112 - är lätt att slå

"Du var bra idag. Tack!" De orden fick jag i ett SMS av chefen nu på kvällen. Och om man inte läser fortsättningen av vad jag tänkte skriva. Så kan man tolka de orden på ett väldigt konstigt och oetiskt sätt.

På rasten satt jag ensam i personalrummet. Chefen var på sitt kontor längre in i rummet. Jag sitter och pratar med Flickan från landet i norr i telefon. Utanför personalrummet ser man upp till högstadieskolan. Där alla de tuffa ungdomarna går. Plötsligt ser jag en moped komma åkandes. Två ungdomar sitter på. En kille och en tjej. Framför dem närmar sig en bom.

Jag pratar vidare och ser plötsligt hur mopeden åker rakt in i bommen. Flickan som sitter bak flyger av. Killen åker vidare några meter och tippar sen omkull.

När jag reagerar kommer chefen ut från kontoret. Och vi springer båda ut till olyckan. Lärare sittar ut från fönstret och säger att de håller i lektion. Att vi kan kolla om det finns någon skolsyster uppe i skolan. Får man säga så som lärare?

Chefen och jag. Och en lärare som kommer förbi pratar med de drabbade. Chefen ringer pojkens mamma. Som verkar mer intresserad av hur det gått för mopeden än för sin son när hon kommer till platsen.

Flickan är chockad. Ordentligt. Hon skakar. Och har blödande sår på ben, knän och fötter. Inget allvarligt. Pojken har ont i nedre magtrakten. Han kan inte ställa sig upp. Så chefen och jag beslutar oss för att ringa ambulansen. Jag ringer 112 eftersom chefen var allt för skakig. Jag tar mig igenom samtalet lungt och säkert. Och kan svara på alla centralens frågor.

Efter bara 10min kommer ambulansen. Samtidigt kommer pojkens mamma. Och chefen och jag kan gå tillbaka till våran vardag. Till vårat arbete. Med ett relativt gott samvete. Vi gjorde vad vi kunde. Vi gjorde vad vi borde. Jag till och med hämtade filt och vatten till flickan som satt i chock. Hoppas inte det var fel. Hoppas pojken klarar sig från allvarligare skador. Och har lärt sig. Att köra lite försiktigare. Samt vänta på att fylla 15.

Att besöka en främmande grav

I morgon ska jag utvecklas. Jag ska vara med om en ny situation. Jag är inte direkt orolig. Tycker mest att det ska bli intressant att se reaktionerna. Att det blir ansträngande och jobbigt, det vet jag. Men det ska det vara.

Vi har en flicka på min avdelning som började hos oss för två år sedan. För 2.5 år sedan gick hennes pappa bort i cancer. Flickan hade jobbigt att lita på män. Den varningen fick jag när hon började. Men det har gått alldeles utmärkt. För ett år sedan fick jag en Djurgårdsreflex av henne. En reflex som tillhört hennes pappa.

För att gå vidare till morgondagen. Så har den här flickan. Och även en del av hennes vänner. Frågat mina kollegor och mig om vi inte kan åka till hennes pappas grav någongång. Den gången är i morgon förmiddag.

Övriga föräldrar har bara varit positiva till det. Frågat när vi ska åka så de kan ta med blommor som barnen kan lägga på graven. Och flickans mamma tycker det är en jättebra idé. Hon är stark. Verkligen.

För att förbereda barnen på besöket har vi...Ja, vi har nog inte gjort någonting. Vi tar det lite som det kommer. Att flickan blir ledsen vet vi. Det blir hon ibland. Och att en del av hennes kompisar kommer att tänka på personer de känner som gått bort. Det får vi räkna med. Jag tror det blir en lärorik dag. För barnen. Och för oss pedagoger.

Skräpplockarpokalen

Den här veckan är det någon slags miljövecka. Det säger folket på Håll Sverige Rent i alla fall. Och det är en bra sak. Det följer vi på förskolan. Så köksam lagar rester den här veckan. Först tänkte vi servera skräpmat. Men allvarligt. Det kan man väl inte ge barnen i en vecka?

