En speciell känsla

Jag vet att de flesta får en speciell känsla av det jag snart ska berätta. Jag vet att känslorna är väldigt olika. Men jag vet också att det krävs en viss erfarenhet. Ett visst liv. Ett visst tankesätt för att få just den känslan jag nyligen fick.

För två veckor sedan ställde sig Prinsen på startlinjen igen. Han skulle springa 500m. Samma lopp som året innan. Han var lika överlycklig när starten gick och han fick springa. Bara den känslan när jag ser hans ansikte lysa upp är fantastisk. Men nu är det inte den jag ska berätta om.
I första backen ner tar han ledningen. Sedan försvinner de in i skogen. Jag försvinner ner till målet.
När barnen börjar komma mot målet ser jag först inte Prinsen. Han kommer först efter en bra stund. Hållandes för sidan. Han har ont. Håll kan jag tänka mig. Han är arg. Förbannat jävla arg. Prinsen ledde. Då sprang han fel.

I bilen hem går det inte att prata med honom. Han ska aldrig mer springa. Aldrig mer tävla. Han är förbannad. Och jag ler. För hur många bilresor hem från tävlingar har inte jag suttit i baksätet. Varit förbannad. Arg. Sagt att jag aldrig mer ska springa.

En vecka går. Och måndagen efter står Prinsen återigen på startlinjen. Samma startlinje. Den här gången med en förlöpare. Han är redo. Redo för revansch. Och starten går. Prinsen står stilla. De andra hinner springa fyra-fem meter innan han tar sats och kör iväg. Jag förstår ingenting. Efter första backen ner. Då är han där framme igen. Med det lyckliga ansiktet.

En minut senare står jag vid målet. Väntar bakom den sista kurvan. Och det är nu. Den där speciella känslan är på väg. Den är inte riktigt där än. Men snart. För runt kurvan kommer Prinsen. Han ligger tvåa. Fortfarande lycklig i hela ansiktet. Han stannar nästan till när han ser mig. Jag ropar åt honom att fortsätta. Ända till målet. Och då borrar han ser huvudet. Hans ansikte ändras och blir lite allvarligare. Prinsen visar sin tävlingsinstinkt. Den han ärv av mig. Och lägger in en spurt. Han flyger förbi ledaren och in i mål. Som etta.

Då kommer den. Känslan. Och även om jag försöker visa och säga att det viktigaste är att det är roligt. Att det inte spelar någon roll om man vinner eller kommer sist. Så är den fantastiska varma känslan där. Min son vann. Min son visade enorm vilja och tävlingsinstinkt. Han vill vinna. Och det känns bra. Så länge jag inte pressar honom att vinna. Så länge jag fortsätter visa och berömma även om han inte skulle vinna. Och jag tror att det kanske krävs en löpare och enorm tävlingsmänniska för att få fram just den där känslan.

Jag är okej.

Jag tänkte att de senaste skrivna meningarna skulle kunna oroa. Eller egentligen inte just orden. Utan det faktum att min historik med psykiska problem och att jag skriver att jag snart inte orkar mer. Jag kan dock meddela att jag är okej. Ja. Så pass okej man kan vara tre månader efter att ens pappa somnat in.

Jag har under den senaste tiden börjat komma tillbaka till livet. Haft semester. Börjat arbeta. Somnat snabbare på kvällarna. Mammas operation har gått bra. Hennes tumör ska vara borta. Sägs det. Orken kommer långsamt tillbaka. Precis som min. Alla anpassar sig till ett liv utan make. Far. Bror.

Förutom en del funderande och en hel del saknad har jag gått igenom dagarna rätt bra. Jag har en förmåga att hålla inne och svälja det mesta i känsloväg. Om det är rätt? Fan heller. Det vet jag. Och kanske blev resultatet av det att jag för någon vecka sedan skrek på Prinsen. Av egentligen ingen anledning alls. Kanske är resultatet av allt som hänt att jag efter det bröt ihop. Att jag låg i fosterställning. Hyperventilerade. Grät. Varenda muskel stenhård. Kanske kom någonting ut. Kanske lyfte jag en aning på ventilen. Hur som kände jag skam och misslyckande efter känsloyttrandet. Svalde igen Och gick vidare.

