onsdag, februari 27, 2008

Pojken i glaslampan

Krasch! Det flög glassplitter över hela rummet. De övriga i rummet fick ducka för att inte bli träffade av allt splitter som letade sig fram genom luften. Långsamt droppade lite av det varma teét ner över bordskanten. Det kom inget blod. Men chocken och skriken fyllde rummet på sitt sätt.

I personalrummet hade vi en glaslampa hängande över bordet. Den hade hängt där i två dagar. Idag ställde jag mig upp efter min rast. och drog huvudet rakt in i lampan. Hela lampan och glödlampan gick sönder bara genom smällen med huvudet. Och slitter låg över hela golvet och soffan inne rummet. Det blev lite ömt i huvudet. Men jag klarade mig rätt bra.

Vet inte vad man ska säga. Det är sånt som händer. Eller. Jag tyckte inte lampan var speciellt snygg ändå. Lite action behöver hända i det där personalrummet ibland. För att bryta alla de där negativa klagande rasterna.

söndag, februari 24, 2008

En annorlunda spottkopp

En katt springer omkring framför tv:n. Ibland far den förbi. På skärmen visas det fotboll. Inte helt ovanligt Katten följer noga den rullande bollen och de små springande spelarna. Men när bollen flyger ut mot sidan av skärmen så tror katten att den flyger vidare. Ibland letar hon bakom skärmen.

Igår var jag en sväng i Uppsala. Äventyrsband och allt vad det innebär. Innan hemgången blev det en sväng i bubbelpoolen. Det är alltid en miljard människor i olika former som ska in dit. Gärna samtidigt och på varandra. Men till slut blev det lite plats. Det var avslappnande. Ett kort tag i alla fall. Mitt emot oss satt några killar som ansåg sig vara bäst, snyggast och hetast på hela stället. En av dem. Han satt och spottade i vattnet hela tiden. I bubbelpoolen där alla satt. Och ute i bassängen. Med några sekunder mellanrum flög det ut saliv ur munnen på han. Så äcklad gick jag därifrån och tvättade rent mig ordentligt.

Jag kan inte förstå. Hur det kan komma sig att man håller på så. Tror man att man är ensam på stället? Hade jag varit modigare att jag sagt något. Men i dagens läge hade jag väl åkt på stryk då. Misshandlad till döds. I en bubbelpool.

I stället för att fortsätta störa mig på de personer med allt för högt ego. Vilket det egentligen är mest synd om. Så tar jag tag i arbetet med brandsäkerheten för förskolan. Sammanställer personalen svar på frågor om brandsäkerheten. Skrämmande vad dålig koll en del av mina kollegor har. Men nu. Nu är det ett nytt brandskyddsombud i stan. Nu ska det bli ordning.

Katten har slutat jaga bollar och spelare nu. Kanske för att det är halvtid. I stället har hon lagt sig ovanpå tv:n. Känns lite riskabelt. Men katten har i alla fall empati. Hon är trevlig. Tar för sig i vissa lägen. Bryr sig oftast om andra. Hon tror inte att hon är ensam i världen. Hon går inte runt och spottar där andra är. Och då är hon ändå katt.

tisdag, februari 19, 2008

Två om dagen. I fem dagar.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir viljan att komma framåt för stor. Och i stället för att fortsätta längs en öppen väg. Så står det en stor vägg i vägen. Pang! Rakt in i väggjäveln. Och så var det dags att börja om igen. Gå tillbaka till ruta ett. Utan att passera gå.

Nu sitter jag i soffan. Svär över rastlösheten som pirrar genom hela kroppen. Det går att skriva en mening. Sen kommer pirret forsande genom blodådrorna. Benen börjar skaka. Kroppen kryper utan att jag egentligen rör på mig. I systemet finns lite Diklofenak. Två tabletter dagligen. I fem dagar.
Jovisst! Om Diklofenaken kan garantera att senan blir bra.

Medan jag sitter här och räknar tabletter. Och dagar. Och varje timme känner efter om svullnaden är kvar. Så får jag allt mer uppgifter på arbetet. Det är inte så att jag är ledig. Utan jag arbetar mina 100% samtidigt. Ibland känns de som 120%.