Idag drog vi iväg och skulle samla skräp i vår närmiljö. Barnen var lite lagom peppade på det. Och det kan jag förstå. För får man välja mellan att springa runt och leka eller att plocka skräp. Så skulle nog valet inte vara allt för svårt.

Men då de inte var laddade för skräpplock så tänkte jag få dem laddade. Jag delade upp dem i två grupper. Började svamla om en skräpplockarpokal. Och berättade att de fick springa iväg med sina påsar i tjugo minuter och tävla om vem som skulle samla mest skräp.

Plötsligt sken alla upp och rusade iväg. De peppade varandra. De hejade på sina kompisar. De ville verkligen ha den där pokalen som inte fanns. Fast det man inte vet lider man inte av. Ha!

Så var alla tillbaka. Tjugominuter hade gått och den ena gruppen hade ungefär fyra påsar skräp mer än den andra. Jag var precis på väg att säga att de hade vunnit. När min kära kollega kommer och säger att det blev oavgjort.
"Jaha", okej. Jag ska väl försöka hålla tillbaka min tävlingsinstinkt då. Och så fick det bli oavgjort.

Pokalen snickrades ihop senare. Sprayades i guld. Och så spikade vi på lite av skräpet vi hittat. En riktig skräpplockarpokal.
Mina tankar blev kvar kring det falska oavgjorda resultatet. Måste inte barn också få känna på att vinna och förlora? Inte ska väl allting bara bli rättvist och oavgjort? Så fungerar inte livet. Och så ska det inte behöva se ut för förskolan heller. Då förbereds de inte för kommande liv. Men men. Barnen hade roligt. Jag fick igång dem. Antar att alla är lite nöjda i alla fall. Och miljön. Ja. Även den är finstädad och nöjd.

Vilka hamnar vart?

Efter helgens mörkare tankar har jag börjat se ljuset igen. Nej. Så illa var det inte. Jag blev mest bara påmind om mina tidigare problem. Det var över redan på måndagen. Dagarna som följer efter liknande dippar i humöret är återhämtningsdagar. Jag kan inte kasta om direkt. Jag kan inte bli glad och skratta. Jag kan inte hålla på som jag brukar. Det behövs ett par dagar att långsamt ändra på humöret. Låta det bli bättre och bättre. Lite i taget.

Nu har det blivit onsdag kväll. Och jag har sjungit i duschen. Det är ett bra tecken. Det är ett tecken på att det hela har vänt om igen. Jag måste vara svår att leva med. Otroligt svår. Jag imponeras ständigt av Flickan från landet i norr som klarar av det. Som står ut. Som stannar kvar trots dippar och känslor som hålla inne.

Igår var jag på personalmöte. Hemma hos en kollega som flyttat iväg en bit och som precis gått på mammaledighet. Hon ska väl trycka ut ungen när som helst. Sen ska hon vara borta minst ett år. Så hur nödvändigt det var för alla att ta sig ut till henne en kväll kan man lätt undra. Tur att inredningen rent ut sagt var vidrig.

Mötet bestod mestandels om hur arbetslagen ska se ut i höst. Vem som ska arbeta vart. Och vem som ska arbeta med vem. Eller vem som får flest presenter av föräldrarna. Jag har efter alla spekulationer. Alla rykten hit och dit. För det blir det när man bara arbetar med kvinnor. Blivit nollställd. Jag skiter fullständigt i vart jag hamnar och med vem jag får arbeta. Det blir säkerligen bra till slut i alla fall. Alla borde väl vara så pass professionella.

Sen jag började där jag håller till om dagarna. Har jag varit på samma avdelning hela tiden. Hängt med de äldsta barnen. De skolmogna. Jag trivs bra med dem. Och jag tror de trivs hufsat med mig också. Och det är egentligen de jag vill arbeta med. Men samtidigt har tanken börjat komma att hitta något nytt. Nya åldrar. Nya konflikter. Nya arbetssätt. Prova på och utvecklas lite. Jag kan det andra nu. Det är inga konstigheter där längre.
Förr stressade jag runt. Byggde upp oror. Kände att jag inte kunde något. Nu tar jag det med ro. Jag vet hur det fungerar. Jag vet hur det ska lösas. Jag är kall. Och tyvärr ibland rätt likgiltig.

