I lördags var det äntligen dags. Som jag längtat att den dan skulle komma, och snabbt rinna förbi. Så jag skulle kunna andas igen.
Bilen styrde mot Sätra Brunn tidigt på morgonen. Jag tränade med brudgummen och medan han gick på massagebehandling körde jag ett pass till. Först cykling. Sedan simning. Och så bastu på det. Ut kom vi från anläggningen. Lite sådär lagom slutkörda och matta. Och med stigande nervositet.
Det fixades med kläder och det fixades med hår i bröllopssviten. Och så steg vi till slut in i kyrkan. Böllopsparet först och jag med tärnan bakom. Följt av prästen. Vigseln gick bra. Jag fick fram ringen när jag skulle och så var de plötsligt man och hustru.
Men så fort vigseln var över började en ny nervositet byggas upp. Det började närma sig taldags. Välkomstskål och förrätt. Sedan skulle det vara min tur. Jag tror aldrig jag varit så nervös som jag var nu. Nervös över innehållet. Nervös över att stå inför en massa okända människor. Och kända. Och nervös över reaktionerna. Jag ville beröra.
Två tal hölls. Och sedan var det dags. Toastmaster klingade och jag ställde mig upp. Tog med mig mitt vinglas och mitt fuskpapper. Och tog några steg ut från borden för att alla skulle se och höra. Och så började jag prata. Började beröra. Orden flöt på och lappen blev kvar i handen. Till slut var orden slut och skålen hade bringats. Och så såg jag närmare. Tårar rann och näsdukar plockades fram. Att min bror var en av dem kändes fantastiskt.
Jag hade berört. Och allt hade gått så mycket bättre än jag vågat tro. Kvällen fortsatte i utmärkt skick. Det pratades. Det dansades. Och allt kändes bra. Och viktigaste av allt. Min bror och hans dalaflicka verkade lyckliga. De verkade nöjda. Med all rätt.
På vägen hem kom någonting annat i stället. All nervositet var borta. Men i stället kom en tomhet. Allt var över nu. Allt var förbi. Och om jag kändes så. Kan jag knappt föreställa mig hur bröllopsparet känner det. Men jag är tacksam att jag fick närvara. Och jag är tacksam att jag fick vara bestman. Det var en ära.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tack för att du delade lördagen med oss. Och tack för de jätte fina orden under middagen, de berörde...
Nu när vi läser din blogg kommer minnena tillbaka och vi blir återigen rörda över dina ord och tankar. *tårarna rinner över återigen på oss båda*
TACK!
Herr & fru Amnéus
Ovanstående kommentar bekräftar bara det som jag misstänkte. Applåder till dig för att du genomförde allt med bravur!
Tomheten efteråt kände jag också när jag hade jobbat hårt med att ge min lillebror och svägerska en riktigt minnesvärd dag när de gifte sig.
Innan vill man bara att det ska vara över och efteråt så saknar man det.
Allihopa >> Tack. Helt enkelt.
Skicka en kommentar