söndag, december 09, 2012

Då vs. Nu

Jag tänker ofta på dåtiden. Hur saker var förr i mitt liv. Hur jag var tidigare. För ett år sedan. För fem årsedan. För tio år sedan. Och jag kan egentligen bara dra en slutsats. Jag var en betydligt bättre människa förr. Jag hade mera ork. Jag hade mera lust. Jag hade färre tankar.

Det är så mycket nytt nu. Så många förändringar. Så mycket att hinna med. Att hinna tänka och ordna. "Att stå i" som folk så fint brukar säga. Jag tycker inte om att ha mycket att stå i. Det gör automatiskt att det som egentligen är mer väsentligt får läggas åt sidan. Och det är fan inte bra.

Under de senaste veckorna har jag tänkt mycket på just det. Vilket gör att jag är så långt i från att vara tillfreds med mig själv att jag kräks. Fokus läggs på alla "måsten". Det blir inte bra. Inte alls bra. Jag har så många tankar om hur jag vill ha det. Hur livet ska se ut. Hur vardagen ska se ut. Saker jag vill göra. Men allt faller som korthus.

Inom mig byggs en massa känslor upp. Känslor man inte får prata om. Det byggs upp aggressioner. Jag tänder på två röda. Jag blir så förbannat jävla arg så jag skulle kunna slå sönder väggar och dörrar. Jag blir ledsen. Så jag bara vill lägga mig ner i fosterställning och låta tårarna rinna. Jag blir rädd. Så rädd så rädd. För framtiden. För nuet. För dåtiden. Jag skäms. Jag skäms för mig själv.

Jag måste försöka hitta på något. Kom igen nu. Jag måste komma på ett sätt att få ihop allt. Komma på ett sätt som gör att jag får ork och lust. Att jag lägger en del måsten åt sidan och gör det mindre viktiga som ändå är viktigast. Hm. Eller så är det bara komma på ett sätt där jag kan klara av alla måsten snabbt för att sen...nej. Jag vet fan inte vad jag ska göra längre.

Till att börja med måste jag få bort alla dessa känslor. Slå sönder aggressionerna. Knuffa undan rädslan. Spotta ledsamheten i ansiktet och skammen. Ja, skammen kastar vi i sjön. Helt enkelt.
Men det är inte lätt. Men ska det bli bra så måste jag fixa det här. Jag. Bara jag. För det var faktiskt bättre förr. Mycket bättre.

Det är måndag i morgon och vi får börja där. Svårare är det inte. Nya dag. Nytt tänk. (Ha! Som om det skulle vara så enkelt.) Men Matte för fem år sedan var en betydligt trevligare människa att vara i närheten av än han är nu. Sorgligt nog.

Mariah Carey

En blogg (webblogg) ska väl vara ett sånt där ställe man ska skriva av sig lite på. Eller mycket. Så känns det för mig i alla fall. Och kanske var det just det som var tanken för en massa år sedan när jag startade upp allt det här. Och det finns en anledning till att jag behöver skriva av mig. Inte otippat är den anledningen att jag helt enkelt inte kan prata.

De senaste dagarna har jag inte mått så bra. Trots en hel del huvudvärk och andra mindre men så syftar jag inte på den fysiska hälsan. Utan rent mentalt har jag haft en ordentlig svacka. Och så här på söndag kväll har svackan nått Mariah Carey höjder. Eller just höjd är kanske fel ord. Det är ändå rena motsattsen. Men hur humöret än är. Det innebär inte att jag tycker sämre om en del för det.

Jag önskar ibland att jag kunde sätta ord på vad som pågår inne i huvudet. Men det kan jag inte. Det har jag aldrig kunnat och kanske aldrig fått. Jag kan varken berätta i ord eller skriva orden. Det går bara inte. Känslor är inget man pratar om. Är det inte så? Nu är det är inte bara en sak. Det är en hel låda full med saker som spökar runt där inne. Och jag vill inget hellre än att bara trycka undan dem som jag brukar. Placera dem i något hörn av huvudet som inte andvänds och aldrig låta dem komma fram igen.

Jag har hört att människan inte fungerar så. Konstigt. Men det är bara att acceptera. Tydligen. Det är mycket gammalt. Det är en del nytt. Dåtiden kan man visst inte springa i från, hur mycket man än tränar löpning. Det kan vara bra, men samtidigt kan det vara väldigt jobbigt. Som nu.

Men det går över. Det brukar det göra. Det är bara det att... det är mycket helt enkelt. Historia. Ekonomi. Framtid. Nutid. Ensamhet. Ovisshet. Osäkerhet. Städning. Formtapp. Extraarbete. Pim. Press. Kommunikation. Stress. Samarbete. Och så det här med julen och allt den har att komma med. Jag skriver listor ibland. Ja, rätt ofta faktiskt. För att organisera i huvudet. Men vissa stunder vill jag bara krypa in i det lilla förådet under trappan och gömma mig. Vara ensam. Låtta kaoset stanna utanför dörren. Men det hinner jag inte.

Det är 22 dagar kvar på året. Min senaste lista innehåller närmare 50 punkter. 50 punktjävlar jag ska försöka hinna med innan det hela slår över. Och innan året slår över till 2013. Ett nytt år med nya listor. I alla fall vad jag misstänker. Om tre dagar får jag åka ner till huvudstan igen. Fantastiskt. Och jag ska göra vad jag kan för att slå mig fri från allt och alla. Sätta mig med en stor jävla kopp kaffe på ett fik. Slå upp en bok och bara läsa. Bara vara. Ensam. I alla fall för några minuter.