Fortsättning följer gällande arbetssituationen. Ingen vet. Inte ens bossen. Kanske allra minst hon.
Nu är det snart dags att dra sig in till sovrummet. Det är tomt i sängen där i kväll. Handbollsträning för Flickan från landet i norr. Och två katter som ligger utslagna och andas lätt på var sin sida av soffan. Ute piskar någon en matta. Och det är fortfarande spår av dagsljus. Det går mot sommar. Det går mot gladare och lättare tider. När sommaren kommer. Ska jag visa er bättre dar.

Gamla tankar finns kvar

Det har gått så många år sedan jag hade min släng av sjukdomen. Men sviterna sitter fortfarande kvar. Framför allt i huvudet. Det är fortfarande jobbigt att höra om det. Det är fortfarande jobbigt att tänka tillbaka. Och ibland är det fortfarande jobbigt att se sig själv i spegeln och se någon annan i spegelbilden.

Behövde bara skriva av mig lite. Få ur mig ord. Det brukar kännas lättare då. Allvarligare är det inte.

Som fisken i vattnet

Vaknade i morse och kände mig hyfsat pigg. Men så fort jag såg på klockan att den visade 07.00. Så blev jag trött igen. Konstigt hur det kan bli sådär. Oftast är det mycket lättare att komma upp klockan 07.00 en helg än att göra det en vardag innan arbetet. Antar att det är vad dagen kräver som gör det.

För att återgå till dagen. 07.01 sov jag igen. Och jag sov djävulskt gott. I två timmar till. Då studsade jag upp och gjorde gröt. Sen åkte träningskläderna på och jag stack ut på dagens runda. Jag blir som en barn på julafton. En knarkare i christiania. Eller en brat på östermalm. Innan jag varje gång jag får sticka ut och springa. Tyvärr blir det inte så ofta just nu. Och inte direkt ansträngande heller. Men knäsenan läker okej just nu så jag får ha tålamod.

Efter några km genom Sollentuna stannade jag vid simhallen. Den nyrenoverade. Mötte upp Flickan från landet i norr. Och så drog jag av ett simpass. Var riktigt roligt att simma igen. Var ett tag sedan. Nästan så jag saknat vattnet. Man känner sig så lätt där. Så smidig. När jag var yngre simmande jag mycket. Och jag simmade snabbt. Enligt mina föräldrar hade jag mer talang på att simma än att springa. Möjligt att det stämmer. Men är det kallt i vattnet och vännerna inte flyttas upp lika snabbt så är det inte roligt. Och på den vägen blev det löparbanorna i stället.

Det blev en intensiv start på dagen. Men det gör att resten av dagen kan gå lite hur som helst. Man har börjat dagen så pass bra så det är bara flyta på. Vare sig det är i vatten eller på land.

Bägaren rann över

Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har på något sätt kommit naturligt för mig. När jag var yngre hurrade jag nästan när det var dags för uppsattser eller inlämningsuppgifter. Kanske säger det inte så mycket om lusten att skriva. Utan mer min ovilja att behövs prata inför klasskamrater och lärare.

När jag blev äldre. I den där tuffa åldern. När man är 17-20 år. Då började jag skriva ner tankarna i dagböcker. Och känslorna blev till diktförsök.

När åren gick och man blev sådär vuxen som man tydligen ska bli efter ett tag. Blogg startades och det skrevs förbannat mycket på arbetet. Veckobrev och månadsbrev. Lappar hit och lappar dit. Och så tänkte jag att jag skulle skriva en självbiografi och en barnbok. Resultatet blev kanske sådär. Men det var roligt att testa i alla fall.

