Senaste veckan har det varit lite känslomässigt på arbetet. Det har uppstått en situation som jag inte direkt kännt mig bekväm i. Jag är vikarie. I 3.5 år. Men ändå, vikarie. På min avdelning arbetar ytterligare en förskollärare. Och så en barnskötare. Båda dessa andra kollegor har varit där i ett antal år.
Men så i höst. Då var det sagt att en personal på förskolan måste bort. Det blir en för mycket då ett barn med resurs ska börja skolan. Resultatet skulle bli att en barnskötare måste lämna stället för att fylla upp kvoten för antal förskollärare.
Med andra ord. Jag som precis kommit dit kanske måste putta bort min kollega som arbetet där i flera år. Samvetet kommer smygandes och övertar rätt mycket av huvudet och kroppen. Hur snällt är det? Är det inte jag som borde lämna i stället?
I går var det möte. Alla de där viktiga personerna inom barnomsorgen skulle ta ett beslut. Antagligen fika en hel del samtidigt. Men beslutet skulle tas i vilket fall som helst.
Resultatet av mötet. Det blev att jag på måndag ska skriva på nya papper för ytterligare ett års anställning. (Även om jag bara tänkte vara där ett halvår och sedan spendera dagarna med Prinsen här hemma i ett halvår.)
Dessutom så blev det att ingen behövde lämna. Jag vet inte hur det löste sig. Så insatt är jag inte. Inte ännu. Men bra var väl det. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag puttar bort någon gammal räv. Och dagar utan samvete. Eller, ja. Samvete kanske är bra. Men jag behöver inte ha dåligt samvete på grund av det. Och det är bra.
Nu väntar tvättstugan på mig. Tvättstugan med snurrande maskiner och dans. Och skönsång. Kör bara. Kör!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar