor.
För några månader sedan började jag fundera en del på det här med räddningstjänsten. Sedan dess har det växt i tankarna. Det har alltid varit spännande. Det har det. Och det här med att vara brandman. Jag är fruktansvärt sugen på det. Jag skulle verkligen vilja vara det. Få rädda männsikor. Uppleva ordentliga utmaningar. Både fysiska och mentala. Få arbeta fysiskt och varierat. Och att få den där härliga gemenskapen med sina kollegor.
När jag gick utbildningen på lärarhögskolan sa någon att i förskolan var arbetet så varierat och att ingen dag var den andra lik. Ha! Skitsnack säger jag.
Att komma in på utbildningen känns inte för avancerat. Grundämnena har jag bra betyg i och rullbandstestet. Gå med ca 25kg packning i 5-6% lutning i knappa 10 minuter känns verkligen inte skrämmande. Så fysiken är inga problem. Och jag tror jag har psyket också.
Jag har en pappa på jobbet som är brandman. Kanske ska jag kolla lite med honom vad som krävs. Om jag har det. Vad det nu är. Och så får jag fortsätta drömma. Fundera. Önska. Och en dag. Så kanske jag slår till. Och så står jag där med yxan i ena handen och brandslangen i den andra.
En hemsk dag
Hade en sån där hemsk dag. Där jag kände att jag var i helt fel branch. Pedagogiken var utrunnen i sanden. Och allting gick bara fel. Jag var ensam. Och jag var helt kass. Och hjälplös.
Hela dagen hade det varit livat. En sån där dag där alla barnen är lite extra i gasen. Lite livligare. Lite mer högljudda än vanligt. Lite vidrigare helt enkelt.
Vid 15.00 går en av mina två kollegor hem. Chicha H. 15.30 går nästa kollega hem. D. Kvar står jag med 12 barn. Av den livligare sorten. Och konstigt nog är det de mest rörliga barnen som är kvar sista på avdelningarna.
Strax efter halv fyra sätter några av killarna in dödsstöten. De drar i varandra. Springer omkring genom hela avdelningen. Skriker och kastar leksaker. Tills två av dem inte kommer överrens längre och pucklar på varandra så de båda gråter högljutt.
Som grädde på det härliga moset sitter då fyra föräldrar i hallen och håller på att hämta och klä på sina barn. (Två av de barnen gråter också för att de inte vill gå hem eller blir retade av syskon). Och jag börjar få lätt panik för att jag bjuder och visar upp denna härliga röra.
En timme senare närmar sig klockan fem. Två barn är kvar och de tillhör den där härliga sorten. Som är lugna. Sympatiska. Och artiga. Klockan fem är stället tomt. Och likaså är min lust att gå tillbaka till det där stället.
Hela dagen hade det varit livat. En sån där dag där alla barnen är lite extra i gasen. Lite livligare. Lite mer högljudda än vanligt. Lite vidrigare helt enkelt.
Vid 15.00 går en av mina två kollegor hem. Chicha H. 15.30 går nästa kollega hem. D. Kvar står jag med 12 barn. Av den livligare sorten. Och konstigt nog är det de mest rörliga barnen som är kvar sista på avdelningarna.
Strax efter halv fyra sätter några av killarna in dödsstöten. De drar i varandra. Springer omkring genom hela avdelningen. Skriker och kastar leksaker. Tills två av dem inte kommer överrens längre och pucklar på varandra så de båda gråter högljutt.
Som grädde på det härliga moset sitter då fyra föräldrar i hallen och håller på att hämta och klä på sina barn. (Två av de barnen gråter också för att de inte vill gå hem eller blir retade av syskon). Och jag börjar få lätt panik för att jag bjuder och visar upp denna härliga röra.
En timme senare närmar sig klockan fem. Två barn är kvar och de tillhör den där härliga sorten. Som är lugna. Sympatiska. Och artiga. Klockan fem är stället tomt. Och likaså är min lust att gå tillbaka till det där stället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)