fredag, maj 30, 2008

Sorgligt men gott ändå

I morse var luften kvar i däcket. Så jag for fram genom skogarna hela vägen till arbetet. Och så körde jag mitt arbetspass. Hela vägen ut. Det blev äntligen dags att cykla hem igen. Ta helg. Koppla av lite. Men då var det plötsligt något som saknades igen. Luften.

Cykeljäveln hade punka igen. Kan man ha sådan otur? Punktering två dagar i rad? Det här är inte roligt längre. Något ont måste jag ha gjort. Det börjar bli löjligt. Det börjar kännas personligt.
I stället får jag trösta mig själv med att göra en paj. En massiv blåbär/björnbärspaj. Med självgjord vaniljsås. Den satt där det skulle. Eller kanske inte. Men riktigt god var den.




torsdag, maj 29, 2008

Motvindsarbete

Jag känner att jag får arbeta lite i motvind just nu. Förra veckan hade jag bokat in alla mina fyra avslutningssamtal. Två lätta och två lite tyngre. Där det fanns en del som skulle sägas. De två lätta gick fint. De två andra. Blev aldrig av.
De har bokats om. Och blev inställda igen. Vill inte föräldrarna delta i barnens utveckling?
I morgon ska ett av de tidigare inbokade samtalen hållas. Vi får se om hon känner för att dyka upp då.

Precis nedanför min arbetsplats är det full aktivitet. Där har de den här Irak-konferrensen just nu. Det cirkulerar helikoptrar. Det står kring en miljon poliser och spärrar av. Kravallstaket. Och så söker de igenom varenda bil som kommer inom en radio av 100mil. Ungefär.

Såklart får inte bussen jag brukar åka som den ska. Vilket gjorde att jag fick be min kära mor skjutsa hem mig efter gårdagens arbete.

Men då jag är så förbannat bra på att planera och tänka i förväg. Så var jag redo att hoppa på cykeln i morse och cykla i stället. Sagt och gjort. Svettig och utmattad kom jag fram. På kortare tid än det brukar ta den komunala vägen.

Solen lyste och jag såg fram emot att cykla hem i lugn och ro längs fina skogsvägar vid vattnet. Men. När jag kom ut var det någonting som saknades. Det saknades luft i bakdäcket. Punka. Precis det jag ville ha just då. Återigen gick signalerna fram till mors telefon.

Nu är punkan lagad. Lägenheten är dammtorkad. Det är dammsuget och i ordningplockat. Badrummet skurat. Bröd är bakat och styrketräningen är gjord. Hjärtat börjar lugna ner sig och slå lite långsammare. Motvinden har släppt taget. Klockan är 20.26 och allt är klart.

onsdag, maj 28, 2008

Månaderna som försvann

I början på den här terminen kom min chef fram till mig och frågade om jag inte ville vara med och skriva månadsbreven som sätts upp på förskolan och skickas ut till alla föräldrar. Hon vet att jag tycker om att skriva. Och av någon anledning tycker hon att jag gör det bra.

Jag svarade ja. Jag svarar alltid ja. Jag tar alltid på mig allting. Men det här kändes bra. Jag tycker om att skriva, det här skulle väl inte bli några problem. Så jag började skriva. Varje månad kollade jag runt på de övriga avdelningarna och skrev ner en sida om vad som hänt på förskolan och lite vad som komma skall.

Första månaden satt brevet uppe. Lite stolt var jag ändå, då chefen skrivit under med både hennes och mitt namn. I februari kom mitt brev inte upp. Den som skulle lägga upp det glömde väl helt enkelt bort det. Det tredje, marsbrevet, kom inte heller upp. Den tryckansvarige lyckades visst inte den gången heller. I stället kopierade chefen upp det och delade ut det till föräldrarna. På väggen satt fortfarande brevet från januari uppe.

Aprilbrevet kom upp. Kanske var det bättring på väg. Kunde inte haft mer fel. Aprilbrevet sitter fortfarande kvar. Det jag skrev i maj, som jag faktiskt var riktigt riktigt nöjd med, kom aldrig upp. I stället fick jag ett mail av tryckansvarige i morse. Hon frågade om jag kanske kunde uppdatera majbrevet så kunde hon sätta upp ett för juni nu i stället.

Efter en del mindre lämpliga ord för mig själv så var det väl bara att sätta sig ner och börja skriva. Så nu är det klart. Om det sedan kommer upp, det återstår att se. Och vad gäller ansvaret att skriva månadbrev nästa termin, det kommer att diskuteras. Det känns lite lagom motiverande att skriva när det aldrig kommer upp. När en del månader bara försvinner.

söndag, maj 25, 2008

Jag kan rädda mammorna senare

Kungsträdgården har de senaste dagarna haft lite evenemang. Jag vet inte riktigt vad det har varit, men lite om resor och liknande tyckte jag mig kunna se.

