onsdag, september 24, 2008

Bis später

Jag började skriva ett svar till alla i kommentarerna. Men så kom jag på. Kanske ser man det lättare om det kommer upp här. Så jag gjorde det i stället. Och bröt därmed direkt det där med att de sista orden var skrivna.

Jag visste inte att det fanns så många som läste mina rader. Som verkar tycka de är okej. Så det är nästan så att det blev lite suddigt i ögonen. Lite svårare att se. Och så blev det sådär förbannat svårt att känna att jag gjort rätt beslut.
Det som tog emot mest av allt. Det var det här med Glenn och City of cilent wishes. Jag vet inte hur många som hängt med i det hela. Men kort sagt. Flickan från landet i norr och jag träffades genom våra bloggar. Det var länge sedan nu. Mer än 2,5år. Men känns på något sätt minst lika nytt och härligt ändå.

Flickan från landet i norr skrev också att jag aldrig tar förhastade beslut. Nu kanske det inte stämmer jämt. Men lite ändå. Jag tar sällan förhastade beslut. Jag funderar. Vrider och vänder. Och så bestämmer jag mig.

Jag har vridit nu. Och jag har vänt. Och jag hade också bestämt mig. Men så kom ni. Allihopa. Och vred och vände lite till. Åt mig. Och så har jag suttit i två dagar nu och funderat igen. Det skapar en del ångest att behöva skriva. Att inte få ut det där som jag egentligen vill skriva om. Men samtidigt är det roligt. Jag får ur mig saker som jag ibland har svårt att prata om.

Så nu står jag där på noll igen. På ruta ett. Utan någon som helst aning om vad jag ska ta mig till. Men med en massa kommentarer som jag försöker ta in. Jag kanske ska börja med att ta en liten paus. Och säga så här: Jag återkommer. I november. Så kan vi ändra ordet "Adjö" till ett "bis später". Eller "vi hörs". Hur man än vill ha det. Hej. Så länge.

måndag, september 22, 2008

De sista raderna

Senast funderade jag lite kring det här med prestationsbaserad självkänsla. Jag fortsatte göra det. Och kom fram till att det är precis vad den här bloggen är för mig. Jag vet vad jag vill skriva om. Jag vet hur jag vill göra det. Men det går inte riktigt som jag tänkt mig.

Och så läser jag andra. Jag ser hur en efter en lyckas publicera böcker som jag vill. Allt verkar sådär förbannat jävla enkelt. Men jag kan inte. I stället sitter jag här och knappar på tangentbordet och får fram några bokstäver som bildar några innehållslösa meningar. Och allt jag kan tänka är "Varför kan inte jag skriva sådär bra som han eller hon." För hur mycket jag än funderar och vill så går det inte.

I stället skapar jag någon slags ångest att komma på något. Att skiva de här inläggen utan innehåll. Jag känner mig sämre och sämre när jag inte får till raderna som jag vill. Så till slut kom jag till insikt.

Och jag kan bara uttrycka det såhär: Tack! Jag skulle vilja tacka alla personligen som läst och kommenterat. Som visat att mina innehållslösa rader inte är helt osynliga. Jag skulle vilja skaka era händer och bocka framför er. Men jag får nöja med att säga det såhär. Tack igen.

Nu får Glenns webblogg sina sista skrivna rader. Jag kanske dyker upp någon annanstans. Senare i livet. När jag fått ordning på mina tankar. Undertiden lämnar jag plats till yngre förmågor. Till bättre förmågor. Som har saker att säga. Och som kan skriva på ett bra sätt. Jag vill inget heller än att skriva om hur det är att vara manlig förskollärare. Men jag får inte ihop tankarna och idéerna på rätt sätt. Mina träningspass kommer att fortsätta. De kommer att bildas rader kring dem. Men med det här får det vara slut nu.

Tack för tiden som varit och jag önskar er alla en lycklig framtid. Tack för mig.

Adjö.

söndag, september 21, 2008

Prestationsbaserad självkänsla

Jag satt och läste lite bland mina vanliga träningsbloggsfavoriter. Kom fram till en löpare från Studenternas. Jag brukar följa den och har följt hans väg mot Sverigetoppen det här året. Men så kom jag till några rader i slutet på ett av hans inlägg.

"För någon vecka sedan var jag på ett företagsmöte där man diskuterade stress och krav på arbetsplatsen. Doktorn varnade för en så kallad prestationsbaserad självkänsla."

Och direkt kände jag hur pilen träffade. Hur sant det är. Hur det stämmer in på mig. På alla sätt och vis. När det gäller alla moment i vardagen.

Hur jag ska vara som pojkvän. Som arbetskamrat. Vän. Som Pedagog. Eller som löpare eller son. Jag har mina teorier om hur jag ska vara och mår som bäst om jag uppfyller dem. Men det käns som att det borde vara ett väldigt vanligt problem för människor. Och i en del fall kan jag ändå tycka att det är okej. Att man med rätt ska få bättre självkänsla efter någon lyckad uppgift eller snällt agerande.