22 dagar. Det är fan inte mycket. Men det är tillräckligt mycket för att hinna lyssna på en väldans massa Mariah Carey.

tisdag, november 13, 2012

Lapparna förföljer mig

Vi åkte till jourcentralen den här kvällen. Få en bekräftelse på att Prinsen har öroninflamation. Första gången han är sjuk. Då slår vi såklart till ordentligt med en öroninflamation också. Jajamen. Bekräftelsen fick vi. Medicinen likaså. Eller. Medicinen fick vi inte. Den fick vi köpa. Men jag tycker nästan det kan vara värt det.

När vi satt där i väntrummet studerade jag anslagstavlorna. Och jag kände på något sätt att någon ville säga något till mig. Kanske inte den första lappen jag såg. Men de följande tre.
Först såg jag tre människor gå hand i hand på en stig. Stigen ledde rakt ner i vattnet. Det såg nästan ut som att de var på väg ner för att dränka sig. Kollektivt självmord. Hemskt. Jag vet. Men det var min första tanke. Sen läste jag vad det var reklam för. Krishantering. Och det hela blev nästan komiskt. På ett hemskt sätt.

Vi fick flytta på oss. Ny anslagstavla. Jag studerar. "Lider du av social fobi?" stod det stort på en lapp. "Har du svårt att prata inför en grupp?" Ha! Bullseye! Mitt i prick.
Precis bredvid den antisociala lappen satt en ny lapp. "Vi söker dig som lider av hälsenebesvär". Ha ha. Det här är löjligt. Vad vill ni mig?

I eftermiddags hade jag ett tuffare utvecklingssamtal. Jag var nervös. Vilket jag ofta blir när jag pratar allvar med någon. Kom igen. Ni minns väl lapp nummer två? "Lider du av social fobi?" Jag reflekterade över att jag blir så torr i munnen och skäms. Kan bara tänka på det. Inte på vad jag ska säga och ta upp.
När vi gled vidare. Bort från anslagstavlorna. In på apoteket. För att hämta dundermedicinen med kakaosmak. Vid kassan sitter ännu en lapp. Jag studerar givetvis den också. En reklam för en av apotekets produkter. En fuktgel. "Blir du ofta torr i munnen?" står det. Vad är det här? Är det ett skämt? Hur vet de att...?

Kanske är det bara så tydligt. Det finns hjälp. Även för en hälseneskadad ickesocial stackare som ofta blir torr i munnen. En sån som jag. Det är inte illa. Den här gången var det Prinsen som fick hjälp. Nästa gång kanske det är min tur. Undrar om det finns medicin att ta för social fobi. Gärna med kakaosmak.

PIM och öroninflamation

Jag kämpar fortfarande med att få igång min halvt crachade dator. Ibland startar den på en gång. Ibland ger den mig bara fingret. Gång på gång. Bara sådär. Men plötsligt fick jag igång den. Och det är viktigt. Jag behöver göra min sista PIM uppgift och Flickan från landet i norr behöver få klart sitt examensarbete. Hyfsat viktiga uppgifter för oss båda.

Kanske ska jag sätta igång och göra den där förbannade uppgiften nu. Nu när jag äntligen fått igång datorhelvetet. Men nej. Inte ikväll. Inte just precis nu. Jag har en liten prins i rummet bredvid som återigen skriker sig till sömns. Det gör ont. Inte bara i hans inflamerade öron utan även i mig. Hur kul är det när ens lilla barn är tvunget att skrika tills han somnar? När ingenting vi gör hjälper. Inga sånger. Inga vaggningar. Ingen mat. Ingenting. Nada. Nichts.

Han har börjat sådär senaste nätterna. Bara skrika skrika skrika. Och inte bara när jag ska lägga honom. Utan även när Flickan från landet i norr kommer in i rummet. Förhoppningsvis är det öronen. Och snoret. Det är kanske det som stör. Som gör ont. Första dosen med medicin har han fått. Nu är det bara hålla ut. Snart blir det bättre. För Prinsen och för hans föräldrar. Hoppas vi.

Det börjar tystna där inne nu. Kanske håller han på att somna nu. Ska jag orka med att göra den där PIm uppgiften? Nej fan. Jag avvaktar. Det tar ändå en stund det där. Kanske någon timme. Eller tre. Kanske bättre att lägga upp fötterna på bordet och andas. Det har inte blivit så mycket möjligheter att andas den senaste tiden. Mycket besök. Mycket Prinsskrik. Mycket jobb. Förbannat mycket jobb. Övertidsklockan närmar sig 15 timmar. Det känns inte okej. Min ena kollega har passerat 23 timmar. Min andra kollega. Ja. Hon är sjukskriven. Kanske därför våra klockor ticka på.

Nu är det tyst i huset. Äntligen. Och i tankarna är mina fötter redan uppe på bordet. Fötterna som malde på fint under 15km i efermiddags. 3.35 på sista km. Det är fint det. Men även om fötterna lägga upp i tankarna så finns den där PIM uppgiften också där. Jag borde verkligen sätta igång med den. Jag borde...

måndag, november 05, 2012

Med svansen mellan benen

När klockan närmar sig 21.30 borde små barn sova. De borde sova för länge sedan. De ska inte ställa sig upp i sängen och gråta. De ska låta sina föräldrar få ta det lite lugnt i några minuter.
I rummet mittimot rummet jag sitter i står en liten kille upp. Han hänger över sängkanten och gråter. Han kliar sig konstant i ögonen. Han vill inget annat än att få sova. Men ändå gör han det inte.

