Månaderna som försvann

I början på den här terminen kom min chef fram till mig och frågade om jag inte ville vara med och skriva månadsbreven som sätts upp på förskolan och skickas ut till alla föräldrar. Hon vet att jag tycker om att skriva. Och av någon anledning tycker hon att jag gör det bra.

Jag svarade ja. Jag svarar alltid ja. Jag tar alltid på mig allting. Men det här kändes bra. Jag tycker om att skriva, det här skulle väl inte bli några problem. Så jag började skriva. Varje månad kollade jag runt på de övriga avdelningarna och skrev ner en sida om vad som hänt på förskolan och lite vad som komma skall.

Första månaden satt brevet uppe. Lite stolt var jag ändå, då chefen skrivit under med både hennes och mitt namn. I februari kom mitt brev inte upp. Den som skulle lägga upp det glömde väl helt enkelt bort det. Det tredje, marsbrevet, kom inte heller upp. Den tryckansvarige lyckades visst inte den gången heller. I stället kopierade chefen upp det och delade ut det till föräldrarna. På väggen satt fortfarande brevet från januari uppe.

Aprilbrevet kom upp. Kanske var det bättring på väg. Kunde inte haft mer fel. Aprilbrevet sitter fortfarande kvar. Det jag skrev i maj, som jag faktiskt var riktigt riktigt nöjd med, kom aldrig upp. I stället fick jag ett mail av tryckansvarige i morse. Hon frågade om jag kanske kunde uppdatera majbrevet så kunde hon sätta upp ett för juni nu i stället.

Efter en del mindre lämpliga ord för mig själv så var det väl bara att sätta sig ner och börja skriva. Så nu är det klart. Om det sedan kommer upp, det återstår att se. Och vad gäller ansvaret att skriva månadbrev nästa termin, det kommer att diskuteras. Det känns lite lagom motiverande att skriva när det aldrig kommer upp. När en del månader bara försvinner.