Ny tid

Semestern är nu ett minne blott. Vardagen består nu åter igen av väckarklockor, rutiner och matlagning. Och ögonlock som ofta behöver tvingas upp. Gärna med kofot.

Första veckan var inte så farlig. Det var rätt roligt att komma tillbaka. Men plötsligt blev förändringen så påtaglig. Det var inte de vanliga lokalerna. Det var inte de vanliga härliga femåringarna. I stället var det mindre lokaler. Nya för mig. Och barn som är några decimeter kortare än de där härliga femåringarna.

Det är tur att även de här små Ompa loompierna är rätt härliga de också. Fast på ett annat sätt. Och när jag väl kommit in i det hela så kommer det kännas rätt bra ändå. Jag har ändå samma kollegor runt mig. Som kan hjälpa mig in på rätt spår.

Första veckan. Och den här. Har mest bestått av inskolningar. Tre barn. En flicka och två pojkar. Jag hoppas det går bra. Det känns så. Flickan drar sig inte så mycket till mig. Men hon fungerar fint i gruppen. Och det kanske är det viktigaste.
En av pojkarna däremot. Han lämnar inte min sida. Ingen annan får komma nära. Det blir svårare att få in honom i gruppen. Men jag har knytit mig an honom i alla fall.

Det är några dagar kvar av inskolningen. Innan det blir dags för oss att hitta in i alla våra rutiner. Men det ska bli bra. Riktigt bra. Och vi ska få den där avdelningen att blomma. Ordentligt. Jag pratade med två tjejer från avdelningen mina kollegor och jag försvann från. De ville ha kvar oss. De vill ha tillbaka oss. Nu. Nyss. Jämt. Och även om det kanske känns lite elakt mot de fröknar de fått nu. Så kändes det fint. Det värmde.

En annan pojke. En sån där liten. Han lutade sig mot mig idag när jag hjälpte honom med skorna. "Jag älskar dig. Här får du en puss." Sa han. Och så sa det smack på kinden.
Det är svårt att tycka illa om dem då. Det blir lite svårare at drömma sig tillbaka de de där större barnen.

Den sista dagen

Fredag. Och jag vaknar upp till sommarens sista semesterdag. Solen skiner och himlen är blå. Så det är sådär som semesterdagar bör vara. De lediga dagarna har rullat på. Ibland snabbt. Ibland långsamt. Och ibland har förmiddagarna bara varit en lång väntan på att kvällen ska ska ta sin början.

Men nu är det i alla fall sista dagen. Och det käns bra. Jag känner mig redo. Riktigt redo och peppad. På att ta tag i den där avdelningen. Den nya. Att städa upp och fixa i ordning. Nya rutiner som ska sitta. Nya golv att trampa på. Och nya barn som ska få sin del av utvecklingen. Och så får jag arbeta med mina två kollegor igen. D och Chicha H. Det blir bra. Det enda som oroar lite är inskolningarna. Där får man för att man utbildade sig. Ha! Nu får jag sitta där och vara sådär trevlig på beställning. Nu får jag ha föräldrarnas blickar i nacken. Hm. Nu får jag igen.

Men även inskolningar har ett slut. Och rutiner sätter sig snabbt. Och det är det jag längtar till. Som jag har längtat till den senaste veckan. Jag vill ha rutiner. Jag vill se den gråa vardagen ta plats i mitt liv igen. Det känns tryggt och skönt. Och seriöst på något sätt.

Men idag är det fortfarande fredag. Den sista dagen. Och jag har redan varit så amitiös att jag gjort några körsbärspajer och körsbärssylt. Efter att USM så generöst delat med sig av sin grymma körsbärsbuske.
Och medan katterna tagit sin plats i soffan och sträcker ut sig i alla möjliga konstiga ställningar. Sovandes. Så har jag avverkat ett träningspass på cykeln.

Dessutom har jag hunnit med att se film. En man som skulle hämnas på en feg jävel som våldtagit och försökt mörda hans dotter. Den fega stackarn placerades med huvudet i micron tills det sa Poff! Jag vet inte. Någonstans kanske gränsen går.
Härnäst väntar pizzadegen. Så den är klar när Flickan från landet i norr och hennes norrländska vän Montana kommer tillbaka från beachen. Från Sollentunas egna Riviera.