Nu vet du i alla fall att jag är okej. Att livet rullar vidare. Nu vet du. Du kanske enda människa som läser det här. Att dagar kommer och dagar går. Och för varje dag som går så blir alla nattresor till huvudstaden lite blekare. Nu vet du. Att tankarna blir allt ljusare.

Sov gott pappa

För tre veckor sedan stod jag på Ica med Flickan från landet i norr. Skulle handla lunch och åka upp till stugan för att ha fixar helg med alla andra. Arbetskläderna på. Plötsligt ringer telefonen. Och det är det där samtalet jag väntat på. Samtalet jag visste skulle komma men som jag önskade aldrig skulle bli av.

Två timmar efter samtalet på Ica satt jag på ett flygplan på väg ner till Stockholm. Ner till pappa. Till mamma. Det var bråttom. Väldigt bråttom. Upphämtad på Arlanda av bror. I 180 iväg till förorten. I en bil som gick på ångor. Sladda in på Löwenströmska och en av de snabbare intervallerna in till rummet.

Väl inne. Väl med handen i pappas. Blir mycket oklart och klart på samma gång. Det är nu det ska ske. Det är nu han ska somna för sista gången. Jag minns tårar. Jag minns att hans andning blev så mycket lugnare när vi kom dit. När hela familjen var samlad.

Det dök upp minnen i huvudet där vid sängkanten. Alla resor över världen vi fått göra med honom. Allt vi har fått uppleva och allt vi har fått vara med om. Alla gånger han kommit med goda råd. Ställt upp. Skjutsat och stått på läktaren och hejat fram oss där vi sprungit. Runt runt runt. Varv efter varv. Tröstat när det gått dåligt. Gratulerat när det gått bra.
Han var hård men väldigt rättvis och klok när han lärde mig om ekonomi. Lät mig inte få något gratis men ställde alltid upp.
Jag mindes hans fruktansvärt torra men samtidigt roliga försök till att skämta. Jag mindes alla utflykter och promenader. Hela barndomen och uppväxten blev plötsligt så klar.

Någon timme senare tog luften i hans lungor slut. Likaså mina torra kinder och sammanbitna ansikte. Allt brast. Allt verkligen brast. För oss alla. Och trots denna hemska stund har jag aldrig känt mig så nära min bror. Så nära min mamma. Så nära min familj.
Hur hemskt det än är så försöker jag se det på andra sätt. Han behöver inte kämpa mer nu. Jag såg hur han led av att vara så svag och inte klara av någonting på egen hand.
Mamma behöver inte kämpa mer. Hon var på väg att brytas ner totalt. Vi alla behöver inte hoppas längre. Hoppas på något som vi ändå visste aldrig skulle ske.

Nu har det alltså snart gått tre veckor sedan den där hemska kvällen. Under de tre veckorna har jag tänkt så mycket. Jag har arbetat men inte varit närvarande. Jag har lekt och skrattat med mina barn. Men jag har inte varit närvarande. Jag har tränat. För att tänka ännu mer. Jag har bitit ihop och återfått mitt sammanbitna ansiktsuttryck. Jag saknar honom så mycket. Sov gott pappa.

Jag orkar snart inte mer

Mitt i allt mörker försöker man ändå hitta lite ljus. Hitta den där springan där ljuset tar sig in. Jag har letat den senaste tiden. Ordentligt. Ibland har jag hittat lite ljus. Men snabbt har den där springan stängts igen.

Jag har den senaste tiden försökt acceptera pappas sjukdom. Att det inte finns något mer än ett mirakel att göra. Och långsamt. Väldigt långsamt. Har jag börjat förstå och acceptera det. Hur jävla hemskt det än är. Samtidigt vet jag hur fruktansvärt oredo jag egentligen är när det blir dags.

Men mitt i det där slår nästa bomb ner. Nästa förälder inlagd på sjukhus. Ambulans in. Tjocktarmen. De vet ännu inte vad det är. Kan vara en tumör. Kan vara en inflammation. Förjävligt utan tvekan.
Så nu ligger mina föräldrar där. På var sitt sjukhus. På var sin sida om stan. Och jag sitter 63 mil därifrån.