Numera är jag brandskyddsombud. Smaka på den titeln. Det är inte illa. Jag har en del pappersarbete att göra i och med det. Och det har gått över en vecka sedan jag blev utsedd till det. Ångesten växer. Inte över att jag behöver göra det. Det är lätt och smidigt. Utan över att jag inte har gjort det ännu. En vecka! Kom igen. Det ska inte behöva ta mer än en timme innan uppgiften är klar. Så brukar det vara när jag får uppgifter.

Så det är mycket som samlas i huvudet just nu. Så mycket så att det ibland blir svårt att hålla huvudet ovanför ytan. På arbetet är det nu dags för den årliga läkarundersökningen. Jag har inte fyllt i mitt namn. Jag vill inte dit. Jag vågar inte. Jag vill inte höra vad de har att säga om min hälsa. I stället vill jag bara ligga stilla. Kanske bryta ihop en sväng. Och fortsätta räkna dagarna. Två Diklofenak om dagen. I fem dagar.

lördag, februari 16, 2008

Bergochdalbana

Det är alldeles mörkt runt mig. Det hörs bara ett svagt brus från datorn. Flickan från landet i norr har slutit ögonen och bidrar nu med sina tunga andetag. Det är skönt att lyssna på. Skönt att ha känslan av närheten.

Mina ögon börjar också bli små. De svider lite. Och jag antar att det är lika bra att kasta in handuken och låta natten omfamna mig också. Det känns lite jobbigt att behöva göra det så tidigt. Men jag tror många redan har avslutat veckans sista vardag.

Det har varit lite bergochdalbana de senaste dagarna. Rent känslomässigt. Ena stunden är det bra. Andra stunden blir allt tyst och jag sluter mig som en blomknopp i gryningen. Mycket på grund av hälsenan. Den där förbannade jävla hälsenan som aldrig vill bli bra. Som bara bråkar med mig dag efter dag. År efter år. Snart hör jag den säkert prata. "Ge dig nu Matthias. Ge upp. Det är inte meningen att du ska springa runt som en dåre dag efter dag."

Men jag vill vara den dåren. Och tills jag hör den rösten. Så kommer jag fortsätta hoppas. Men jag antar samtidigt att bergochdalbanan kommer att fortsätta. Vare sig jag vill det eller inte.

Men nu tar natten allt för stor plats. Och all den lust. Och alla de tankar jag nyss hade. Verkar vara borta. De försvann där någonstans i mörkret. Och det går inte riktigt att hitta tillbaka till dem. Inte nu. Det får bli en annan dag. En annan kväll. En annan natt.

fredag, februari 08, 2008

Slitas mellan två världar

Jag har precis stängt igen boken för sista gången. Alla de 704 sidorna är lästa. Stieg Larsson's tredje bok är utläst. Tyvärr var det hans sista. Tanken var att det skulle bli tio böcker i serien om Millenium. Men han hann inte. Han hann bara tre och en halv.

Jag vill bara ha mer. 704 sidor räckte inte. Jag vill fortsätta vara i Stieg Larsson's värld. Med Blomkvist och Salander. Och alla de andra.

Det är inte ofta jag försvinner in så pass i böcker. Men i de här tre böckerna har jag verkligen varit fast. Ibland tror jag nästan att jag går runt där på Stockholms gator. Att jag kanske stöter på någon av karaktärerna i boken. Men så måste jag ständigt komma tillbaka till den här världen. Till verkligheten.

Nu blir det svårt. Att hitta en bok som ska kunna konkurera med Millenium serien. Jag ska försöka med Åsa Larsson's. Och med Camilla Läckberg's. Först ska jag rensa skallen från allt kriminaltänk. Läsa David Lega's självbiografi. Men jag vet inte. Just nu är jag mest skeptisk. Och vill tillbaka till den där andra världen. Den världen är mycket mer spännande än min värld.

onsdag, februari 06, 2008

En trevlig önskan

I slutet på arbetsdagen var det bara tre barn kvar. Mina kollegor S och Chicha H var också kvar. Kollegan S skulle stänga. Vi hade plockat in lite frukt som vi satt och mumsade på. En del mumsade mer än andra.

Ett av de tre barnen som var kvar går på min avdelning. Hon fyller sex år i sommar. Jag satt i soffan och hon hade placerat sig i mitt knä. Hon lutar sig bakåt på mig. Och frågar vem som skulle stänga idag. Jag svarade att det var S som var den lagom lyckligt lottade. Flickan sätter sig upp. Och blir sittandes tyst.