Dessvärre kan jag inte göra något åt det. Jag är världens sämsa far just nu. I alla fall känns det så när det är dags att sova. Jag kan inte natta Prinsen. Han bara vrider och vänder sig. Han ska ställa sig upp. Han snyftar och gråter. Och till slut får jag vända om. Dra svansen mellan benen och be Flickan från landet i norr komma upp.

Två minuter senare kommer Flickan från andet i norr ner igen och allt är tyst och stilla. Prinsen sover. Jaha. Kul. Verkligen. Alltså, visst är det bra att han kan somna snabbt. Men jag känner mig mer och mer värdelös för varje kväll.
Det sägs att det kan bli sådär. Det sägs att det hinner bli tvärtom också. Men det gör inte direkt att man känner sig mindre värdelös.

Den här kvällen gick det inte heller. Men jag antar att det bara är att försöka igen i morgon. På't igen. Så att säga. Nu har det varit tyst i fem minuter. Tillräckligt länge för att det ska vara dags att börja gråta igen. Jag behöver inte ens försöka gå in dit. Jag sitter kvar här med min svans mellan benen. Väntar på att Flickan från landet i norr ska komma upp. Jag sitter kvar här och bara väntar. Väntar på att berget av värdelöskänslor ska växa.

fredag, oktober 12, 2012

En omtumlande vecka

Jag sitter och skriver på en Mac. En sån där Mac Book. Eller vad den nu heter. Jag tycker inte om den. Kanske är det tur att det inte är min. I stället vill jag ha min halvt craschade gamla goda PC som står en våning upp. Ibland får jag igång den. Ibland inte. Men jag tycker om den i alla fall.

Mac Booken är konstig. Jag vill inte ha konstigt.

Äntligen är det fredag. Det har varit en tuff vecka. En omtumlande arbetsvecka. Mycket diskussioner och känslor. Hårda ord och fina ord. Mellan kollegor, föräldrar och chefer. Men så är det ibland. Föräldramötet i veckan blev kanske inte sådär mysigt och fint som vi hoppats på, men samtidigt är det bra att skit kommer fram så man kan ändra på det. Lite konstigt bara att det sitter ett helt rum fullt med folk och alla vet vad alla menar men kan inte säga det högt. Jag vet, det låter helt obegripligt, men så får det vara.

Fick glida upp till chefen idag. The Big Boss. Hade ett förberedande lönesamtal. Lönen, som skulle varit fastställd i april. Hm. Nu är det oktober. Heja. Ibland går det med ljusets hastighet. I vilket fall som helst. Jag skulle få min dom efter mina första åtta månader på det nya stället.
Både chefen och jag hade fyllt i lönekriterierna och våra svar stämde riktigt bra överens. Bra känsla såhär långt.

Sen skulle hon ta upp mina styrkor och svagheter. Svagheterna tyckte hon jag hade dolt bra, för hon hade inga att komma med just nu. Och så till slut: styrkorna. Kom igen nu. Kör bara!
Positiv - En man kan lita på - flexibel - anpassningsbar - ordningsam - Mycket i mig. Och sist... social. What!? Hur tänkte hon där? Det är väl det sista jag varit de senaste... låt se, 31 åren. Men fine. Tycker hon det så är det väl bra det.

Summa summarum (vad är det för jävla ord?) så vill hon att jag ska få vara kvar och komma tillbaka nästa höst efter lite föräldraledighet. Gött. Jag har inte gjort bort mig helt med andra ord. Nu är det bara hoppas att alla detaljer löser sig så det finns plats för mig.

Men som sagt. Nu är det fredag och kroppen och huvudet får vila lite. Flickan från landet i norr är på bio och Prinsen sover där uppe sedan länge. Jag ser på fotbollsmatch efter fotbollsmatch. Laddar för Babysim i morgon bitti. Det är en bra start på dagen. Men nu muttrar jag vidare över den här Macen. Den är fortfarande konstig.

lördag, september 29, 2012

Prinsen känner av

Ny lördag. Nytt babysim. Och på nytt två trötta föräldrar. Under veckan som gått har Prinsen inte direkt velat sova som hans mor och far önskar. Han ska börja tjafsa på eftermiddagen. Han ska börja pipa på nätterna. Och påsarna under ögonen på oss bara växer.

Idag skulle vi upp tidigt. 08.30 är det bara att infinna sig vid poolkanten. Redo för att flyta och plaska. Och sjunga. Dessförinnan är det bäst att tillfredsställa alla hans behov. Mat och kläder. Så oron fanns att det skulle bli ett mindre trevlig babysim idag. Men en Prins som inte direkt visar sin charmiga sida.