Flickan från landet i norr och jag gick igenom parken idag. När vi närmade oss stället med alla tälten och reklamstånden så kom det fram en kvinna med en pärm. Hon var från "rädda mammorna" och frågade oss om hon fick ställa några frågor. "Inte just nu" blev mitt svar, då vi precis stod och läste på någon skylt.

Vi gick vidare. Genom stället med alla tälten. Jag har så svårt för sådana ställen. Folk kommer fram och vill fråga både det ena och det andra. Och sälja hit och erbjuda dit. Bara tränga sig på.

När vi kommit igenom tältbiten, och jag trodde allt det hemska var över, så kom det fram en man. Även han hade en pärm i handen. En "rädda mammorna" pärm. Jag antog att han skulle fråga samma sak som kvinnan tidigare så jag var beredd på att slänga fram samma svar som kvinnan tidigare fick.

Men han frågade inte på samma sätt. Han frågade rakt ut om jag ville hjälpa till och rädda mammorna. Och så kom mitt svar "-Inte just nu" och i samma stund insåg jag hur konstigt det lät. Jag skrattade till. Flickan från landet i norr skrattade till. Ha! Men så kan det gå. Jag kanske ska gå ut och rädda världen först. Rädda mammorna kan jag göra sen.

lördag, maj 24, 2008

Två falska helgdagar

Jag har varit hemma två dagar från arbetet den här veckan. I tisdags började jag känna mig riktigt sjuk. I onsdags vaknade jag och mådde som en överkörd bäver med liggsår. Jag klädde på mig och gick till arbetet. Morgonen bestod av utvecklingssamtal. De gick över förväntan. Kanske börjar jag komma in i det där med samtalsbiten nu.

På onsdagskvällen var det championsleaguefinal. Jag deckade ihop i soffan. Varm. Och frusen. Matchen blev suddig och sporadisk. Och så blev det torsdag morgon. Och jag vaknade som en frostskadad räv. Det tog emot ordentligt. Men jag lyfte luren och ringde arbetet. Förklarade att jag mådde sämre och efter många om och men så skulle jag nog stanna hemma.

Så jag har haft långhelg. Långhelg med dåligt samvete. För att inte kunnat göra det jag ska. För att lämna min kollega ensam. Eller, kanske inte ensam, men med min manliga kollega. Han som inte kan någonting. Han som borde byta yrke. Han som bara har en vecka kvar.

I stället ställde jag mig i köket. Bollade runt med ägg, smör, mjöl och allt annat jag kunde hitta. Det blev fem olika sorters muffins. Det blev parmesanrutor med oliver. Och det blev chokladtårta. Och städning. Och dammande. Och och och...

Nu är det lördag och jag är relativt frisk. Fortfarande dåligt samvete för att ha missat två arbetsdagar. Men så får det vara. Det är schlagerkväll och jag är i huset från barndomen. Men det är okej. Det går ganska bra. Jag kan dela upp ångesten från uppväxten med ångesten från de missade arbetsdagarna.

fredag, maj 23, 2008

Sen en tid tillbaka

Älvorna har inte slutat dansa. Jag har inte avslutat det här. Jag har inte gjort något dumt. Inte allt för dumt i alla fall. Men jag har gjort mycket annat. Mycket annat på samma gång. Kanske så mycket att jag glömde bort att leva. Att ta hand om mig själv.

Det var krav och måsten mest hela tiden. Från andra, men kanske främst från mig själv. Krav på att ställa upp. Krav på att prestera. Krav på att räcka till. Det blev helt enkelt för mycket. Jag satt mest och stirrade rakt fram. Tom och svag. Känslorna försvann och gömdes undan under någon gammal matta någonstans. Jag glömde bort allt det där som var bra med mig.

Jag ska inte sitta här nu och påstå att allting är lugnt nu. Eller, visst kan jag påstå det, jag brukar förtränga att jag mår dåligt. Men någonstans känner jag att det är på väg att vända. Att jag börjar få kontroll över en del saker igen. Jag börjar hitta någon slags väg för att hamna på rätt spår igen.

Det är lång väg tillbaka till alla leenden och skratt. Till påhitt och bus. Jag går fortfarande och drar på en trasig hälsena. Operationen var misslyckad och jag försöker nu med hjälp av Dr. Gustafsson och sjukgymnast Ingrid att till slut ändå lösa det här. Det är en stor del. En enorm del som känns jobbig.

Och så är det arbetet. Husköpanden och flyttande. Pengar som behövs med som inte finns. Det är små krav och det är stora krav. Men sen finns det saker som blivit mycket bättre också. Relationen till det där huset från barndomen. Inredningen. Drömmarna och luftslotten.

Jag trodde ingen skulle kunna förklara hur jag kännt. Hur tankarna har snurrat omkring i mitt huvud. Men så hörde jag en låt. En underbar låt från en underbar debutant. Melissa Horn. Hennes låt "sen en tid tillbaka" beskrev allt. Mina tankar blev hennes ord. Jag ser mig omkring i omgivningen för att se om hon varit här.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort





Melissa Horn - "Sen en tid tillbaka"