Nästan två minuter senare lutar hon sig tillbaka igen och säger tyst: "-Ohh... jag önskar att det var du som ska stänga idag."

Det blev en sån där dag. Där det kändes lite lättare att gå ut från förskolan. Och lite lättare att komma tillbaka i morgon bitti.

söndag, februari 03, 2008

Ett bra avslut

En del dagar känns det lättare att gå ut genom förskolans dörrar än andra. Dagen kan vara hur hemsk som helst. Som i fredags. Jag var ensam personal på två avdelningar hela förmiddagen. Jag fick arbeta röven av mig. Så att säga.
Chefen hade planerat ledigheter och möten på ett lagom bra sätt.

Andra dagar kan saker bara kännas helt jävla fel med föräldrarna. Jag kanske inte kan svara på en fråga. Får en känsla av att man är helt värdelös på sitt arbete. En del föräldrar kan vara väldigt krävande. Andra inte.

En del dagar är barnen väldigt snälla och hjälpsamma. Och en del. Ofta merparten av dagarna. Är de tvärtom. De bråkar konstant med varandra. De verkar ha fördubblat sig själva och det känns som att det är 40 barn som springer omkring där inne på avdelningen. Och de vägrar hjälpa till med någonting.

Men så kommer ibland de där avsluten på dagarna. De är inte helt sällsynta. Utan kan komma någon gång varje vecka. Ibland frågar barnen vem det är som ska stänga förskolan. När jag säger att det är jag. Utbrister ett jubel. Jag vet inte varför. För inte fan jublar jag över det. Men visst. Kul för dem.

Och ibland. När jag inte stänger. Så säger jag hej då. Till min kollega D. Och till något barn som är i närheten. Ibland behöver jag inte ens säga hej då. Något barn kommer springandes och kramar mig. Säger hej då. Fler barn tar efter. Hänger inte i mig. Drar inte i mig. Bara en stor kram och ett hej då. Och ibland ett vi ses i morgon.

Det är de avsluten som känns bra. Riktigt bra. Då kan jag öppna dörren till den verkliga världen med ett leende. Med en känsla av att jag har det bra. Att jag gör det jag vill. Och att jag får göra det nästa dag igen.

Time goes by

Det känns som att det var igår. Jag kommer ut på perrongen vid pendeltåget och ser en fin flicka med ryggsäck. Jag ser direkt att det är hon. Men jag blir osäker hur jag ska agera. Men bara det där allra första ögonblicket. Efter det. Då hade allt rullat på som om det vore världens vanligaste sak. Som om vi levt hela livet tillsammans.

Det var Flickan från landet i norr som jag mötte den där dagen på perrongen. Det var två år sedan. Några dagar efter det där första mötet på perrongen blev vi ett par på riktigt. Och en kort tid efter det packade hon sin väska och flyttade ner till storstan. Det är jag glad för.

I fredags var det alltså två år sedan. Det känns som en lång tid. Fast ändå inte. Det känns som om vi kännt varandra i minst tio år. Samtidigt som det fortfarande känns nytt och spännande. Vi har inte bråkat ännu. Inte på två år. Jag vet inte om det kanske är oroväckande. Eller om det helt enkelt är så det ska vara. När man hittat rätt.

Det pirrar fortfarande när man ska träffas. Glöden finns kvar. Elden likaså. Och så skratten. Vi har fruktansvärt roligt ihop. Och vi vill inte sitta inne i lägenheten. Även om den nu hela tiden renoveras och fixas till. Förra veckan promenerade vi hela lördagen inne i gamla stan och på söder. På söndagen var vi och gick på riddarfjärden och tog en eftermiddagsbio.

I fredags. På två års dagen blev det middag med bror och Dalaflickan. De nyförlovade. Och mor och far. Sedan en bowlingrunda på det. Och igår. Då blev det Kista centrum som fick sig ett besök. Alla affärer som rycker och sliter i en. Och en eftermiddagsbio till.
Och idag kommer en virvelflinga på besök.

I alla fall. Det har varit två fantastiska år. Och jag hoppas på flera. Det känns så. Det känns rätt. En dag i taget. Fast med en plan för hela livet. Det är så vi bygger upp det.