Samtidigt är det maj. Och ni som hängt med under den här resan med allt mitt meningslösa skrivande vet vad maj inom skolvärden innebär. Det är så galet mycket saker som ska göras. Avslutningar. Utvecklingssamtal. Överinskolningar och skolbesök. Överlämnandekonferenser. Alla avslut. Maj. Den där tiden på året där huvudet knappt är ovanför vattenytan.

Jag har inte haft det där stickandet i bröstet sedan den sista tiden jag jobbade i Stockholm. Innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hit. Men i veckan kom det tillbaka. Jag stod framåtlutad i hallen och skrämde slag på kollegor. Men det släppte den här gången också.

Det är helt enkelt för mycket just nu. Med allt. Och jag hoppas att jag kan hålla skeppet flytandes i fyra veckor till. Sen är det lite ledigt. Ja. I alla fall från arbetet. Allt övrigt i livet är svårt att ta ledigt från. Det finns kvar vare sig jag vill det eller inte.

Kommande dagar väntar jag på svar angående mamma. Resultatet där får bestämma hur den närmsta framtiden ser ut. Om det blir ytterligare bussresor genom Sverige i natten. Eller om jag kan rida ut arbetsstormen till att börja med. I vilket fall som helst. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Ännu en bussresa neråt

I torsdags kväll satte jag mig på en buss igen. En buss som skulle ta mig genom natten ner till huset från förr. Nio timmar i ett och samma säte. Senast jag åkte var det lite småtrevligt. Ett dubbelsäte. En massa film och sport på paddan. Tiden rullade på i takt med hjulen på bussen.

Den här gången blev det inte riktigt så. Människor klev på. Fler människor. Och ännu fler människor. Till slut var varenda säte fullt. Och det kan tyckas vara okej. Om inte killen framför mig fällde bak sitt säte. Gungade fram och tillbaka på det så det konstant slog i mina knän. Om inte kvinnan bredvid mig somnade. Lutandes på min axel med snarkljud som gjorde att halva bussen vände sig om tittade. Om inte bussen begränsat wifi-mängden så matchen jag skulle se bara hackade.

Så nio timmar kändes som 20 timmar. Som en evighet. Men till slut var jag framme och påbörjade promenaden genom förorten jag växte upp i. En promenad på 2km. En promenad fylld med minnen.

Vid varje måltid i huset från förr sitter jag och tittar ut genom fönstret. På den stora gräsmattan som finns strax bakom huset. Jag ser mig själv som tioåring. Jag och min bror springandes på den där gräsmattan. Spelar fotboll. Nedskrivna turneringar med landslag. Korta matcher. Ibland utespelare. Ibland målvakt. Lagom coolt. Underbar uppväxt. Precis det jag önskar mina barn ska göra.

En titt ut genom nästa fönster. Gatan utanför huset. Där springer jag runt som 12åring. Med bandyklubba. Med tennisracket. Spelar med min bror. Med hans kompisar. Fortsätter ha en underbar uppväxt.

Nu var inte besöket i huset från förr av positiv anledning. Det var för att hinna spendera ytterligare lite tid med min far. Hans bror var där. Hans syster var där. De satt i soffan på kvällen om pratade barndomsminnen. Jag förstod inte ett dugg om vem de pratade om eller vilka platser. Men det gjorde ingenting. Jag njöt. Jag log. Och jag kunde se att de tre syskonen gjorde samma sak.
Varje gång jag säger hej då och åker hem till norr igen vet jag inte om det är sista gången. Det är otroligt jobbigt. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Mer än att snart igen sätta mig på den där bussen.

Jag vill ha vår!

Just nu pågår den där tiden som jag har svårt att känna mig tillfreds med att bo i norrland. Jag gillar Umeå. Absolut. En fantastiskt härlig stad. Det är bara det att det snöar. Det är april och det snöar. Två dagar i sträck.