Men det kanske inte är meningen att all självkänsla ska vara grundad på prestationer. Att jag som människa är kass om jag inte springer mina 10 mil i veckan. Eller att jag blir en sämre människa om jag inte är överpedagogisk i alla lägen. Eller inte uppvaktar Flickan från landet i norr regelbundet. Och hälsar på mina föräldrar då och då. Men det är på det sättet jag uppfattar mig. Det är de kraven jag har på mig själv.

Undrar vad den där doktorn som varnade för prestationsbaserad självkänsla hade för tips för att ändra det beteendet. Hur man kan klara sig i från det eller komma ur det. Skulle vara intressant att veta. Undertiden får jag gå ut och träna nu. Så jag mår lite bättre över mig själv.

fredag, september 19, 2008

Tar med jobbet hem

Idag har det känts bättre i hjärttrakten. Men dagen har inte varit bra för det. Vi har börjat se lite problem med en pojke som mentalt känns väldigt liten. Och en flicka som numera börjar få smaka på konsekvenserna från sina taskiga attityd mot sina kompisar.

Och så sitter jag mitt i och känner att det är jag som ska komma på lösningen för att jag är utbildad. Kanske är det så. Men än så länge finns bara små tankar kring det hela. Och tankarna följer med mig hem.

Väl hemma drar jag på mig träningskläderna. Ut på ett kortare löppass. Men innan jag hinner dra på mig skorna blir allt svart. Och så vaknar jag upp på soffan. Lite sådär lagom utmattad. Men till slut kommer jag ut i den härliga kvällssuften. Ut på stigarna som leder mig genom skogen. Och så hem igen.

Tankarna finns där bak i huvudet. Men de får vara kvar där. I alla fall en stund. Nu ska jag i väg och se Flickan från landet i norr spela handbollsmatch. Premiär för mig. Uppladdning inför serien för henne.

torsdag, september 18, 2008

Många bäckar små

Hjärtat rusar lite fort för tillfället. Det hugger och det sticker lite. Förr har det kommit ibland när jag sätter mig ner på rast. Och så försvinner det när jag kör igång igen. Men inte idag. Nu har det hängt kvar hela eftermiddagen också.

Chefen frågade en kollega hur det var med mig. Kollegan svarade att även jag känner mig nog lite pressad av allting. Att det börjar visa sig. Att det sliter.

Jag brukar ta på mig enormt mycket saker. Kanske mycket småsaker som jag gör direkt. För sån är jag. Jag vill ha saker gjorda på en gång. Annars lägger det sig bara som en klump någonstans. I magen eller i huvudet. Nu har det lagt sig kring hjärtat. Men någon har sagt att många bäckar små. Och kanske stämmer det.

Kollegan kom ut till mig på gården senare. Frågade hur det var. Givetvis sa jag att allt var bra. det var lugnt. Men hon förstod bättre. Hon tyckte jag skulle få lite ledigt. Bara vila. Men hon förstod också att det inte skulle gå. Jag skulle inte vila från arbetet även om jag var extra ledig. Och jag antar att hon rätt.

Nu sitter jag här. Den egentliga arbetsdagen är över. Det har varit en stressig dag. Utöver de vanliga. Vi har haft skördefest som jag har varit ansvarig för. Jag har farit åt olika håll. I samma höga tempo.
Alla fick sluta senast kl 16.00 idag. Timmen efter ska vi ha tre timmare ABC-utbildning. Chefen ville att vi skulle få lite ledigt innan. Rensa huvudet. Gå en promenad. Hinna hem. Kanke åka en sväng i den nya bilen.

Nu sitter jag alltså här. En kvart kvar innan utbildningen. Jag har passat på att skriva veckobrev. Fixa med avdelningens bilder och skrivit på hemsidan. Allting så jobbrelaterat det kan bli. Heja mig. Eller så borde jag slå mig själv. Hårt. För jag vet att det är så fel. Men jag kan inte på något annat sätt. Och då kan jag bara skylla mig själv att hjärtat rusar iväg. Att det sticker och hugger. Framför allt när jag förstår att många bäckar små...

söndag, september 14, 2008

En ny kompis

Ett förhållande har i helgen tagit slut. Ett hat-kärleksförhållande. Mitt samarbete med SL har fått ett slut. Det känns skönt, men ändå så finns det någonting där inne som ändå kommer att sakna det. Sakna den lugna stunden på morgonen. Att hinna med att läsa så mycket som jag gjort. Och alla människor.

I stället kommer jag i fortsättningen ta mig snabbare framåt. I en silvermetallic peugeot 206. Från 2005. En lagom stor bil för Flickan från landet i norr och mig. Än så länge. En fin bil att börja med.

