En tatuerad mamma

Den här veckan har jag en inskolning. Min första riktiga. Den jag hade tidigare varade bara i 20 minuter. Så det fanns inte så mycket att göra.

Idag var vi iväg till skogen. Den nya pojken och hans mamma följde med. Han började mjukna upp en aning där ute bland barren och stenarna. Och så stannade de kvar och åt lunch med oss. Han ska sitta vid mitt bord. Så båda han och hans mamma tog plats där.

Efter en stund frågade en flicka varför hans mamma hade en tatuering vid hjärtat. En förklaring av mamman följde. Där hon berättade att hon totalt hade fem tatueringar. Barnen ville givetvis se.

Hon tog av koftan och visade två andra som satt på axlarna. Och sonen berättade att hon hade en bak på ryggen. Vid svanken. Sedan blev det tyst. Och jag kunde se hur barnen funderade. Och räknade. Tills en flicka säger. "Men det var bara fyra".

Jag blundade och hoppades att den femte skulle förbli dold och att den antagligen satt på något mindre lämpligt ställe. Men jag hade visst fel. Inte med att den satt på ett mindre lämpligt ställe. Men att den skulle förbli dold.
Mamman ställer sig upp. Lyfter på tröjan och drar ner byxkanten en bit. Och visar en tatuering som börjar komma läskigt nära ljumsken.

En flicka säger "Man ser dina trosor". Och så blir det en nervöst skratt av mamman och sedan tyst igen. Det äts. Det dricks. Och det dukas av.

En hög svensexa

Igår var det söndag. En dag jag med olika känslor har väntat på. Det skulle bli kul, spännande, nervöst. Men samtidigt skönt att ha det hela avklarat.
Det var dags för min brors svensexa.

Under ett par veckor har jag fått ihop lite nära vänner och fixat ihop lite aktiviteter. Och trots att jag under förmiddagen började bli ytterst tveksam till mitt val av aktivitet så slutade det hela riktigt bra.

Först plockade vi upp honom på jobbet. Ledigt hade han fått utan att veta om det. Sedan bar det av till Karlberg där han fick plåga sig igenom militärhinderbanan. Slutkörd fortsatte vi ut till Nacka och äventyrsbanan.


Nu handlade det om höga höjder. 16-18 meter upp i luften. Nästan så man kunde nudda molnen med fingerspetsarna. Första banan var att klättra upp och gå på en tunn slak lina. Och bara hålla sig i rep som hängde ner med 2-3 meters mellanrum.








Hade nog en puls på 280 innan det var dags att gå ut på linan. Väl därute var det ingen större fara. Och att efter ett tag ramla ner var helt okej det också.




Nästa bana var nog min tuffaste utmaning. Förutom att klättra, som redan det är jobbigt med min höjdrädsla. 16 meter upp för ett träd och så ut på en liten plattform. Och därifrån bara kasta sig ut. Efter 12-13 meter bromsades man mjukt upp.






Och så kom vi till sista banan. Högsta klättrigen på 18 meter och så över en liten gångbro mellan två träd. Hängandes två och två på en lina.

I full fart. 50-60km/tim for vi fram mellan träden. Riktigt behaglig avslutning jämfört med de två tidigare banorna.


När det hela var över åkte vi tillbaka en liten bit till Hellasgården och såt lite lunch. Och så gick vi en runda fotbollsgolf.

Och som avslutning blev det middag på östermalm med brat spotting och sushi i mängder.

Tror bror min ändå uppskattade dagen. Trots de höga höjderna. Själv är jag glad att jag valde det jag gjorde. Det blev en utmaning för oss alla. Och jag vet att jag hade varit riktigt förbannad på mig själv om jag hade varit kvar nere på marken.

Nu är det avklarat. Nöjd med mig själv. Inte bara för att jag vågade klättra högt. Eller kasta mig ut i tomma intet. Utan kanske mest för att jag fixat och hållt på för att han skulle få en egen dag innan bröllopet. Så om inte han fick det han önskade. Så fick i alla fall jag det och lite till.

En svag människa

Under semestern konstaterade jag ständigt att jag är en väldigt svag människa. Två av alla de tusentals svagheter jag har fick jag för mig att försöka jobba lite på. Först och främst var det vikten. Jag höll på att se ut som Gilbert Grapes mamma. Nästan i alla fall.

Sedan jag börjar jobba igen har jag tränat nio av tio dagar. Totalt 10 pass. Och inte ätit onyttigt en enda gång. Magen känns betydligt bättre redan nu. Och resultatet kommer väl så småningom det också.

Det andra var min sociala fobi. Jag är rädd för människor. När jag gick på gymnasiet gick jag hellre ner till starthållplatsen för bussen än att gå på utanför skolan när folk redan satt på bussen.
Jag har alltid haft svårt att prata inför folk och prata med okända människor. Jag är svag. Helt enkelt. Och feg.

Den här veckan har jag ringt runt till en massa okända människor. Frågat och bokat. Helt på egen hand. Och idag. Då skulle jag köpa rosor till Flickan från landet i norr. Vita med röda kanter. Importerade från Equador. Fast det hör inte hit.
Jag började småprata med han som arbetade i blomsteraffären. Bara sådär. Annars tittar jag mest ner i marken och undviker ögonkontakt.

