lördag, oktober 30, 2010

Bra samtalsrespons

För en stund sedan hade jag ett utvecklingssamtal. Det var med både en mor och en far till en liten pojke. Jag var lite nervös inför samtalet, då föräldrarna har ett rykte att vara lite speciella. Väldigt trevliga. Men lite speciella.

Samtalet drog igång och det hela kändes faktiskt riktigt bra. Jag fick fram bra saker tyckte jag och kunde svara på föräldrarnas frågor på ett proffessionellt sätt. Efter knappa 25 minuter kom vi ut ur rummet. Jag började min arbetsdag. Föräldrarna åkte till sina arbeten och började sina.

Några dagar senare. När mamman kom och hämtade sin lilla pojke. Så komhon fram till mig. Hon berättade att de båda. Mamman och pappan. Var väldigt nöjda med samtalet. Det tyckte vi kom fram till mycket bra saker och att jag hade presenterad väldigt bra förslag till den individuella utvecklingsplanen. Hon ville att jag skulle veta det.

Sedan tog hon med sig sin lilla pojke. Och de gick hem. Kvar stod jag. Glad. Lycklig. Och kände att jag kanske inte är så jävla dålig på mitt yrke som det ibland känns som. Jag kanske kan någonting trots allt. I alla fall fick jag lite av den känslan. Just den stunden.

Svårt att slappna av

Senaste tiden har jag känt att det finns mycket att skriva om. Men hur noga jag än letat så har jag inte hittat ens en liten extra minut att sätta mig ner. Plocka fram datorn. Och skriva några rader. Det är först nu, trots att datorn varje halvminut, stänger av sig själv, jag kan sitta ner några minuter.

Senaste veckan har det varit möten, tandläkarbesök och handbollsträningar. Sena egna träningar och middagar. Fullt upp. Med andra ord. Arbetet går inte heller riktigt att släppa. Jag har fått stanna kvar lite efter arbetsdagens slut för att hinna med att skriva och göra det jag ska. I och med att chefen gick sin väg, så har hans arbete delats upp bland några i personalen. Två kollegor och jag har tagit en stor del av det. I mitt fall är det den administrativa delen. Jag fixar med pärmar, papper och saker som ska organisteras på kontoret. Papper som föräldrar ska fylla i och som inte var ordentligt gjorda.

Dessutom är jag med och föröker få igång internet på stället igen. Det har varit utslaget i några månader nu, och trots allt, är det rätt svårt att få iväg veckobrev och liknande utan internet. Men det börjar ljust nu.

Så, det är fullt upp. Huvudet är på helspänn. Även om alla mina utvecklingssamtal är klara för den här gången. Kroppen är spänd. Och det blir ännu svårare att slappna av. Men det finns väl något slut på det här också. Tids nog kommer det en ny chefen. Tids nog blir jag klar med allt organiserande. Tids nog kan jag åter slappna av igen.

torsdag, oktober 21, 2010

Framtiden blåstes bort

Tanken var att jag skulle arbeta hårt den här veckan för att få slut på alla de där tankarna till helgen. En helg som ska spenderas inne i storstan på hotel. Musikal, shopping, god middag och mycket kyssar. Men som man säger. Det blir inte alltid som man tänkt.

Mitt sista samtal blev inställt. Så nu kan jag inte släppa dem helt för den här terminen. Sen packade vår nya chef ihop sina saker och gick. Han spenderade drygt två månader hos oss. Mycket som är oklart kring hans arbetsuppgifter, men nu är det så. Alltså står vi återigen utan någon chef och ledare. Vi får försöka leda stället tillsammans och hoppas vi får koll på alla punkter och uppgifter.

Och så slutligen. Flickan från landet gick och fick ett arbete. Helt suveränt på ett sätt. Hopplöst på ett annat. Stort grattis. Det var lite det vi ville. Men samtidigt känns det som att hela vår plan gällande framtiden blev som bortblåst. Jag som hade längtat. Jag som planerat och önskat. Drömt och längtat lite till. Nu känns det som om allt bara flyter omkring och att jag kommer att vara fast i den här lägenheten och på det där arbetet i flera år till. Det vill jag inte.