Under mars och april ser jag bilder från huvudstaden. Det är barmark och tussilago. Det börjar komma fram uteserveringar. Tunna jackor. Löparna flyger fram på sopade gator och tinade skogsvägar.

Jag vill också ha det. Nu. Nyss. Jag vill inte ha snöstorm när jag springer. Jag vill inte ha snömodd och gömda isfläckar när jag cyklar till arbetet. Jag vill inte frysa i april. Våren måste komma på riktigt nu. Det är dags. Kan inte norrland också förstå det?

Varje dag tittar jag på väderprognosen. Flera dagar framåt. Flera veckor. Senast jag tittade skulle det snöa någon dag i maj. Suck. I maj!? Så här kan vi inte ha det. Kan någon ta tag i det här och ta ett snack med moder natur? Snälla?

Svårt att fokusera

Nu har det gått en vecka sedan jag var tvungen att ta det där avskedet nere i huset från förr. Det var tufft. Det var svårt. Och det märktes även på pappa att han tyckte det var svårt. Armarna ville inte riktigt släppa taget. Ingens armar. Jag hade så mycket jag ville säga innan jag åkte. Men ni vet hur jag är. Jag kan inte prata om känslor. Men jag kan skriva. Så när jag satt där på Arlanda och väntade på att gå ombord på planet så skrev jag. Jag skrev ett långt brev med allt jag ville säga. Allt jag inte kunde säga.

Den här veckan har jag mest gått och väntat på telefonsamtalet. Men det har inte kommit. I stället har jag ringt. Han lätt pigg. En förhoppning som jag vet egentligen inte finns. Jag tror mig inte bli störd så mycket av det på arbetet. Jag tror jag kan fokusera på arbetet. På barnen. Men samtidigt vet jag att så inte är fallet. Hemma har jag inget tålamod. Jag känner mig arg. Så där som jag ofta har känt mig förr. Ilska som bubblar inombords utan att jag egentligen vet varför. Jag vill slå. Sparka. Skrika.

På arbetet orkar jag inte vara speciellt pedagogisk. Jag orkar inte säga till barnen. Orkar inte medla i deras konflikter. Jag vill inte prata med föräldrar. Allt det där är lite poängen i mitt arbete. Jag måste hitta ett sätt att ta tillbaka yrkesrollen kommande vecka.

Jag får leta efter positiva saker. Barnens magsjuka höll bara i sig några timmar i går kväll. Positivt. Djurgården har allsvensk premiär i morgon. Positivt. Träningen rullar på bra. 13km i snöstorm 06.45 igår. Positivt. Eller nja. Det var inte ett dugg roligt. Men benen kändes bra.

Ny vecka i morgon alltså. Måste ta tag i det här. Måste kunna fokusera på rätt saker även om det är svårt. Jag fortsätter ringa till huset från förr. Det är det enda jag kan göra just nu. Och leta efter en bra tidpunkt där jag kan sätta mig på en buss hela natten igen.

På en buss genom mörkret

Jag sitter framför datorn i huset från förr. Det är fortfarande huset från förr. Även fast det just precis nu inte alls känns så. Det är något nytt här. Något som är så mycket annorlunda än tidigare.

Igår kväll efter ett möte på arbetet satte jag mig på en buss. Där satt jag. Länge. En evighet. I nio timmar satt jag där och tittade ut genom fönstret. Jag såg inte så mycket. Mest lite gatlampor och en hel del mörker. Svarta skuggor av träd som snabbt flög förbi och ersattes av fler svarta skuggor.

05.00 steg jag av bussen. Tog min väska över armen och promenerade genom en tyst sovande och kyligt barndomsförort.

Jag hade hoppats kunna sova lite på bussen. Men så satt det två yngre killar med en söt rökdoft en bit framför. Tittade på youtubeklipp på hög volym.

Jag hade hoppats få slumra till lite i alla fall. Men så satt det fem kacklande kvinnor framför mig. De pratade. Skrattade. Och hade tydligen inte en minsta tanke på att slumra till. Vid Arlanda klev de av. Kändes för sent att blunda då.

