Det var där Flickan från landet i norr och jag firade nyår senast. Det var då pojken sprang omkring och var glad.
Flickan från landet i norr och jag träffade dem för två veckor sedan. I norr. Det var där det sista mötet var. Pojken sprang ut med pappa och plockade blåbär. Sådär glad och lycklig som barn ska vara.
Jag känner dem inte alls lika väl som Flickan från landet i norr. Men det känns ändå. I magen. Och i hjärtat.
Det är verkligen inte rättvist.
http://dolly.wordpress.com/2008/08/13/det-finns-inga-ord/
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nej, livet är verkligen inte rättvist. Barn ska leva och vara friska och familjerna lyckliga!
Men livet är ont. Det gör ont att leva och mitt i allt de bekymmersfria blir varje katastrof förödande.
Jag läste om olyckan i lokaltidningen och hann tänka "bara det inte är NNs" pojke och när jag fick bekräftat det inte handlade om den pojken utan om någon som var anonym för mig så föll händelsen i glömska.
Det är så lätt att glömma att bakom varje tragedi som tidningarna rapporterar från så finns andra anhöriga och vänner och att tragedin egentligen inte blir mindre bara för att just jag inte känner till familjen.
Tessalisa >> Jo, det brukar bli så. Känner man inte de inblandade så känns det inte lika farligt. Tyvärr.
Skicka en kommentar