Men. Precis som när vi i sommras var på bröllop. Kom hem sent. Så sov han som en stock. Genom hela natten. Jag tror han känner av när det verkligen gäller. När hans föräldrar står på kanten av berget. Ruinens brant. Då är det bäst att sova så de får komma tillbaka till livet. Åtminstånde för några dagar. Och precis så var det i natt. Han sov. Och han sov. Och han sov. Ända tills klockan ringde i rummet bredvid och det var dags att försöka lyfta benen ur sängen för att göra honom redo för poolen. Jag kommer in i hans rum och där sitter han. Gnuggar sina ögon och ler mot mig. Och plötsligt så är man tillbaka till livet.

söndag, september 23, 2012

Mor vs. far

Jag har funderat på en sak den senaste tiden. Tankarna kommer när jag ser småbarnsföräldrar. Småbarnsföräldrar med sina små barn. Ibland när de går på promenad. Ibland när de är på Ica. Och så ibland när de är på stan eller på babysim. Egentligen kan det vara när som helst.

Jag funderar på vem det är som håller i barnet. Det lilla barnet. Oftast är mamman föräldraledig. Så kanske knyter mamman mer an till barnet. Fast åt andra sidan så kanske pappan passar på när det är helg.
Det jag märkt ofta är att när det är en barnvagn med i bilden så är det ofta mannen som kör vagnen. Varför är det så?
När det var babysim så var det mammorna som bytte om med barnet och bar det till bassängen.
Varför är det så?

Jag reflekterar över hur jag gör. Och som i många andra fall. Är det barnvagn med i bilden kör jag den. Anledningen är att jag helt enkelt blir rastlös annars. Bara gå liksom. Hur kul är det? Så jag måste göra något mer. Ha händerna någonstans. Samma sak när jag sitter och pratar med någon. Jag måste ha en penna i handen. Jag måste ha någonting och sysselsätta mina händer med.

Men jag ska fortsätta studera. Det blir så automatiskt. Jag kanske samtidigt är osäker på det här med papparollen. Hur man ska göra. Hur alla andra gör. Inte för att jag måste göra likadant. men kanske. Kanske gör alla andra rätt. Och då är det lika bra att hänga på.

För let´s face it. Jag har fortfarande inte förståt det här. Att jag är en pappa. Att jag är småbarnsförälder. Men någon gång. Innan Prinsen blir vuxen. Kanske det går in i huvudet. Undertiden kanske jag bara ska göra som alla andra. De som förhoppningsvis gör rätt. Samt. Att jag får ha någonting i händerna.

Babysim

Lördagsmorgon. Utanför dörren ligger ett tunnt tunnt lager med frost. Framrutan på bilen är isig. Det är första gången den här hösten. Sjön ligger stilla och blank. Grannen sitter i morgonrock vid frukostbordet. Ja, det är inte så att jag alltid spanar in hos grannarna, men ibland är det svårt att inte se. Kanske ska jag vara glad att han hade morgonrocken på sig.

Inne hos oss är det en nyvaken prins. Och två nyvakna föräldrar som inte hat vett att gå och lägga sig tidigt bara för att det är helg. Hur svårt ska det vara?
Den nyvakna prinsen är påklädd och klar. Vantar, jacka och mössa. Väskorna är packade. Det är dags för äventyr. I poolen.

Första tillfället med Babysim. Och inom kort står vi alla där iklädda badkläder och förväntansfulla vid poolkanten. Prinsen vet inte riktigt vad som händer. Medan vi kanske är nervösa över hans reaktion.

Men som allt annat. Han fixar det galant. Inget gnällande. Inget skrikande. Han plaskar på i vattnet. Flyter runt med hjälp av vuxna händer. Ligga på rygg är inte roligt. Men varför skulle det vara det. Då kan man inte se eller plaska lika bra. Så har han alltid varit. Alltid framåt. Alltid vända sig om. Det är så man tar sig fram.

Nästa gång ska vi prova dyka. Spännande. Första gången täckt med vatten. Första gången sedan han låg där inne i magen för snart nio månader sedan. Med två förväntansfulla föräldrar. Som inte hade en aning om hur det skulle bli.


Leva. Pausa.

Det var ett tag sedan. Det har varit mycket kan man säga. Fast egentligen kanske det inte varitspeciellt mycket, utan när det funnits tid till att sätta sig och slå lite på tangenterna så har lusten att lägga upp fötterna och andas i stället varit starkare. Jävligt mycket starkare.

Någon gång tidigt i maj tror jag att det senast skrevs något. Några rader om någonting. Jag skulle kunna gå tillbaka med några enkla klick och se vad jag mumlade om då. Men vad spelar det egentligen för roll. Det var då. Nu är nu.

Men sommaren har gått. Om man nu ska kalla det för sommar. Regn och gråa moln. Och en värme som var sådär lagom behaglig. Men även det spelar mindre roll just nu. Hösten är här och det är egentligen helt okej. Hösten är mysig och det ger en klar och skön luft att andas. Inte minst när man springer.

Men vi köpte ett hus i sommras. Bara en sån sak. Ett hus som står nära en sjö. Och en äventyrslekpark. Det blir perfekt om några år. Bara några korta killometrar in till Umeå city. Helt perfekt. Ett rätt nybyggt hus som är rent och fräscht. Precis som det ska vara. Det är fortfarande rent och fräscht. Ja, förutom där Prinsen sitter och äter. Där ser det förjävligt ut.

Annars rullar det liksom på. Livet. Prinsen växer. Han kryper och klättrar i trappan. Någon sa att grind kan vara bra att ha. Men vad fan. Lite måste man väl chansa.
Min dator har craschat ihop. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det ville väl helt enkelt inte vara med och leka längre. Men såhär efter sommaren. Sommaren som aldrig kom. Så har jag lyckats få igång den. Får se om jag kanske kan slå på de här halvtrasiga tangenterna lite oftare nu.

