Ett nytt jobb

Jag har fått ett erbjudande. Eller mera en förfrågning. Som jag med blandade känslor har visat mitt intresse för.

Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.

För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.

Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.

Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Och började direkt skissa upp saker man ska tänka på. Övningar som förbättrar och gör löpstget mer effektivt. Säsongsträningsprogram och grunduppbyggnansidéer.

Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.

Härliga omkörningar

Nu har jag landat igen. Resväskorna har packats upp och smutstvättskorgen har fyllts. Semesterresandet är över för den här gången. Vi har lämnat de vackra landskapet i norr. Och det är verkligen som man brukar säga. "Borta bra men hemma bäst". Inget snack om saken.
Att vakna upp och ha sitt eget. Kunna göra det man vill och det man känner för. Det är härligt. Därför går det inte att undvika att tänka på framtiden. Med hus i norr. Och det lilla levande som hör till.

Igår tillbringades större delen av dagen i bilen. Eller större delen. Det tar lite mer än sex timmar att åka ner från landet i norr. Så det är egentligen inte speciellt mycket. Resan flöt på bra. Fartblindheten visade sig vid fler än ett tillfälle. Men strax innan Uppsala visade sig det också finnas de som skulle vara värre.

Två motorcyklar. De kom farandes i en behaglig hastiget en bit över 150km/tim. en ena vinglade och såg ostadig ut. Han hade jeans och någon form av vindjacka. Alltså inte direkt motorcykelklädd.
Att de flög fram i hög hastighet är en sak. Det är deras problem. Men sen började vansinnet. De körde om på var sin sida. Den ena körde om bilar och lastbilar på vänstersida. Helt korrekt. Den andra började köra om på insidan. På väggrenen. Då kändes det inte riktigt rätt. Jag väntade bara på blåljusen som skulle jaga dem. Men insåg att det var Uppsala och inte ett avsnitt ur Cops.

Väl hemma var det bara att andas ut. Eller först packa upp allt. Det måste jag göra direkt för att få ro. Och sedan andas ut. Idag ska jag bara vara. Krypa upp i soffan. Låta simningen vara på televisionen. Simning som jag gärna skulle vilja börja med igen. Och låta ögonen dansa fram längs raderna i Liza Marklunds "En plats i solen".

Avslutar dagen med att åka in till Borgen. Till Stockholm Stadion. Och se på de riktigt höga farterna. Se på DN-Galan. Och om allt går som det ska. Så blir jag även farbror under dagen.

Bara en enkel bild

Förankring

Senaste tiden har jag funderat på att göra en tatuering till. En tatuering med lite tanke bakom. Jag har funderat och jag har skissat. Och till slut så fick jag ihop en färdig mall.
Först är det konturerna av Tyskland. Jag är född i Tyskland. Och så är hela min familj. Men kanske mest tysk av alla är in mamma. Så tanken var att dessa konturer skulle vara för min mor.

Min pappa. Min far. Han har varit ute på havet. Från matros till kapten. Och vad passar inte bättre då än ett ankare. Så i landskonturerna så sitter det ett ankare. Ett ankare, som står för min far.

Igår änkte vi åka förbi tatueringsstudion. Bara för att se vad det hela ska kosta och kanske boka tid. Har fått höra att det skulle vara 5-6 veckors väntetid. Det var det inte. Det var närmare 5-6 minuter. Så plötsligt satt jag där. Med armen utsträckt.

En timme senare var han klar. Han tog fram sin kamera för att ta kort på den. Tatueraren tyckte det var en häftig tanke och en bra motiv så han ville ta en bild på den. Kanske dyker den upp på deras hemsida.

Så nu sitter jag här. Nytatuerad. Igen. Och är faktiskt nöjd. Illa vore det kanske annars. Jag kan inte direkt ta bort den. Men det är en tanke bakom det här. En förankring i min historia. En slags hyllning till mor och far. Och så känner jag mig lite tuffare. Faktiskt. Och det kan behövas ibland.

En ung flicka biter sig i läppen

För ett tag sedan. Kanske någon vecka. Så stannade vi till på McDonalds. Tänkte att vi skulle vara sådär härligt lata och inte göra någon mat själva. Samma tanke som vi haft ett par gånger i veckan senaste tiden. Inte att vi stannat till på McDonalds. Utan att vi inte vill göra mat.

I vilket fall som helst. Det står en ung flicka i kassan. Precis som det brukar vara på dessa ställen. Framför oss i kassan står en medelålders mamma med två barn. Hon har beställt och den unga flickan i kassan har börjat lassa upp på brickorna.

Men så plötsligt. När det kanske bara fattas en liten dipp eller liknande. Säger mamman plötsligt att de ska ta med maten. Att de inte ska äta där.
Och man kan se. Hur den unga flickan i kassan sjunker ihop med axlarna. Hur hon biter sig i läppen. Och allra helst vill ge mamman en stor smäll rakt i ansiktet. Men det gör hon inte. Hon föröker med all kraft hon har att le. Hon lyckas inte speciellt bra. Men hon gör ett försök. Och börjar sen att packa ner allt hon precis ställt upp.

Det kan inte vara lätt. Men hon gjorde sitt bästa att inte visa sitt missnöje och sin ilska. Givetvis var vi snabba med att säga att vi skulle äta där. För inte vill man ha en smäll i ansiktet av en ung flicka på McDonalds.