Nu är jag mest less. Less på att skriva. Det är inte roligt längre. Det känns bara jobbigt och påtvingat. Och vad jag har förstått så är det väl kanske inte riktigt så det ska vara. I vilket fall som helst. Vi får se hur det blir med det här i fortsättningen. Kommer jag på något vettigt att skriva så gör jag några tangenttryck.

Det har väl blivit lite för mycket skrivande senaste tiden. Bägaren fylldes. Och bägaren rann över. Så blir det ibland. Känner igen samma sak när det gäller träningen. Fast där brukar en skada kunna sätta stopp i stället.

Nu kör vi vidare. Jag får prioritera olika skrivtillfällen. Men faktum att jag är less på att skriva. Det kvarstår. Så enkelt är det.

Borta bra men hemma jävligt bäst

Dagarna i norr är över. Mulet och blött. Medan Stockholm har haft sommar. Jag har åter landat i lägenheten nere i Stockholm. Och även om det är skönt att komma iväg upp så är det väldigt skönt att komma hem. Till sitt eget. Till sitt hem.

Dagarna i norr brukar kunna bli intensiva. Det är många att träffa. Och det tär på mitt mindre sociala beteende. Det är mycket arrangerat. Likadant den här gången. Pizzabak och grillning. Middagar och luncher. En vidrig fotbollsmatch. Och så sist. Men inte minst. Skoteråkande. För första gången i mitt liv. Sittandes på en superskoter och fara fram över isen. Ensam. Vinden i håret. Vinden i ögonen. Tårarna som rinner ner för kinderna. 75km/tim kom jag upp i. Eller om de var 275km/tim. Då kom en liten ojämnhet och jag hoppade till. Flög nästan flera meter upp i luften. Voltade tre varv och landade perfekt.

Nu är det måndag igen. Dagen före vardagen sätter igång igen. Bilresan hem igår tog på krafterna. Men enorma köer innan Gävle. Slog upp dörren och drog på träningskläderna. Ett kort joggpass senare mötte huvudet kudden och ögonlocken slog igen.

Klockan slår snart 10.00 och dagens träningspass på cykeln är redan avklarat. Nu väntar andra praktiska saker som däckbyte och biltvätt. Katthämtning och städning. Sånt där roligt. Innan det bär iväg bort till bror och middag där. Om det senare kommer lite söndagsångest återstår att se. Det är inte helt omöjligt. Men jag är i alla fall hemma nu. I mitt egna hem. I vårt hem.

Nya saker syns inte

Påsklov. Lärare på skolorna som får en veckas break från allt. Elever som får vara hemma och vila upp sig. Som får leka ute i solen. Jag sitter på arbetet. Men det känns som lite ledighet ändå. Barnantalet har krympt lite den här veckan. En del har syskon som är lediga från skolan och får vara hemma med dem.
Dessutom är solen ute. Det finns visst hopp om liv trots allt. Solen som jag faktiskt trodde hade försvunnit för gott och låtit en ny istid börja ta plats.

Fick till en rätt bra helg. Som inte slutade med söndagsångest som den brukar. Efter en ordentlig dipp brukar jag kunna klättra upp en bra bit. Förra söndagen var en dipp. En ordentlig. Som slutade på helt fel sätt.

I vilket fall som helst. Kortare hår och nya kläder. Ocg jag blev sådär förbannat jävla nöjd också. Även om det fortfarande svider litenär jag kollar till kontot. Att åka på en böteslapp var inte heller med i beräkningarna.

Men så kommer jag till arbetet i morse. Nya jeansen på. Frisyren satte sig fint i morse. Och jag är lite extra nöjd. Men så får man ingen kommentar. Inga "Nya jeans? Snygga!" Eller. "Har du klippt dig? Fint det blev". Nej då. Icke! Det säger bara mina kollegor till varandra. Det kanske är så att jag inte är värd något här. Ingen bryr sig riktigt. Eller så är det på ett annat sätt. Kvinnor kan bara ge sådana kommentarer till varandra. Det faller sig naturligt. Även om det bara är en liten topp på håret som klippts bort. Att ge det till en man. Eller liten pojke i mitt fall, blir fel. Det kanske uppfattas fel. Eller så observeras det inte lika mycket. Jag vet inte.