Livet rullar som sagt på. Varför skulle det inte göra det? Det är inte direkt så att man kan pausa det. Leva. Pausa. Leva. Pausa. Nej, det går inte.
Prinsen är på väg att vakna nu. Han brukar sova 45minuter på förmiddagen. Nu har han sovit i över två timmar. Kan bli spännande att se hur kvällen blir.

Mancheter City - Arsenal kommer upp på televisionen i kväll. Och en vän kommer förbi för att skrika med mig. En vän. Det är nog det enda jag har här uppe. Låter tagiskt. Men jag har Flickan från landet i norr också. Och det är verklugen inte fy skam. Det är den bästa vännen man kan ha.

Jag återkommer inom kort. Om en blöt händelse.

lördag, maj 05, 2012

Positiva vindar

Vinden har vänt lite nu på arbetet. Efter en längre pratstund med en kollega på vägen hem en dag så kändes det bättre. En hel del positiva ord slängdes upp i luften. Att jag verkligen har bra idéer. Att hon var väldigt glad jag att jag börjat hos dem. Ja, det var en hel del positivt som flög runt där i den lagom kyliga kvällsluften. Nu är det bara upp till mig att ta in de där orden. Men visst, det känns bra att höra positiva ord. Det gör det väl alltid. Vem tycker inte det? Men just nu behövde jag det verkligen. Jag har tvekat sen jag började på det där nya stället. Jag har tvekat och funderat om jag verkligen gör någon nytta. Och jag verkligen borde vara där jag är.

Vinden fortsatte blåsa i ryggen några dagar senare. Jag pratade en eftermiddag med en mamma till ett av barnen. Hon berättade att hennes dotter pratade väldigt mycket och gott om mig. Om allt roligt jag gör. Gott betyg där också. Och återigen var luften fylld med positiva ord. Den här gången en instängd avdelningsluft, inte en lagom kylig kvällsluft. Men känslan för orden var den samma.

Jag tror precis det var det här jag behövde just nu. För nästa vecka. Den kan bli hemsk. Då väntar ett samtal. Mitt första norrländska utvecklingssamtal. Och det är ett vidrigt samtal. Jag vet verkligen inte hur jag ska få fram allt och lägga upp det hela. Det blir en ny utmaning. På torsdag. Då smäller det. Kämpa Matthias. Ta djupa andetag av den positiva kvällsluften. Och den instängda avdelningsluften.  Kämpa!

Grabbkväll

Lördag och grabbkväll. Inte illa. Efter att ha skjutsat iväg Flickan från landet i norr så börjar vi med lite frukost. Det gäller att ha en bra grund. Även en grabbkväll kräver sin planering.
Först ut är Arsenal-Norwich. Kass första halvlek. Fantastisk andra halvlek. Givetvis ska det dickas när det är grabbkväll.
Lillgrabben knäcker 210ml mjölkersättning. Nice. Han nästan svepte den. Han måste vara laddad. Storgrabben knäckte en cherrycoke. Lagom skum. Lagom god.
Andra halvlek drar igång och lillgrabben slår igen ögonen och drömmer sig bort. Tyckte nästan det var lite otrevligt nu när vi har grabbkväll och Arsenalmatch.

Dagen rullar på. Vi har vilat lite. Bytt en förbannat massa illaluktande blöjor. Vad åt han egentligen igår på föräldragruppens kockskola? Vi har precis slagit på Chelski-Liverpool. FA-cupfinal och allt. Lillgrabben ligger på mage med huvudet högt. Sparkar runt med benen. Nyss gjorde Chelski mål och han började skrika. Förstår att han är missnöjd. Det är stor grabben också. Bäst att slå över en stund till Washington-Rangers. Jobbigt med så mycket sport. Ha!

Lite senare avslutas grabbkvällen med hockey. Sverige-Tjeckien. Och jag börjar undra om lillgrabben egentligen kommer hålla sig vaken genom hela vår grabbkväll. Han kanske inte förstår att vi har en grabbkväll? Och varför envisas han med att rulla runt på mage hela tiden?

Det är första gången vi har grabbkväll. På riktigt alltså. En hel dag. Bara Prinsen och jag. Det är lite nervöst. Men roligt ändå. Och säket viktigt. Jag måste introducera all idrott på något sätt.
Nej, kanske ska vi knäcka en 210ml mjölkesättning till. Bara för att det är lördag. Bara för att vi kan. Och för att det är grabbkväll. Så klart.

lördag, april 21, 2012

Samvetet klarade sig

Senaste veckan har det varit lite känslomässigt på arbetet. Det har uppstått en situation som jag inte direkt kännt mig bekväm i. Jag är vikarie. I 3.5 år. Men ändå, vikarie. På min avdelning arbetar ytterligare en förskollärare. Och så en barnskötare. Båda dessa andra kollegor har varit där i ett antal år.

Men så i höst. Då var det sagt att en personal på förskolan måste bort. Det blir en för mycket då ett barn med resurs ska börja skolan. Resultatet skulle bli att en barnskötare måste lämna stället för att fylla upp kvoten för antal förskollärare.

Med andra ord. Jag som precis kommit dit kanske måste putta bort min kollega som arbetet där i flera år. Samvetet kommer smygandes och övertar rätt mycket av huvudet  och kroppen. Hur snällt är det? Är det inte jag som borde lämna i stället?