Kanske är jag på väg. Att rycka upp mig lite. Det har bara gått två veckor. Men ändå. Nästa vecka har vi första personalmötet. Det får bli som något slags ultimat test.Öppnar jag munnen under de två timmarna så har jag lyckats. Annars är jag lika svag som tidigare.

Innan mötet har jag en önskad inskolning att ta hand om. Återigen tvings jag till att prata. Innan mötet har jag ett test till att fixa. Nu på söndag. Jag är livrädd men det verkar så förbannat jävla fräckt så jag bara måste göra det. Den dagen kommer all svaghet vara som bortblåst. Vare sig jag pratar eller inte.

Ge pärlplattorna stryk

Ibland gäller det att hitta de små sakerna. Små helt betydelselösa saker som ändå är ganska roliga och viktiga.

Nästan alla barnen på avdelningen är som besatta av att göra pärlplattor. De läggs i olika former och i olika mönster. Och när de presis har börjat, kanske bara lagt två tre pärlor på den där stora taggiga plattan. Så ropar de efter mig. De ropar att jag ska stryka deras pärlplatta när de är klar. Och att det kommer att ta ett par timmar innan de är klara, det spelar ingen som helst roll.

Ibland stryker jag dem och ibland min kollega D. Vem som nu är i närheten av strykjärnet och bakplåtspappret. Men så idag. Då hörde jag två flickor sitta och prata när de satt vid ritbordet och pärlade för fullt.

"Matte är bäst på att stryka. Han är mycket bättre än D"

Och jag bara log för mig själv där bakom bokhyllan. Åt utmärkelsen. Och åt utmärkelsens lagom stora betydelse.

En önskan av en mamma

Idag kom chefen till mig. Hon berättade att en ny pojke skulle börja på min avdelning. I och med att flickan som jag gjorde hembesöket hos, inte skulle börja. Så behövs en plats fyllas.

Den här pojken bor granne med grinden hos oss. Han bor två meter i från våran gård. Så han kanske känner till stället rätt bra ändå. Det borde han göra. Men inskolas ska han i vilket fall som helst.

När chefen berättade om det så frågade jag om jag skulle ta inskolningen. Eller om Chicha H eller D skulle ta den. Då kom bomben. Håll i er nu. För det här är jag nästan nöjd över.

Chefen berättade att mamman indirekt hade önskat att jag skulle ta inskolningen. Varför vet jag inte. Kanske har de studerat oss pedagoger som glider runt på gården med barnen. Kanske har de sett vilka som står och prata med en kaffekopp i handen. Och vilka som aktivt är med barnen. Eller så är det för att jag är kille. Eller så hittar chefen bara på för att jag ska bli glad. Men det tror jag inte hon gör.

Nu ska han snart alltså skolas in hos oss. Av mig. Precis som önskat. Och det ska fan bli den bästa inskolningen någon fått. Fast... Jag ska bara lista ut hur man gör först. Hm.

Livet är inte rättvist...

Det var där Flickan från landet i norr och jag firade nyår senast. Det var då pojken sprang omkring och var glad.
Flickan från landet i norr och jag träffade dem för två veckor sedan. I norr. Det var där det sista mötet var. Pojken sprang ut med pappa och plockade blåbär. Sådär glad och lycklig som barn ska vara.

Jag känner dem inte alls lika väl som Flickan från landet i norr. Men det känns ändå. I magen. Och i hjärtat.

Det är verkligen inte rättvist.


http://dolly.wordpress.com/2008/08/13/det-finns-inga-ord/

Hembesöket som försvann

Igår kom den där söndagen jag väntat på. Söndagen som skulle vara så fylld med söndagsånget att det skulle räcka för hela huset. Och grannarna med. Men den kom aldrig. Jag tänkte och tänkte på arbetet. Men det kom ändå ingen söndagsångest.
Och jag antog att det var väl fint. Alla tiders. Jag antog att det skulle bli roligt att börja arbeta igen.

Och så kom den där måndagen. Måndagen där arbetet skulle återupptas. Och jag åkte dit och kände mig rätt nöjd med att jag hunnit klart med allting innan jag gick på semester. Alla lappar var utbytta. Alla lådor var flyttade. Allt var klart för den nya barngruppen.

Och allt det där stämde tills jag kommit innanför dörrarna. Där mötte jag chefen som började berätta hur läget såg ut. Den flickan jag varit på hembesök hos. Som jag varit så förbannat jävla nervös inför. Ska visst inte börja. I stället skulle en pojke börja. Alla lappar börjades i panik bytas ut. Och den nervositet jag bearbetat under semestern försvann och byttes ut mot en annan jag inte riktigt hade förberett mig på.

Glädjande var dock att mamman till varit på hembesök hos hade sagt snälla ord om mig. Jag hade en varm person. Välkomnande och tydlig. Och både det ena och det andra. Det kändes bra att höra. Då kanske hembesöket inte var helt i onödan ändå.