Jag hade hoppats kunna kliva av utan att känna mig som en zombie. Men jag hittade ingen bra sovposition. Jag provade olika ställningar. Men jag verkade inte ha rutinen. Ibland var benen för länge. Ibland var ryggen sned. Ibland var nacken böjd i 90 grader.

Nu sitter jag här i alla fall. Även om jag känner mig som en zombie så får jag tränga undan det. Just den här helgen. Jag satte mig inte på den där bussen för att jag ville. Jag satte mig på den för att jag kände att jag måste. För att jag skulle ångra mig annars. Jag vet inte hur lång tid det är kvar. Ibland får jag känslan av att det kan dröja. Ibland får jag känslan av att det kan hända när som helst. Och det är just den där andra känslan som gjorde att jag satte mig på bussen.

På söndag sätter jag mig på en flyg norrut igen. Innan dess ska jag säga hej då. Och det är jag livrädd för. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska säga. Hur jag ska tänka och känna. Men jag måste säga hej då. Förhoppningsvis hinner jag säga hej då många gånger till i framtiden.

Den svartaste av vindar

Under förra veckan kände jag att vinden hade vänt lite. Saker hade börjat ljusna. Jag kunde se lite mera positivt på tillvaron igen. Men så kom samtalet. Samtalet ifrån huset från förr. Pappas sjukdom hade blivit sämre. Mycket sämre. Det fanns inget mer för läkarna att göra. Plötsligt pratades det om att det var veckor kvar. Så där stod jag. Ensam mitt i barngruppen med mammas ord ekandes i huvudet. Pappa kommer att dö. Ord som fortfarande ekar. Ord som inte riktigt går in. Ord som samtidigt vägrar lämna.

 Jag vet inte om det handlar om någon vecka. Om det är någon månad. Eller till och med hela året. Antar att ingen vet. Men jag vet att jag inte är redo. Hur ska man någonsin kunna vara redo för en sådan sak? Pappa. Som alltid varit odödlig. På något sätt.

Det går inte många sekunder per dag som jag inte tänker på det. Hur länge kan jag vänta innan jag ska åka ner? Är det här verkligen på riktigt? Det sorgliga kommer över mig konstant. Men jag gör som jag brukar. Som jag vet inte är rätt sätt. Men jag gör det ändå. Jag biter ihop. Biter i läppen och sväljer. Trycker ner känslorna. Lägger dem på den där jävla känslohögen som jag burit med mig så länge. Håller en extra sekund i korset runt halsen.

I morgon är det måndag. Och jag är så galet nervös varje gång det låter i telefonen. Att det är det samtalet som kommer. Jag går på helspänn. Samtidigt känner jag att jag måste arbeta. Måste få annat att tänka på. Måste hålla uppe saker som går bra i livet. Maten. Träningen. Faller även det. Då faller jag. Totalt.

I morgon är det måndag. Vare sig jag vill eller inte. Det kommer inte att blåsa några positiva vindar mer. Inte än på ett tag. För det finns inget som är så pass positivt att det kan slå ut det här. Det som komma skall. Men mitt i det här är jag otroligt tacksam. Inte bara för alla år jag fått med pappa. Utan även att Flickan från landet i norr är här med mig. Hon som för några år sedan gått igenom samma sak.

Tveksam början på året

Vid varje tolvslag på nyårsafton tänker man att det ska börja hända något. Det ligger någon tanke där om att de nya tomma bladen ska fyllas med så satans mycket positivt liv. Nu har det gått en hel del dagar och veckor sedan det där tolvslaget var. Och givetvis. Jag hade många planer på att det här skulle bli ett riktigt bra år. Ett positivt på många sätt.

