"Du var bra idag. Tack!" De orden fick jag i ett SMS av chefen nu på kvällen. Och om man inte läser fortsättningen av vad jag tänkte skriva. Så kan man tolka de orden på ett väldigt konstigt och oetiskt sätt.
På rasten satt jag ensam i personalrummet. Chefen var på sitt kontor längre in i rummet. Jag sitter och pratar med Flickan från landet i norr i telefon. Utanför personalrummet ser man upp till högstadieskolan. Där alla de tuffa ungdomarna går. Plötsligt ser jag en moped komma åkandes. Två ungdomar sitter på. En kille och en tjej. Framför dem närmar sig en bom.
Jag pratar vidare och ser plötsligt hur mopeden åker rakt in i bommen. Flickan som sitter bak flyger av. Killen åker vidare några meter och tippar sen omkull.
När jag reagerar kommer chefen ut från kontoret. Och vi springer båda ut till olyckan. Lärare sittar ut från fönstret och säger att de håller i lektion. Att vi kan kolla om det finns någon skolsyster uppe i skolan. Får man säga så som lärare?
Chefen och jag. Och en lärare som kommer förbi pratar med de drabbade. Chefen ringer pojkens mamma. Som verkar mer intresserad av hur det gått för mopeden än för sin son när hon kommer till platsen.
Flickan är chockad. Ordentligt. Hon skakar. Och har blödande sår på ben, knän och fötter. Inget allvarligt. Pojken har ont i nedre magtrakten. Han kan inte ställa sig upp. Så chefen och jag beslutar oss för att ringa ambulansen. Jag ringer 112 eftersom chefen var allt för skakig. Jag tar mig igenom samtalet lungt och säkert. Och kan svara på alla centralens frågor.
Efter bara 10min kommer ambulansen. Samtidigt kommer pojkens mamma. Och chefen och jag kan gå tillbaka till våran vardag. Till vårat arbete. Med ett relativt gott samvete. Vi gjorde vad vi kunde. Vi gjorde vad vi borde. Jag till och med hämtade filt och vatten till flickan som satt i chock. Hoppas inte det var fel. Hoppas pojken klarar sig från allvarligare skador. Och har lärt sig. Att köra lite försiktigare. Samt vänta på att fylla 15.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det går att lära sig teoretiskt om hur man ska hantera krissituationer, men det är först när det är ett "skarpt läge" som man får reda på hur man själv reagerar vid kris.
En del har massor med kunskaper, men blir alldeles stirriga och handlingsförlamade när de ska göra praktik av teori.
Du har uppenbarligen förmågan att behålla fokus och det är en BRA egenskap! Var glad för den! Det var säkert båda ungdomarna med.
Att mamman verkade bry sig mer om mopeden än sin son verkar som en sorts chockreaktion det med.
Jag har kommit först till en bilolycka och hjälpt en stackars chockad tjej som bara tänkte på vad hennes pappa skulle säga om att hon kraschat bilen. Att hon själv var i behov av vård var oviktigt i hennes chockade tankevärld.
Vilket härligt SMS, oavsett tolkning ;-) Och vilken insats HEJJA killen!!
A
Tessalisa >> Jo, jag brukar kunna hålla mig ganska lugn. Kanske ska ändra yrkeskarriär. Fast, jag tycker det är lite jobbigt med för mycket kroppskontakt med människor jag inte känner så...kanske inte.
Jag skulle nog också bli orolig över vad mina föräldar skulle säga om jag kraschat deras bil.
A >> Jo, det var ett bra sms. Det var det.
Skicka en kommentar