Nu är jag alltså igång. Riga, Umeå, Sundsvall och Tyskland är historia. Det var bra dagar. Det var fina dagar. Trots bristen på struktur. I Tyskland fick jag av mina släktingar frågan om jag pluggat mera tyska sen senast. De tyckte jag pratade så bra. Det har jag inte. Men det flöt på bra. Riktigt bra. Och Flickan från landet i norr var tapper som försökte sig på tyska ord och fraser.

Nu är det vecka 33. Och det är där allting börjar. Det är första dagen på det nya året. På förskoleåret. Där allt man gör ska bli till det bättre.

Winnerbæck gør en varm

Jag sitter nu i receptionen på ett hotell i Sundsvall. Kavajen jag har på mig ær bløt. Trøjan innan før ær bløt den också. Och trøjan innanfør den likaså. Och så fortsætter det. Ænda fram till benmærgen. Men det gør ingenting. Jag ær glad. Jag ær nøjd. Och jag har precis varit och sett Herr Winnerbæck rocka loss till en gæng helt fantastiska låtar.

Det droppar lite från håret som hænger tungt øver pannan. Ryggen ømmar lite efter att ha stått upp i en herrans massa timmar. Och jag ska upp om fem timmar før att byta sovplats från hotellets skøna mjuka varma sæng. Till baksætet av en Saab. Men det gør inget det heller. Jag ær nøjd. Jag ær lycklig. Jag har precis varit och sett herr Winnerbæck stå och njuta på scenen.

Efter att ha hørt hans ord. Hans meningar och hans texter så blir jag alldeles sådær full av ord och kænslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut dem. Och jag vet inte riktigt vad det egentligen ær som vill ut. Kanske ræcker det med att de får bubbla ut lite lagom osynligt i luften. Utan att någon ser dem eller kænner till dem.

Værmen børjar lite lagom komma tillbaka till kroppen. Och trøttheten faller på på samma gång. Instællningen på det hær tangentbordet verkar vara på något annat sætt æn ett vanligt. Før jag antar att Sundsvall inte ligger utanfør Svea rikes grænser. Men det ær helt okej i kvæll. Jag har precis sett Herr Winnerbæck stå på scenen och pratat om att han tycker att publiken var fantastisk. Att vi var speciella. Och någonstans vill jag tro att det sæger han nog bara hær i kvæll. Att det inte ær något som han sæger på de flesta stællena under turnen. Men kanske vet jag bættre æn så.

Vad gæller tangentbordet. Så låter jag det vara så. Klockan passerar alldeles strax tolv. Och det ær verkligen dags att krypa ner under tæcket. Før att le. Før att låta håret torka. Och før att kænna sig alldeles varm inombords.

Längtan gror

Tiden här uppe börjar nu rinna ut. Bara några timmar kvar innan vi hoppar på bussen ner till Sundsvall. Börjar se fram emot en helg på hotell. Och inte minst en konsert med Herr Winnerbäck. Och efter det. En lång bilresa ner till Peine, Deutschland.

Men längst där inne bland all längtan finns det även andra tankar. Det är en slags längtan det också. Givetvis handlar det om arbetet. När höstterminen börjar allt om på nytt. Det hela är bättre än nyår för mig. En chans att börja om. En chans att ändra och förbättra. Och det har länge nu pågått en hel del tankar kring ändringar hos mig. Inte bara arbetsmässiga utan allmänt. Allt som har med arbete, träning, negativitet, övervikt, sociala fobier och ekonomi att göra. Och säkerligen en hel del andra saker också.

Men nu gällde det arbetet. Och den nya chansen till att sköta det som jag egentligen vill. Inte som jag gjorde i våras. Allt för mycket tid lades på att dokumentera. På att irritera sig på min idiotiska meningslösa manliga kollega. Och på att tänka negativa tankar. Det får det vara slut på nu. Den osynliga manliga kollegan har ersatts med Chicha H. Helt fantastiskt. Schematäckningen är enorm. Arbetet kommer att kännas mycket lättare. Roligare. Mera positivt.

Och genom allt det där. Det nya som kommer. Kommer ändringen som jag velat göra med arbetet. Det är att gå tillbaka till ruta ett. Till det jag gjorde i början av karriären. Jag var mycket med barnen. Lekte och pratade. Satt med dem. Och det gav fruktansvärt bra kontakt med dem. Dit ska jag tillbaka. Och jag tror att den tiden kommer att finnas i höst.

Samtidigt som det finns en hel del nya utmaningar. Dem kan jag återkomma om lite senare. Förhoppningsvis innan jag börjar med dem. Innan de attakerar mig från ingenstans. Även om jag trots det ska kunna ta emot dem och plocka bort dem. Ett efter ett.

Men innan det. Innan arbetsdagar på barnens nivå. Innan de nya problemen jag ska tackla sönder. Och innan ett nytt samarbete. Ett positivt och lättsamt samarbete. Så ska längtan till allt det där få ligga och gro lite till. Och det ska rockas till Lasse. Och pratas tyska. Kanske även det på ett barns nivå.