Bergochdalbana

Det är alldeles mörkt runt mig. Det hörs bara ett svagt brus från datorn. Flickan från landet i norr har slutit ögonen och bidrar nu med sina tunga andetag. Det är skönt att lyssna på. Skönt att ha känslan av närheten.

Mina ögon börjar också bli små. De svider lite. Och jag antar att det är lika bra att kasta in handuken och låta natten omfamna mig också. Det känns lite jobbigt att behöva göra det så tidigt. Men jag tror många redan har avslutat veckans sista vardag.

Det har varit lite bergochdalbana de senaste dagarna. Rent känslomässigt. Ena stunden är det bra. Andra stunden blir allt tyst och jag sluter mig som en blomknopp i gryningen. Mycket på grund av hälsenan. Den där förbannade jävla hälsenan som aldrig vill bli bra. Som bara bråkar med mig dag efter dag. År efter år. Snart hör jag den säkert prata. "Ge dig nu Matthias. Ge upp. Det är inte meningen att du ska springa runt som en dåre dag efter dag."

Men jag vill vara den dåren. Och tills jag hör den rösten. Så kommer jag fortsätta hoppas. Men jag antar samtidigt att bergochdalbanan kommer att fortsätta. Vare sig jag vill det eller inte.

Men nu tar natten allt för stor plats. Och all den lust. Och alla de tankar jag nyss hade. Verkar vara borta. De försvann där någonstans i mörkret. Och det går inte riktigt att hitta tillbaka till dem. Inte nu. Det får bli en annan dag. En annan kväll. En annan natt.