Men jag får väl fortsätta vara lite extra nöjd i min hemlighet i stället. Eftersom ingen annan verkar se det. Om några dagar är det dags att bege sig upp till norr igen. Lämna våren för ett kort återbesök i vintertid. Det hela känns okej ändå. Vare sig jag har påsklov eller inte. Vare sig jag får höra "Fan vad het du är!" eller inte. Dessutom är det allsvensk premiär för Djurgården i kväll. Bara en sån sak.

Bekräftad brist

I måndags var jag på ytterligare en föreläsning. Den här gången handlade det om självkänsla. Hur man kunde arbeta lite kring det. Hur man kunde upptäcka bristen det på barn och ungdomar. Och även på sig själv.

Kvinnan var bra som föreläsare. Hon pratade på om saker som kännetecknade dålig självkänsla. Och vi fick prata lite snabbt med grannen om vad som skapade oro. Vad man var osäker på. Och en massa annat.

Jag öste upp saker som gör mig osäker. Som jag blir orolig för. Mina kollegor D och Chica H fick inte fram något. De höll med om att jag aldrig pratade om känslor. Och allt eftersom övningarna och faktan kom fram. Så började mina kollegor titta på mig.
Så kom den sista övningen. Alla skulle sätta sig som de trodde en med dålig självkänsla skulle sitta. Mina kollegor började sjunka ner lite på stolen. Hänga lite med ryggen. Och så tittade de på mig. Och såg att det var så jag suttit hela tiden.

Efter föreläsningen hade jag inga tips på hur jag skulle kunna arbeta med att bygga upp någon form av självkänsla. Jag hade mest fått det bekräftat. Det pratades om att man ska våga öppna sig och släppa ut känslor. Både som vuxen och barn. Jag satt där och väntade på att få veta hur man gör för att klara av det. Men det kom inte. Så 3,5 timmar senare. Promenerade vi ner till tåget. Två kollegor och jag. Full med bekräftad brist.

Nålar och pakter

Eftersom det gick så fruktansvärt bra med löpningen. Då passen var långa och hårda. Det var då. För några veckor sedan. Senaste tiden har jag legat på en brits. Med nålar i ena knät. En väldigt liten, men förbannat stark kvinna, som masserar kring den andra knäskålen. Och elektriskaimpulser som ständigt stöter genom låren. Samtidigt ser jag våren slå ut sina armar.

Om någon vecka ska jag nog kunna använda knäna som tidigare. Och långsamt höja nivån och återgå till mitt vanliga liv. Det där livet som ändå är rätt behagligt. Det där livet som jag känner till. Och som inte kostar fullt så mycket.

Men bredvid den där tiden på britsen med nålarna och alla elektriskaryck och den där kvinnan med de hårda nyporna. Så rullar arbetet vidare. Det går inte riktigt att bara ta en paus från det. I stället råder det Robinson stämning. Inför hösten ska vi göra om avdelningarna och personalen ska flytta lite på sig. Chefen har lagt fram lite förslag. Men så klart blir inte alla nöjda.

Nu har vi fått var sitt papper där vi ska klistra upp namnen på den avdelningen man tycker alla ska arbeta på. Tre på varje avdelning. Och då spekuleras det hej villt. Det smids pakter. Det görs upp så flera skriver samma. Det känns lite som att alla pratar bakom ryggen på varandra. Som om det egentligen skulle spela någon roll. Man kan alltid hoppas att det är chefen som bestämmer till slut.

Jag har just fyllt i mitt lilla papper. Jag har skrivit samma som några kollegor. Jag är med i en pakt. Men jag är rädd för att det inte kommer bli som vi önskar. Och det blir nog okej till slut ändå. I väntan på att vi får beskedet. Vart vi hamnar. Så lägger jag mig stilla påbritsen igen. Lägger fram benen och låter nålarna ta plats.