Sanningen bakom

Det kanske inte är helt sant. Det där med likabehandlingsplanen. Jag arbetar visserligen med den. Men inte febrilt. Inte ens nära den mängden. Helt ärligt så ska jag arbeta med den. Men papprena har inte kommit mycket längre än att transporteras från arbetet hit till hemmet. Så nu ligger de där på kanten av skrivbordet som så sällan används. Och väntar på att öppnas. Studeras. Analyseras och arbetas med. Ha! Där kan de ligga och tro att det kommer hända snart.

Men som sagt så borde jag. Men jag vill inte. Jag anser att jag inte har tid. Fast jag egentligen har det. Jag har lagt min energi på annat i stället. På träning. På att komma tillbaka från ännu en hälseneoperation.
På en inglasning av balkongen. Ett nytt rum att inreda. Och en ny stor faktura att betala. Mycket energi på det. På ekonomin. Eller i alla fall på resterna av det som en gång var någon slags ekonomi.
Och så på att bara vara. Jag har haft svårt för det. Men att bara vara kan innebära en massa saker. Och jag gör en massa saker.
Samt arbetet. Det ska inte glömmas.

Dessutom är det mycket sport på tv. Handbollar kastas. Bandy spelas. Och så de konstanta fotbollsmatcherna. Hockey. Och nu är friidrottssäsongen igång. Kallur springer fort. Holm hoppas högt. Precis som det ska vara. Utom att jag inte är med där.

På något sätt verkar det som att jag försöker hitta på ursäkter här till att inte skriva. Men sanningen är nog enkel ändå. För det första så vet jag inte vad jag ska skriva. Jag vet faktiskt inte. Efter att fått alla de negativa svaren från bokförlagen har lusten, motivationen och tron på mig själv dalat en del. Det är inte roligt att skriva. Och jag kan inte. Men kanske ändras synsättet någon gång.

Dessutom tycker jag inte riktigt om att skriva på laptopen. Vanligt tangentbord känns bättre. Men det kanske inte är en anledning. Annars kan jag välja att fortsätta tro på de övriga anledningarna. Likabehandlingsplanen. Bara vara. Träningen. Ekonomin. Och så alla sport. Som bara måste ses.

Alla lika - alla olika

Arbetar frenetiskt med förskolans likabehandlingsplan...

Var det bättre förr?

Nu har jag tagit mitt ansvar. Mitt ansvar som avdelningsansvarig och utbildad. Jag har precis sammanställt höstens alla utvecklingsplaner. Inte för att jag egentligen behövde göra det. Men eftersom jag är ensam om att vara utbildad på min avdelning. Så tog jag tag i det.

Jag har aldrig gjort det förr. Inte ens lite. Så det var en ny upplevelse. En ny utmaning. Men jag kan heller inte påstå att det var speciellt anavcerat. Jag sammanfattade kort alla planerna. Sedan skrev jag de viktigaste sakerna vi ska arbeta med. Och hur många av barnen som behöver arbeta med varje sak. Och sen. Eftersom jag är som jag är. Så ska jag överarbeta det hela. Jag gjorde ett fint litet diagram över det också. Bara för att.

Det var många av barnen på avdelningen som behöver hjälp med att leka. Tycker det är sorligt. Att barn ska behöva ha hjälp med att leken. Barn är lek. Busa och fara omkring. Skratta och ha en livlig fantasi. Sjunga sommaren är min. Brunbrända ben. Måla kohagen grön. Och allt det där.
Igår tittade Flickan från landet i norr och jag i några Astrid Lindgren böcker. Jag myser när jag ser dem. När jag ser bilderna på alla barnen. Det är så det ska vara. Springa runt fritt och leka. Inte träna på konflikthantering. Vara rädda för att säga vad man tycker. Känna sig stressade. Mobba och allt vad barn i dagens läge nu gör. Eller var Astrids barnsituationer alldels förfinade? Det vägrar jag tro.

