Sanningen bakom

Det kanske inte är helt sant. Det där med likabehandlingsplanen. Jag arbetar visserligen med den. Men inte febrilt. Inte ens nära den mängden. Helt ärligt så ska jag arbeta med den. Men papprena har inte kommit mycket längre än att transporteras från arbetet hit till hemmet. Så nu ligger de där på kanten av skrivbordet som så sällan används. Och väntar på att öppnas. Studeras. Analyseras och arbetas med. Ha! Där kan de ligga och tro att det kommer hända snart.

Men som sagt så borde jag. Men jag vill inte. Jag anser att jag inte har tid. Fast jag egentligen har det. Jag har lagt min energi på annat i stället. På träning. På att komma tillbaka från ännu en hälseneoperation.
På en inglasning av balkongen. Ett nytt rum att inreda. Och en ny stor faktura att betala. Mycket energi på det. På ekonomin. Eller i alla fall på resterna av det som en gång var någon slags ekonomi.
Och så på att bara vara. Jag har haft svårt för det. Men att bara vara kan innebära en massa saker. Och jag gör en massa saker.
Samt arbetet. Det ska inte glömmas.

Dessutom är det mycket sport på tv. Handbollar kastas. Bandy spelas. Och så de konstanta fotbollsmatcherna. Hockey. Och nu är friidrottssäsongen igång. Kallur springer fort. Holm hoppas högt. Precis som det ska vara. Utom att jag inte är med där.

På något sätt verkar det som att jag försöker hitta på ursäkter här till att inte skriva. Men sanningen är nog enkel ändå. För det första så vet jag inte vad jag ska skriva. Jag vet faktiskt inte. Efter att fått alla de negativa svaren från bokförlagen har lusten, motivationen och tron på mig själv dalat en del. Det är inte roligt att skriva. Och jag kan inte. Men kanske ändras synsättet någon gång.

Dessutom tycker jag inte riktigt om att skriva på laptopen. Vanligt tangentbord känns bättre. Men det kanske inte är en anledning. Annars kan jag välja att fortsätta tro på de övriga anledningarna. Likabehandlingsplanen. Bara vara. Träningen. Ekonomin. Och så alla sport. Som bara måste ses.