Vasaloppet 2018

När jag var liten åkte jag lite skidor. Ni vet, sådär längs gatan och ner för några kullar för att få lite fart. Kanske någon km över en golfbana i närheten. Det var en hel del snö även i Stockholm på den tiden.

Men sedan växte jag på mig. Åren gick. Och skidor byttes ut mot löparskor. Jag åkte aldrig skidor. Jo, en gång på lärarutbildningen. När jag hämtade upp mig klasskompis i Solna och han var så fruktansvärt bakis så han behövde låna min mammas solglasögon och min lunch för att klara av lektionen.

Men så flyttade jag upp hit. Till vintern. Till norrland. Och en vän här uppe som tre gånger anmält sig till Vasaloppet. Han åkte ingen av de gångerna. Så jag lovade honom lite osmidigt att jag kunde hålla honom sällskap och köra tillsammans. Så vi anmälde oss. Tydligen.

Och så köptes det skidor. Och vi tränade. Mil efter mil. En del korta pass en del långa. Fyra-fem timmar ute i kylan. Platta spår. Backiga spår. Jag kom säkert upp i 35-40 mil. Min vän i minst det dubbla. Nu skulle det bli av. Allt var fixat. Och då kom magsjukan. Sex dagar innan loppet ligger hela familjen och självdör i badrummet. Men jag repar mig. Tre dagar innan står jag upp. Får i mig lite mat och tänker att du jävlar blir det åka av. Dagen innan avfärd kommer ett meddelande från min vän. Han är magsjuk. Fan.

Så där åker jag ensam ner till Mora. Får sällskap av min bror. Vi stiger upp mitt i natten för att ta en buss ut till starten i Sälen. Ut till 28 minusgrader. (Nej, jag överdriver faktiskt inte den här gången!) Och så åker vi. Mil efter mil. Ibland peppar han. Ibland peppar jag. Och så plötsligt är vi i Mora igen. 90km senare. Halvt stelfrusna. Stela som en 98 åring. Hungriga. Trötta. Men lyckliga. Och med den där vanliga klassiska känslan att helvete heller. Jag ska aldrig göra det här igen.

Nu har det gått en månad. Jag har inte rört mina skidor sedan jag gick i mål. Min vän åker fortfarande om kvällarna. Han vill åka loppet nästa år. Och det värsta är. Jag skulle kunna hålla honom sällskap.

En evighet senare

Ha! Jag tog mig in. För ett antal månader sedan knappade jag in ett lösenord och sedan var det bara att sätta igång att låta fingrarna dansa över tangenterna. Men det var då. Nu är nu. Det har tagit mig ett helt avsnitt av "The Flash" för att komma in. Mer än 40 minuter av mitt liv passerade innan jag kunde sätta igång att skriva. En evighet. Hur som helst. Nu är jag inne. Nu kan jag skriva. Vinst för mig.

Jag har huset för mig själv. Vet inte när det hände senast. Men det är magiskt. Men samtidigt så stressande. Vad ska jag göra? I vilken ordning? Vad prioriteras högst? Gå ut i solen? Titta film? Läsa? Sova? Tyvärr inte träna. Det är just det som är anledningen till att jag har huset för mig själv. Påskfirandet åkte utan mig. Mitt enda sällskap är febern. Förhoppningsvis lämnar även det sällskapet mig snart.

Senast jag skrev pratade jag om Prinsens löptävlingar. Om speciella känslor och att jag faktiskt är helt okej inombords efter pappas bortgång. Vill jag tro i alla fall. Men även det var en evighet sedan. Efter de inläggen har det gått en hel höst. En vinter som, ja. Det jäveln hänger visst fortfarande kvar av någon anledning. Men jag har hunnit med att åka ett helt Vasalopp. Bara en sådan sak. Jag har fått en operationstid för att fixa till mitt knä jag sprang sönder i somras. Jag har vabbat onaturligt mycket. Sett galet mycket filmer och hockey. Och jag har haft huset för mig själv. Eller, inte haft. Har.

Så livet har rullat på. Och om nu bara snön kan ta och försvinna. Jag har faktiskt åkt mitt Vasalopp nu. Så skulle livet kunna rulla på med lite positivare humör. Medan jag väntar tror jag att jag ska se ett avsnitt "Flash" till. Eller om jag skulle läsa vidare i Fredrik Backmans fantastiska "Vi mot er". Eller kanske vila en stund. Fast, solen är framme och lite frisk lust vore skön...t. Ni ser. Jag kan inte bestämma mig. Jag får dra lott.