Den svartaste av vindar

Under förra veckan kände jag att vinden hade vänt lite. Saker hade börjat ljusna. Jag kunde se lite mera positivt på tillvaron igen. Men så kom samtalet. Samtalet ifrån huset från förr. Pappas sjukdom hade blivit sämre. Mycket sämre. Det fanns inget mer för läkarna att göra. Plötsligt pratades det om att det var veckor kvar. Så där stod jag. Ensam mitt i barngruppen med mammas ord ekandes i huvudet. Pappa kommer att dö. Ord som fortfarande ekar. Ord som inte riktigt går in. Ord som samtidigt vägrar lämna.

 Jag vet inte om det handlar om någon vecka. Om det är någon månad. Eller till och med hela året. Antar att ingen vet. Men jag vet att jag inte är redo. Hur ska man någonsin kunna vara redo för en sådan sak? Pappa. Som alltid varit odödlig. På något sätt.

Det går inte många sekunder per dag som jag inte tänker på det. Hur länge kan jag vänta innan jag ska åka ner? Är det här verkligen på riktigt? Det sorgliga kommer över mig konstant. Men jag gör som jag brukar. Som jag vet inte är rätt sätt. Men jag gör det ändå. Jag biter ihop. Biter i läppen och sväljer. Trycker ner känslorna. Lägger dem på den där jävla känslohögen som jag burit med mig så länge. Håller en extra sekund i korset runt halsen.

I morgon är det måndag. Och jag är så galet nervös varje gång det låter i telefonen. Att det är det samtalet som kommer. Jag går på helspänn. Samtidigt känner jag att jag måste arbeta. Måste få annat att tänka på. Måste hålla uppe saker som går bra i livet. Maten. Träningen. Faller även det. Då faller jag. Totalt.

I morgon är det måndag. Vare sig jag vill eller inte. Det kommer inte att blåsa några positiva vindar mer. Inte än på ett tag. För det finns inget som är så pass positivt att det kan slå ut det här. Det som komma skall. Men mitt i det här är jag otroligt tacksam. Inte bara för alla år jag fått med pappa. Utan även att Flickan från landet i norr är här med mig. Hon som för några år sedan gått igenom samma sak.