I går var det möte. Alla de där viktiga personerna inom barnomsorgen skulle ta ett beslut. Antagligen fika en hel del samtidigt. Men beslutet skulle tas i vilket fall som helst.
Resultatet av mötet. Det blev att jag på måndag ska skriva på nya papper för ytterligare ett års anställning. (Även om jag bara tänkte vara där ett halvår och sedan spendera dagarna med Prinsen här hemma i ett halvår.)

Dessutom så blev det att ingen behövde lämna. Jag vet inte hur det löste sig. Så insatt är jag inte. Inte ännu. Men bra var väl det. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag puttar bort någon gammal räv. Och dagar utan samvete. Eller, ja. Samvete kanske är bra. Men jag behöver inte ha dåligt samvete på grund av det. Och det är bra.

Nu väntar tvättstugan på mig. Tvättstugan med snurrande maskiner och dans. Och skönsång. Kör bara. Kör!

Show i tvättstugan

Lördag morgon. Eller klockan har egentligen passerat 10 så nu känns det mera som eftermiddag. Samtidigt som tuppen gal (tror jag i alla fall, har egentligen aldrig hört en tupp gala) stod jag med överfulla och nedspydda Ikeakassar utanför tvättstugan. Hänger lite på låset. Vill in. Vill sätta igång. Men kanske mest av allt. Vill få skiten överstökad. (Eller bortgjord, som man skulle säga här i norr).

Nu har maskin efter maskin snurrat runt och Prinsens kläder är inte längre nedspydda. De doftar sommaräng nu. Eller något sånt. Men det är tur att tvättstugan ligger lite under jorden. Skulle någon se mig där nere skulle de nog skratta hårt.

Musiken är igång. Låt efter låt. Ton efter ton. Vers efter vers. Och jag stämmer i. Skönsjunger och dansar. Antagligen gör jag inget av det speciellt graciöst. Men så är det i alla fall. Lite Alexander Rybak. Lite James Morrisson. Och en hel massa jag.

07.00. Nedsypydda kläder. Snurrande tvättmasiner. Dans och sång. Och det i ett rum under jorden som är ungefär 247 grader varmt. En gång till ska jag ner. Det finns ett litet fönster. Precis under taket. Missa inte showen.

måndag, april 09, 2012

En god son

Jag har en väldigt god son. Han har börjat sova precis som han bör. Nästan i alla fall. Fler och fler kvällar somnar han vid tio-elva tiden och så sover han. Han sover och sover. Ibland vaknar jag på natten och är säker på att han nu ska ligga och skrika i sin säng och ropa, på sitt egna gurglande sätt, att han vill ha mat. 180ml mat. Jag är säker på att han bara sovit någon timme och klockan visar på vidriga 03.00. Men så lyfter jag telefonen och tittar. 06.00. Satan! Och tyst i sängen är det också. Mina ögon faller snabbt ihop igen och sover vidare.

Så jag har en god son. Han visar barmhärtighet mot sina föräldrar. Mot föräldrarna som kring förlossningen snittade 2 timmar sömn per natt i en veckas tid. Det har bara gått dryga tre månader så visst fan kommer vi få igen. Men just nu är det bara tacka och ta emot.

Just nu ligger han på sin mjua fäll på golvet framför televisionen. Han tycker om att ligga där. Med sina fingrar i munnen. Ibland spanar han på tv:n. Ibland spanar han vart vi är. Och så ler han med hela ansiktet. Det verkligen skiner om honom, den goda sonen, när han ler och skrattar. Och försöker prata. Men så till slut vrider han sig ett halv varv och somnar. Fortfarande med fingrarna i munnen. Den goda sonen.



Den goda sonen Basti!

fredag, mars 23, 2012

Norrländska skillnader

För lite mer än tre månader sedan lämnade jag huvudstaden för att bosätta mig med Flickan från landet i norr här uppe där snön aldrig försvinner. Det är tre månader som har gått väldigt fort men samtidigt tre månader där jag kunnat observera en dal skillander. Och då tänker jag inte på det självklara. Att snön aldrig tycks försvinna och att när det är -29 i några dagar så kallas det för "mild vinter". Mild my ass!

Bilister är fruktansvärt dåliga på att stanna för fotgängare (samt löpare!). Om det beror på att de är rädda att bilen bara ska glida eller om man helt enkelt anser att man äger vägen vet jag inte. Men att gå ut innan bilen står stilla känns farligt.

Männsikor är faktiskt mindre stressade här. Återigen vet jag inte om jag kanske bara har träffat på människor som av naturen är lugna eller i lugna situationer. Men stressen är inte allt för tydlig här.

Även fast snön ligger i meterhöga drivor och det är mars så finns ingen stress att få vår. Det finns hopp om liv vintern igenom. Eller. Jag vet inte om vintern är i närheten att vara igenom ännu. Men så länge jag bott här i alla fall.

Språket på barn är betydligt trevligare. Barnen svär inte. Barnen spottar inte på varandra. De sparkar inte på kompisen som ligger ner. Sen finns det andra saker som skiljer sig åt andra hållet när det gäller barngruppen. Men det hör inte hit. Inte just nu.

Under de här första tre månaderna har jag märkt att var tredje bil är en plogbil. De måste säljas flitigt. Men åt andra sidan så är gångvägarna och bilvägarna fantastiskt bra plogade.