Så nu funderas det. Humöret är i botten och drömmen känns halvt krossad. Helgen som jag, som vi, längtat till så länge känns inte alls så rolig längre. Jag måste lösa det här. Jag måste hitta på en ny plan. En pan som kan fungera. Hur det ska bli med flytt, arbete och en liten nyfödd. Men jag vågar inte hoppas längre. Jag vågar inte drömma och längta längre. För jag vet inte när det kan bli av. Jag helt enkelt inte hur framtiden ser ut längre.

onsdag, oktober 13, 2010

För mycket för en dag

Kanske är det en sån här dag där jag verkligen behöver skriva av mig. Släppa ut de argsinta demoner som ibland hoppar in i huvudet när saker inte riktigt blir som det är tänkt. Hade med andra ord inte den bästa dagen idag. Det pikades från kollegor. Det blev en strulig samling. Och jag kände mig kanske som världens sämsta pedagog och människa.

Nyss satt jag i duschen. I en halvtimme. Vattnet regnade varmt och skönt över huvudet. Och hur mycket jag än ville så kunde jag inte ställa mig upp. Jag kan inte påstå att det bara hade med skitdagen att göra. Utan 23 plågsamma km spelade också in. Samt de 81km jag sprungit de senaste fyra dagarna.

Nu ska jag snart ramla ner i sängen. Använda de sista krafterna till att dra täcket halvt över kroppen. Jag ska försöka att inte fundera så mycket över dagens händelser. Att jag inte ska ta allt så personligt. Hur jag ska göra för att få till en lugn och fin samling. Men ibland är det bara så förbannat svårt. När de små pikarna kommer. När kollegorna gör på andra sätt än vi bestämt. När det klagas och pratas i telefon. Ibland blir man bara uppgiven. Men nu var det väl så att jag inte skulle fundera så mycket på det.

torsdag, oktober 07, 2010

Bortgång

När jag började i skolan fick jag en lärare som hetter Ingrid. Det var en bra lärare som lockade till lärande. Och allt sånt som en bra lärare ska. Även om jag gick hem efter skolavslutningen i ettan och undrade varför jag ska behöva gå ett år till i skolan.

När jag sedan började i fyran var det dags för en ny lärare. Den här hetter Ingegerd och kom från norrland. Övertorneo. Det berättade hon ack så många gånger. Den här läraren var inte som andra lärare. Hon var betydligt bättre. Hon skapade en fantastisk gemenskap i klassen och vi trivdes allihopa med varandra. Och med henne. Samtidigt som hon var vår lärare och lärde oss både det ena och det andra. Så var hon som en betydligt äldre kompis. Och hon hade ett enormt bra sammarbete med föräldrarna.

Jag kan komma ihåg saker som att vi slapp ha läxor en vecka för att vi behövde träna fotboll inför en av skolans fotbollstuneringar. Eller att hon samlade ihop en massa föräldrar som åkte med på klassresor. Eller att en dag så skulle vi dra ut och åka skidor i stället för att sitta i klassrummet. Spontan och vänlig.

Det är den här klassen jag kommer ihåg mest. Det är de här barnen. Eller de som var barn då och är gamla 30-åringar nu. Som jag har kontakt med. Deras föräldrar som fortfarande stannar upp och pratar när man träffas. Och det är den här läraren. Ingegerd Bergman. Som jag kommer ihåg mest. Jag gillade verkligen henne och vi har träffats flera gånger sedan åren där i början pånittiotalet. Och ibland funderar jag. Om det kanske redan var då. I slutet på lågstadiet. Mina tankar på att bli lärare skapades. Och var det så. Så är jag säker på att hon hade ett finger med i spelet.

Dessväre tog denna lärares liv plötsligt slut för ett kort tag sedan. Jag vet inte om hon var sjuk. Eller vad som hänt. Men jag vet att det är förbannat trist. Vila i frid Ingegerd. Jag vet att du är saknad. I alla fall av klass 4-6B. 1989-1992. Och säkerligen ett helt hav med barn och ungdomar till efter det.

Romanstisk samling

På samlingen i veckan släckte vi alla lamporna. Barnen satt i en ring på sina prickar. Mitt i ringen stod en liten lykta med ett tänt ljus. Det såg lite småmysigt ut och rätt behagligt för ögonen i höstrusket och efter en förmiddag med lysrör.

Efter samlingen gick barnen och satte sig på sina platser vid lunchbordet. Samtidigt kommer några äldre killar från den andra avdelningen in med vår matvagn. Två av de barnen kör förbi samlingsområdet med vagnen. Medan den tredje stannar till. Han tittar på ljuset. Och så tittar han på mig. Jag väntar mig någon slags föreläsning om att man måste blåsa ut ljusen när man går därifrån.

I stället säger han: "Vad romantisk samling ni haft!" Och så skuttar han glatt in på sin avdelning igen.