Nu är ett diagram skapat. Nu är det vi som ska hjälpa våra barn att bli säkrare. Att utvecklas och kanske. Kanske i framtiden bli som Astrids barn. På något sätt är det upp till oss. Samtidigt inte. Det är bara att hålla med. Det var bättre förr.

Sista dagen. Dagen med Kalla.

Och så var vi framme vid den där dagen. Den där dagen som jag ett tag nu varit lite orolig för. Det är dagen innan det är dags att börja arbeta igen. Och nervositeten stiger. Det ska bli roligt att arbeta igen. Men samtidigt lite läskigt. De första dagarna. Kanske bara den första. Att komma in i allting igen.

Sista dagen brukar bli lite dyster. Helt automatiskt. Nu började den med ett cykelpass. och lite styrketräning. Hälsenan läker som den ska. Hoppas jag. Såret är slutet. Men det är lite stelt fortfarande. Jag natar att jag bör vänte ett litet tag till med att börja springa. Sen bär det av. Över snöglädda gator. Grustäckta vägar.

Sedan kom Kalla igång. Hon malde ner allt motstånd i en brulat. Nästan löjlig. Stigning. Skidorna flög fram. Benen pumpade. Och så ett avgörande ryck. Ett taktiskt genidrag. Innekurva. Och så var hon förbi. Och lite senare i mål. Som vinnare.

Själv är jag lite bitter. Jag är så klart glad för hennes skull. Hon är mäktig. Klok och målinriktad. Imponerande. Men samtidigt kan jag inte undgå att få en slags bitterhetskänsla. Avundsjuka. Jag vill också sävla. Få ge allt och gå i mål som segrare. Precis som förr i tiden. Snabbt kommer jag tillbaka till verkligheten och inser att jag i dagsläget inte ens kan springa. Inte ens lite.

Men Kalla. Hon vann. Hon segrade. Grattis. Du är en drottning.

Känsloladdat möte i norr

Det blev ett känsloladdat möte uppe i norr. Senast jag träffade Flickan från landet i norr. Det var på Arlanda. Några dagar innan jul. Tårar rann ner från våra kinder. Där vi stod i avgångshallen och kände hur alla bara flög förbi oss. Långsamt skiljdes vi och gick åt var sitt håll.

Några dagar efter julen. Då skulle jag åka upp till henne. I den franska kombin. Men den franska kombin ville annat. Den ville in på verkstaden. Och där stod jag utan bil. Då dök P upp. Hjälten. Räddaren i nöden. Han hade en extra bil. Och rätt som det var så gled jag fram längs mörka vägar. Hela vägen upp. 70 mil. Och så stod hon där. Lika underbar och fin som alltid. Och jag kände hur känslorna bara bubblade i mig. Och så höll vi om varandra. Länge. Länge. Och lät läpparna mötas.

Dagarna som följde var fulla med shopping. Konstigt vad mycket man kan hitta ibland. Saker som man inte hittar ena dagen. Hittar man andra dagen. Hemtex. Indiska. H&M. Fina saker. Hemmet har nu fått sig en rejäl omgång. Och mer spekuleras det i. Stora saker.

Det fanns tid för bubbelbad. Bubbelbad där 2007 analyserades. Reflektion. Vad var bra. Vad ska förändras. Vad ska tas in i 2008.

Det grillades i grillkåta. Badades bastu. Promenerades i en hel massa snö. Och det firades ett nyår. Och ett ständigt letande efter renar. Allting med en närhet av henne. Av Flickan från landet i norr.

Nu är vi hemma igen. Hemma i storstaden. Snön har kommit hit också. Bättre sent än aldrig. Det är bara några dagar kvar tills det är dags att arbeta igen. Lite nervöst är det. Jag har varit borta länge nu från förskolan. Med en opererad hälsena har jag firat julen. Senan är fortfarande svullen. Men det läker som den ska. Det ska bli kul att börja igen. Jag är nog lite utvilad. När allt kommer omkring. Nu är det dags att köra igång igen. Full fart från början. Sedan öka.