Vädret spelar visst ingen roll. Är det -15 grader och snöstorm så står man ändå ute på gården med sin grill och grillar för fullt. Respect. Visst. Men samtidigt förbannat jävla korkat. Fast grillat är gott.

Det är bara några av skillnaderna. Men ingen av dessa är egentligen häpnandsväckande i jämförelse med att kalla -29 för mild vinter. Det är skrämmande. Det är riktigt oroväckande inför nästa vinter. Den som antagligen börjar i slutet på augusti.

onsdag, mars 21, 2012

En bra dag

Det har varit en bra dag idag. Egentligen inget speciellt som har hänt. Men det finns olika kriterier som gäller för att en dag ska bli bra. En given faktor brukar vara ledighet. Då är dagen alltid bra. Eller. Inte söndagar. De är hemska. Men lördagar. Jo fan. De är fina de.
Men eftersom jag nu tillbringar större delen av dagen på arbetet och inte får vara ledig så ofta så är det händelser där som oftast avgör om dagen ska bli bra eller inte. Precis som idag.

Det var relativt lugnt på avdelningen. Jag lyckades få rätt barn att somna på vilan. Och jag fick glada kommentarer av barnen. Precis sådär egosistiskt som man behöver ha det ibland. Jag vill vara bäst. Jag vill vara mest omtyckt. Är det inte så man vill ha det? Egentligen?

Så för första gången sen jag började på det nya stället så kände jag mig verkligen hemma. Jag kände att barnen genuint tyckte jag var helt awesome. (Vilket jag egentligen inte är). Men visst, det är kul att man får den känslan ibland.

Dagen gleds igenom. En somnade i hallen efter påklädningen. På eftermiddagen. Han ramlade helt ihop men hade hjälmen på sig. Det var tur det.
Jag fick åka till Kina och äta mat. Jag fick följa med till Japan där det inte finns några rutschkanor. Och jag använde den nya I-poden på samlingen.
En helt vanlig dag. Med andra ord. Och en helt vanlig dag utan några egentligen speciella händelser. Gör att hela dagen blir bra. Svårare är det inte.

måndag, februari 20, 2012

Börja klättra!

Jag såg en film i helgen. Ingen ovanligt egentligen, jag ser väldigt mycket film. Antar att det ska vara någon slags verklighetsflykt. Eller bara rogivande mellan alla träningspass och jobbande. Och Basti. Får inte glömma Prinsen.

Filmen hette "It's never too late for Larry Crowne". En riktigt bra film. Faktiskt. En sån där film som får en att börja fundera lite. Eller mycket. Den handlade lite om att förändra sitt liv. Det är aldrig försent. Bara man vill.

Så jag tänkte lite. Det är faktiskt inte så svårt. Kom igen. Bara man vill så ska det väl inte vara så svårt. Det är bara att ändra på det man vill. Byta jobb. Börja träna. Bli så där förbannat glad på morgonen. Ja, vad det nu är man vill förändra. Och så är det bara köra.

Varför är det då så många som misslyckas? Eller är det så att man sällan misslyckas utan i stället har svårt att komma i gång? Ta sig i den där kragen. Att börja äta nyttigare ska väl inte vara svårare än att byta till ett arbete man triva med? Ett vara förbannat glad på morgonen ska inte vara svårare än att ge sig iväg till gymmet någon gång.

När det gäller de allra flesta sakerna är det bara en tröskel som man ska över. En ibland allt för hög tröskel. Men det är bara att börja klättra om man nu vill ta sig över den. Så är gräset grönare där på andra sidan. Eller inte. Det vet man ju inte. Framför allt inte när det gäller att byta jobb. Så kom igen nu. Börja klättra för helvete!

Nu säger jag inte att jag försöker att ta mig över en tröskel. Jag är redan så lycklig med allt och sådär förbannat glad på morgonen. Ha! Eller inte. Ni skulle bara veta hur mycket jag skulle vilja ändra på. Det finns väl alltid saker man behöver klättra för att ändra på. Men jag har insett en sak. Det är bara att titta på Prinsen när han ler eller skrattar till. Då behövs det inget klättrande. För inget kan bli bättre. Så enkelt är det.

onsdag, februari 15, 2012

Ett hugg i Dif-hjärtat

Min son (det är fortfarande smått otroligt att jag kan säga så) ligger i soffan bedvid mig. Han börjar bli stor. Inte studentendags stor, men några centimeter längre än för någon vecka sedan. Han har på sig en pyjamas. Den är svart och lite gul. Det är en Skellefteå AIK pyjamas. Och det gör lite ont att se. Det värker lite i mitt Dif-hjärta.

Här ska Basti uppfostras på bästa sätt. Till en blårand och Djurgårdare. Och så ligger han är med fienden på sig. Hemskt. Det är vad det är. Jag antar att det är lika bra att gå in på rätt hemsida och skicka iväg en order.

Jag måste slå bort tankarna. Mardrömmen. Fort. Jag hoppar till något roligare. Arbetet. Eller. Kom igen. Jag tycker inte att arbetet är så fantastiskt roligt. Men ibland utspelar sig lite roliga händelser.
Igår kom två pojkar fram till mig på gården. Kanske är de fem år. De frågade mig varför jag aldrig var på deras avdelning.
Jag försökte förklara att jag arbetade på den andra avdelningen och måste vara där inne med mina kollegor och med barnen där inne. Och säger att de har väl bra fröknar inne hos sig.
Svaret kommer blixtsnabbt: "-Ja, men de är ju gamla!".

Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske är det elakt. Men det var roligt. Faktiskt. Men inte fullt så elakt som att min Djurgårdare till son ligger här med en Skellefteå pyjamas. Vem vet, kanske är den plötsligt borta. Kanske försvann den i tvätten. Svårt att veta.

söndag, januari 29, 2012

Tiden går fort

När man pratar med andra föräldrar. Föräldrar som har lite äldre barn. Så hör jag ofta att man ska ta tillvara och njuta av småbarnsåren. Det går så snabbt för dem att bli stora. Själv har jag egentligen aldrig riktigt tänkt så. Jag menar. Ett år är alltid ett år. Det kan väl knappast gå snabbare nu än det gjort tidigare?

Men så kom en tanke flygandes. Alldeles nyss faktiskt. Lilla Basti ligger bredvid i soffan och har äntligen somnat. En film rullar på tv:n. I filmen berättar en kvinna för sin sambo att hon är gravid. Två lyckliga leenden möts. Två läppar möts.

Jag skickar tillbaka tankarna till Stockholmsområdet. Det gör jag visserligen ofta. Men nu går tanken till en speciell dag. En dag som faktiskt känns som igår. Platsen är vid matbordet i det lilla köket. Jag har just kommit hem från arbete och löpband. Åkt iväg igen för att få tag på rätt sticka. Och vi står där tillsammans. Flickan från landet i norr och jag. Hoppfulla och nervösa. Nervösa ut av bara helvete.

Vi ser på stickan och ser plötsligt ett lite otydligt streck. Positivt. Positivt? POSITIVT! Det var där resan började. Resan fram till det lilla fantastiska som ligger här bredvid mig i soffan. Och det slår mig nu hur snabbt det hela har gått. Från den där dagen vid köksbordet till soffan här uppe i norr. Och kanske stämmer det då. Det där som föräldrarna alltid säger. "Ta vara på tiden." "Njut av småbarnsåren, de går så snabbt."

Så jag ska njuta. Det har faktiskt redan gått en månad sedan Basti kom till världen.

lördag, januari 14, 2012

Snälla, sluta skrik.

Okej. Hur ska man egentligen veta vad det handlar om? Skriker han för att han är hungrig? Skriker han för att han är trött? För att han vill ha ny blöja eller vill ha närhet? Eller skriker han helt enkelt för att han har lust för det och vill plåga oss? Vart kan man ladda ner facit?

Just nu ligger Basti under en filt bredvid mig på soffan. Han har varit tyst i närmare tre timmar. Vilken lättnad. Han är två veckor gammal så jag tror fan inte att han själv har någon aning om varför han skriker eller vart han överhuvudtaget är någonstans. Eller, som förälder ska man kanske skryta om sina barn? Det har jag hört att man brukar göra. Allt det där om att just mitt barn är så himla stark i nacken. Mitt barn kan flytande franska. Mitt barn kan springa maran innan fyra års kalaset. Eller ska jag framhäva BVC damens senaste kommentar om att han är tidig med att fokucera och se långt. (Ha! Där ser ni hur skrytsamheten kommer smygandes.) Själv sitter jag hjälplös och förstår inte ens varför han skriker.

I vilket fall som helst. Vare sig han kan läsa innan han fyller ett eller fortfarande inte vet vart han är någonstans när han fyller tjugotre så är man stolt. När han halvligger i bilbarnstolen och jag bär omkring på honom. Inne på Ica eller på Godishuset (ojojoj vilket ställe!). Jag lyser av stolthet och vill bara skrika i högtalarna att alla ska se på min son. På Min lilla Basti. Min lilla prins.

Sebastian

Nu sitter jag här. I soffan. Inte samma soffa som tidigare utan en ny. Den gamla ligger på Sörab 63 mil härifrån. Där kan den gott ligga. Jag sitter ännu bättre i den här. Och sover. För det gör jag också i den här. Både under dagen och under natten.

Soffan står placerad 63 mil norr om Stockholm. Mmm...Stockholm. Den gamla hemstaden har bytts ut mot en ny. Umeå. Det är här jag håller till numera. Det är här jag springer. Det är här jag arbetar. Det är här jag fryser. För övrigt får jag knappt plats i staden för all snö.
Det är också här jag håller till med min familj. För så kan jag säga nu. Familj. Det är helt sjukt. Jag är pappa nu och Flickan från landet i norr är mamma. Vem kunde tro att det skulle bli så här när hon först kommenterade i min webblogg för drygt sex år sedan. Magiskt.

Bredvid mig i soffan ligger Sebastian. Han sover. En nyfödd liten kille som tycker livet går ut på att skrika och äta. Och sova på helt meningslöst oregelbundna tider. Men han är söt ändå. Det måste jag erkänna. Men han tär på ens krafter. Det måste jag också erkänna.

Nu har vi bott här i en månad. Saker och ting har kommit på plats. Möbler, tavlor, arbetsdagarna och lite löprundor. Även om just löprundorna kräver lite extra när man ska sticka iväg i 47 minusgrader på snöiga vägar och vitt landskap. Dessutom är det inte lätt att hitta rätt väg hem när man inte känner till staden.

2012 är mer än bara ännu ett nytt år. Det kommer med ett helt nytt liv. Både för Flickan från landet i norr och mig. Samt det nya lilla livliga livet Basti. Men det kommer att bli ett bra år. När alla rutiner faller på plats.