Nu blev det inte så. Inte än i alla fall. Det är mycket kvar av året. Början av året har inte riktigt blivit som jag tänkt mig. En vadskada och ett senfäste som strulade satte stopp för löpning första sex veckorna. Sen kom en förkylning som inte ville försvinna.
Samtidigt har värmepumpen strulat vilket medfört en väldigt massa ekonomiska funderingar. De där jävlarna är inte direkt gratis att förnya.
För att göra allt ännu värre har min far gått och fått en otrevlig sjukdom vilket skapat väldigt mycket oro och funderingar. Och på arbetet är det en hel del förändringar som också ger huvudbry och en ännu oroligare barngrupp. Just det. Jag har en liten son också som knappt sover på natten. Det ger  mig inte direkt tonvis med energi.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen och allt sånt. Det hade kunnat vara värre. Och så finns det där ordspråket. "Efter regn kommer solsken". Jag får tro på det. Det är mars nu och det kommer att bli bättre. Det är jag säker på. Jag får helt enkelt fokusera på det positiva. Se de ljusglimtar som finns.

Värmepumpen är inte helt trasig. Jag behöver inte köpa en ny ännu. Pappas sjukdom är på bättringsvägen. Skadorna i mina ben känns bra just nu och förkylningen är över. Långsamt har jag börjat ta några löpsteg igen. Och vad gäller arbetet så finns det inte så mycket jag kan påverka mer än att vara så pass bra pedagog jag kan vara.

Så bara för att tolvslaget för nio veckor sedan inte gav det jag hade hoppats och tänkt på betyder inte att de resterande 43 veckorna behöver gå åt samma håll. Tvärtom. Efter semestern kommer ett nytt tolvslag. I min mening ett starkare tolvslag än nyårsafton. Då jävlar.

Olika tröttheter

Jag har märkt att det finns olika sorters trötthet. En sort. Som jag visserligen i stort sätt aldrig numera upplever. Det är tröttheten som infinner sig efter en sen natt på krogen. Baksitröttheten kan vi kalla den. Det är en vidrig transportsträcka till livet igen. Lagom till livet är tillbaka kommer den enorma tröttheten.

Sen finns det tröttheten som jag många gånger upplevt. En trötthet jag saknar något enormt. Om man nu kan säga så om trötthet. Det är sluttröttheten. Efter ett tufft löppass. Där hjärta, lungor och ben har tagit ut sig enormt. Kanske en tävling. Kanske ett bra tempo-, intervall- eller långpass. En skön trötthet. Men inte fan orkar man mycket efter det.

Det finns två tröttheter till. En när det varit mycket på arbetet. Full upp. Ofta i april och maj. Man är rätt slut både fysiskt och mentalt. Jag vet inte vad vi ska kalla den. Kanske Arbetströttheten. Tung är den i alla fall.

Och så kommer vi till den sista. Den senast upptäckta. Och kanske är det här den vidrigaste tröttheten av alla. Barnatröttheten. De flesta som har småbarn har säkert upplevt den. Och när man är mitt i den. Då känns det ytterst tveksamt om den någonsin ska gå över. Dagar. Veckor. Månader. År av tidiga morgontimmar. Av sönderryckta nätter. Av ljud och ett tempo som inte är av denna värld. Tålamodstestande. Gränssättning. Ögonen svider redan på eftermiddagen av trötthet. När kvällen närmar sig är de rödsprängda. Till bollibompa sover man i soffan. Det är så mycket som spelar in i den här tröttheten. Men att aldrig få sova på riktigt. En hel natt. Sovmorgon. Fan. Det hade varit underbart.

Det är tur att mina barn är fantastiska på många sätt och vis. Det är självvalt och jag ångrar egentligen inte en sekund av min tid med dem i det här livet. Men kom igen. Kan ni inte sova en hel natt någon gång. Kan ni inte ta sovmorgon någon gång. Så svårt kan det väl inte vara.

Det här med fritidsaktiviteter

Det sägs att det här med fritidsaktiviteter är rätt bra. Jag borde egentligen veta. Åka ner till idrottshallen. Lämna in hockeytrunken i receptionen. Gå på simträning. Byta om och ut på isen. Snabbt vidare ut till löparbanan och friidrottsträning. Så höll det på. Lägg där till fotbollsträning och en sommar med tennisskola. Jag hade att göra helt enkelt. Men nu var det inte mig vi skulle prata om.

Under mina år som förskollärare har jag haft många barn. Allt från 2-6 åringar. De har blivit hämtade ibland och så stressa iväg till bollskolor, gymnastik och simning. Allt möjligt. Och visst. Jag anser att föreningslivet är awesome. Absolut. Men när ska barn få vara barn? Tids nog kommer de att stressa runt. Kan de inte bara få komma hem efter en fartfylld dag på förskolan och bara få ta det lugnt?

Därför har vi inte valt att låta Prinsen börja på någon aktivitet än. Han har fått komma hem. Ta det lugnt. Leka. Men nu har han passerat fem och det känns som en bra start med simskola. Kom igen. Det måste du faktiskt lära dig. Vare sig du vill eller inte. Och då jag var. Lite lagom ödmjukt. En rätt bra simmare. Så skulle just simning vara rätt roligt om han fastnade för.

Men åter igen. Nu var det varken mig eller simning vi skulle prata om. Vi frågade vidare vad han skulle vilja börja på. Och då kom det. Det som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Friidrott. Han sa friidrott! Satan vad trevligt. Och av en slump har faktiskt Umeå en förening som har friidrottsskola i sommar.

Jag önskar så innerligt att han ska fastna för det. Jag kan se mig själv åka runt till olika arenor med honom. Heja på. Njuta. Minnas. Se hans glada ansiktsuttryck han har när han får springa. Och givetvis i smyg kolla tider. För inte vill jag pressa honom till någonting. Han ska vilja själv och välja själv vad han vill göra.

Nu är det några månader kvar. Kanske hinner han ändra sig. Kanske inte. Kanske tar han efter mig och vill springa. Det är han faktiskt rätt bra på. Åter igen är jag så där lite lagom ödmjuk.

Jag vill också briljera

Jag läser en hel del nu för tiden. Sida efter sida. Bok efter bok. Jag har mina favoriter. Precis som alla andra. Oftast blir det deckare och kriminalromaner. Vad den nu är för skillnad egentligen. Men jag älskar den där jakten. Ledtrådsletandet. När jag från första rad får fundera och misstänka personer. Är det en riktigt bra bok hinner nog alla bli misstänkta. Är den mindre bra. Ja. Då hinner jag knappt halvvägs innan jag är säker. Böckerna får gärna utspela sig i Stockholm också. Jag tycker om när jag kan se gatorna och platserna som bilder i huvudet. (Det finns inte direkt högvis med deckare som utspelar sig i Umeå).

Men så ibland. Som nu. Får jag för mig att jag ska läsa något annat. Så jag plockade fram en klassiker. En modern klassiker. Som de flesta säkert känner till eller har läst. Alternativt sett som film. Sett Tom Hanks springa runt på Roms gator. Dan Browns "Änglar och demoner". Jag ska erkänna. Att efter de första 100 sidorna ville jag bara begrava bokjäveln ute i de meterhöga snödrivorna. Det var så mycket fakta om atomer och protoner och vad det nu heter. Men så plötsligt börjar jakten. Och då är jag game.

Det som då slår mig. Som det också gör när jag ser filmerna. Det är Robert Langdons kunskaper. Jag blir så otroligt fascinerad och imponerad av människor som kan så otroligt mycket om något specifikt. Som egentligen inte ens behöver tänka. De kan bara mala fram fakta i sömnen. De har hittat sitt område och de kan det så in i helvete bra.
Jag vill också vara sån. Jag kan en del pedagogik. Jag kan en del om löpning och träningslära. Men kom igen. Jag är inte ens i närheten av Robert Langdon. Jag är inte ens nära att kunna rabbla fakta och vara så säker på min sak. Jag vill också kunna briljera. I mitt försvar kanske just pedagogik inte kan jämföras då en viss sak fungerar på ett barn men inte på ett annat. But still.

Jag är ensam hemma i helgen med två barn. Två friska barn med en halvsjuk pappa. Toppen. Men när barnen sover tar jakten på Roms gator vid. Mr. Langdon och jag ska leta runt i Vatikanstaten efter antimateria. Det blir bra. För det går faktiskt inte att alltid bara lösa mordgåtor.