Det är min första bil. Och direkt när jag åkte därifrån kom paniken. Undrar om jag gjorde rätt. Kommer jag ha råd? Och efter det, och innan också. Så har jag räknat och räknat. På skatter. På föräkringar. På bensin och service. Och så klart på avbetalningen. Det ska gå. Det kommer nog att gå fint. Men jag är så nervös över att inte få ihop det.

Så det blev en annorlunda shoppinghelg. Inte varje gång man kommer hem med en bil. Och det är väl tur det. Nu är familjen utökad. Nu har vi en ny kompis.






måndag, september 08, 2008

Efter nervositeten kom tomhet

I lördags var det äntligen dags. Som jag längtat att den dan skulle komma, och snabbt rinna förbi. Så jag skulle kunna andas igen.

Bilen styrde mot Sätra Brunn tidigt på morgonen. Jag tränade med brudgummen och medan han gick på massagebehandling körde jag ett pass till. Först cykling. Sedan simning. Och så bastu på det. Ut kom vi från anläggningen. Lite sådär lagom slutkörda och matta. Och med stigande nervositet.

Det fixades med kläder och det fixades med hår i bröllopssviten. Och så steg vi till slut in i kyrkan. Böllopsparet först och jag med tärnan bakom. Följt av prästen. Vigseln gick bra. Jag fick fram ringen när jag skulle och så var de plötsligt man och hustru.

Men så fort vigseln var över började en ny nervositet byggas upp. Det började närma sig taldags. Välkomstskål och förrätt. Sedan skulle det vara min tur. Jag tror aldrig jag varit så nervös som jag var nu. Nervös över innehållet. Nervös över att stå inför en massa okända människor. Och kända. Och nervös över reaktionerna. Jag ville beröra.

Två tal hölls. Och sedan var det dags. Toastmaster klingade och jag ställde mig upp. Tog med mig mitt vinglas och mitt fuskpapper. Och tog några steg ut från borden för att alla skulle se och höra. Och så började jag prata. Började beröra. Orden flöt på och lappen blev kvar i handen. Till slut var orden slut och skålen hade bringats. Och så såg jag närmare. Tårar rann och näsdukar plockades fram. Att min bror var en av dem kändes fantastiskt.

Jag hade berört. Och allt hade gått så mycket bättre än jag vågat tro. Kvällen fortsatte i utmärkt skick. Det pratades. Det dansades. Och allt kändes bra. Och viktigaste av allt. Min bror och hans dalaflicka verkade lyckliga. De verkade nöjda. Med all rätt.

På vägen hem kom någonting annat i stället. All nervositet var borta. Men i stället kom en tomhet. Allt var över nu. Allt var förbi. Och om jag kändes så. Kan jag knappt föreställa mig hur bröllopsparet känner det. Men jag är tacksam att jag fick närvara. Och jag är tacksam att jag fick vara bestman. Det var en ära.

fredag, september 05, 2008

Innan mörkret faller

"Innan mörkret faller..." Så låter de första orden jag i morgon ska ställa mig upp inför en hel massa släkt och vänner och rikta mot min bror och hans Dala flicka. Jag är inte ett dugg lycklig över att behöva göra det. Och jag är inte ens säker på att jag verkligen måste. Men jag är hans enda bror. Och jag är hans bestman. Så någonstans känner jag att jag måste.

Talet har jag övat på. Till förbannelse. Jag kan det utantill. Men någonstans finns det en ordentlig trygghet i att ha orden liggandes på papper framför mig. Vare sig jag använder dem eller inte.

Senaste tiden har skrivbordet varit sådär fullt igen. Huvudet precis ovanför ytan. Möten hit. Och möten dit. Precis som det brukar bli såhär i början av en termin. Inskolningen av pojken gick smärtfritt. Över förväntan från allas håll. Han är som en av alla de som gått där hur länge som helst. Jag tror jag lyckades med uppdraget.

Nästa vecka kommer toppen med ett föräldramöte. Jag är livrädd. Det finns föräldrar som tycker om att ifrågasätta. Det är bra på sitt sätt. Men inte på ett föräldramöte. Då ska alla helst bara sitta där och anteckna och hålla tyst.

Men innan föräldramötet har jag det där berget att klättra över. Bröllopet i morgon. Jag ska gå igenom talet ett par gånger till. Få lite instruktioner om vad jag ska ta mig till där framme i kyrkan. Och hur jag ska förvara ringen. Och så läser jag igenom talet några gånger till. Bara för att.

Kläderna är klara. Allt är packat. Talet är utspritt på lite olika ställen. Snart är det lördag. Och innan jag vet ordet av det så är det söndag. Och då är allt över. Då har mörkret fallit. Och solen visar åter sina strålar.