Det här med feber

Jag har ofta svårt att somna. Tankarna snurrar konstant. Den senaste tiden har tankarna mest varit insnöade på ekonomi. Det har varit en hel del att fundera på. Hitta lösningar. Jag vrider och vänder på allt. Både i tankarna och på mig själv. En stund på rygg. En stund på mage. Jag sätter mig upp. Lägger mig ner. Lagom till sömnen kickar in vaknar lillen till. Bra tajming.

Igår var det inte så mycket ekonomi i huvudet. Igår hade jag en riktigt bra text att skriva här. Men det var igår. Nu minns jag inte ett dugg vad jag skulle skriva.
Jag sitter fortfarande hemma med den lilla som är sjuk. Feber. Fem dagar med feber. De två senaste med 40 grader och uppåt. Jag förstår inte hur han kan stå upp. När jag ligger på 37.5 är jag tagen. Närmar vi oss 38 grader är jag sängliggandes. (alternativt envis och full med alvedon gå till arbetet). 39 grader - halvdöd. Hade jag sedan legat på 40.5 som lillen hade igår. Då hade ja garanterat varit död.

Jag minns en gång när jag var yngre. 12 år tror jag. Jag spelade fotboll i ett lag med ett år äldre killar. Efter att ha varit på klassresa kom jag hem och vi hade match. Jag skulle vara med. Tydligen hade jag feber. Ordentligt med feber. Men jag skulle spela. Envis redan då. Mina föräldrar körde till matchen. Men där tog det stopp. De pratade med tränaren och det slutade med att jag fick sitta på bänken hela matchen. På bänken! Hur kul är det? Med feber eller inte.

Idag verkar den lilla må bättre. Feberfri och überpigg. Fantastiskt roligt när pappan i stället börjar känna sig lite tagen. Vi får se vart det slutar. Tagen. Sängliggandes (envis). Halvdöd. Eller död. Blir det det sistnämnda. Ja. Då behöver jag inte fundera på hur lång tid det ska ta att somna i kväll i alla fall.    

Livets tråkiga vardagssysslor

Det finns otroligt mycket tråkigt här i livet. I vardagslivet. Jag ska inte vara för negativ. Men just nu måste jag ta upp lite. Eller mycket. Av det tråkiga. Alla vet att hänga och vika tvätt tillhör livets värsta vardagssysslor. Inte minst när 98% av alla plagg av någon anledning vänds ut och in i tvättmaskinen. Att tömma diskmaskinen. Byta sängkläder. Ingen nyhet där direkt. Saker som måste göras. Saker ingen vill göra. Har man dessutom inte ens en diskmaskin. Ja. Då sitter man i skiten ordentligt.

Men på senare år har jag upptäckt ytterligare en sak. VAB. Vård av barn. Fy satan vad tråkigt. Jag bara sitter här och väntar på att tiden ska gå. Att timmarna ska passera. Har man dessutom riktigt små barn som inte riktigt kan hitta på saker själv. Då är det ännu tråkigare. Jag kan inte göra någonting utan att ha en (men all rätt om man har 40.5 graders feber) gnällig 1,5 åring runt benen. Krydda det sen med en 5-åring som vill göra saker hela tiden, som är pigg och aktiv. Som vill spela spel. Bygga lego. Men som också blir åsidosatt för att den lilla sjuka ska ha all uppmärksamhet.

Tycker man dessutom om att gå till arbetet. Vara fysiskt aktiv. Då blir tristessen och rastlösheten ännu större. Jag är inne på andra dagen nu. Tror jag tittar på klockan fyra gånger i minuten. Märkligt nog kan jag inte få tiden att gå snabbare.

Varje kväll de senaste dagarna har den lilla varit feberfri. Förhoppningarna växer snabbt att det snart är dags att arbeta igen. Men så vaknar man (Eller nja. Egentligen är jag vaken större delen av natten också.) och booom! 40.5 grader igen. Jag ser inte ljuset än. Jag ser bara mörker. Och in och ut vända kläder. Och en full diskmaskin.

Ha! Ni ser hur jag gjorde. Jag påpekade inte ens att jag inte skrivit på 17 år. Och ni har säkert inte ens märkt det. Inte reflekterat över det. Varsågoda.