Segerns sötma

Semestern är igång. Och det känns skönt att bara få vara hemma och inte ha så mycket planerat. Det är olikt mig. Annars vill jag alltid ha struktur och behöver veta vad som ska göras varje dag. Men nu får det flyta. Dagarna får fyllas med spontanitet. Och så klart vad kontot klarar av.

Igår blev det en kaffedate med USM. Svårt att få tid till det när man jobbar och sliter. Idag tog vi oss in till storstan. Huvudstaden. Flickan från landet i norr och jag. Fick åka både tåg och buss. Inte illa. Det är man inte bortskämd med sedan bilden köptes. Om nu bortskämd skulle vara rätt ord att använda i det här läget.

Himlen öppnade sig och släppte ner ordentligt med regn. Och så kändes hela vistelsen lite lagom rolig. Vi smet in på Titanic utställning. Intressant. Och gratis. Så blir det om man hänger med en som arbetar på muséeum. Ha!

Sista bilderna och sista montern. Och så hade Titanic sjunkigt. Det går inte att ändra på. Och stora bilder med namnen på alla passagerare som åkte med fartyget. Eller ångaren.

När vi ändå var där ute. Men Flickan från landet i norr's syster och hennes familj. Så styrdes blickarna mot Gröna Lund. Grönan. Och där väntade halva Sverige på oss. Runt fyra miljoner människor tänkte samma sak och intog Grönan precis som vi.
Barnen åkte en massa attraktioner medan vi tog det lite lugnare. Spelade 25:- och hoppades på att vinna lite chokad. Gick åt helvete. Var inte ens nära. Funderade på att lägga 200:- och köpa alla nummer bara för att vinna. Men insåg snabbt att det skulle vara lagom patetiskt.

Efter några timmar var det dags att röra sig hem igen. På väg ut gick vi förbi samma spelställe. Snabbt slängde jag upp lite småpengar ur fickan och satsade på några nummer. Och efter en högdramatisk slowmotion runda. Så hamnade nummer 85 högs upp. Näven knöts. Segerns sötma smakade förträffligt. Och lika bra kommer de 2kg kexchoklad smaka. Minst.

Skrockfyllt

Igår kom Flickan från landet i norr's ena syster med sin familj. De bor på hotell runt hörnet. Inte för att vi har ett hotell precis runt hörnet där vi bor. Men det är i närheten. Några minuters bilresa.

Ytterligare några minuters bilresa från det där hotellet ligger en stor galleria. En galleria där det känns som att man är utomlands när man promenerar fram och tillbaka mellan affärerna. Inte för att det hör hit. Men ändå.

Vi slog oss ner på Oleary's. Tänkte titta på Kalmar-Djurgården. Och att det äntligen skulle kunna gå vägen. Tio minuter in i andra halvlek och allt såg underbart ut. Nu jävlar. Nu vinner Djurgården igen. Men då gör domaren ett fantastiskt misstag och det blir 2-1. Sen rinner det iväg. 3-1. 4-1. 5-1 och 6-1. Och utklassningen är ett faktum.

Senast jag såg fotboll med Flickan från landet i norr's familj var det mot Göteborg. Då vann Götet med 6-0. Nu ska jag aldrig mer se fotboll med den familjen. Jag är visserligen skrockfull. Men det här är fan ett skämt.

Senare på kvällen blev det minigolf. Sån där golf som kan göra en så otroligt förbannad. Jag har inte tålamodet att stå och koncentrera mig och putta omkring en liten boll. Det är roligt, när det går okej. Som så mycket annat. Men frustrerande. Oh, så frustrerande. När det går mindre bra.
Nu gick det bra. Och jag lekte hem segern. Eller. Jag vann i alla fall. Och det avgjordes på sista hålet. Så det kanske inte var att leka hem segern alls.

Nu är det söndag. Och det är inte alls som vanliga söndagar. Jag kan göra allt. Och inget. Jag kan dricka pilsner och vara uppe hur sent jag vill. Även om jag antagligen blir jättetrött klockan 22.00 i kväll och håller på att somna i soffan. Men jag kan. Om jag vill. Bara för att.

Planen

Hur ska man inleda en text när man inte skrivit på ett tag? Kanske skulle jag bara skriva att jag har fått ge ut en barnbok. Att jag är i riktigt bra löpform. Att vi precis köpt ett nybyggt hus i Umeå för en billig slant. Och att jag om åtta månader ska bli pappa.

Men så är inte fallet. Faktiskt inte. I stället är jag på jobbet. Som förestånadre. Jag har gått med halsont i snart två veckor utan att bli mer sjuk. Vilket också beskriver min löpform. Jag är tött. Både i kroppen och mentalt. Men det är samtidigt bara några timmar kvar. Innan det är dags att smälla igen ytterdörren för ännu en semesterperiod.

Igår stängde jag också. Innan jag gick ut stannade jag upp någon minut. Tittade mig omkring. Min avdelning. Det är över nu. När jag kommer tillbaka i höst ska jag börja arbeta på en annan avdelning. Utmanande och roligt med nytt. Men samtidigt fruktansvärt trist att släppa allt jag byggt upp här under de senaste fem åren.

Det är så verkligheten ser ut. Dessutom ska jag inte bli pappa. Inte ens nära. Vet inte ens var det kom i från. Pappabiten får min bror stå för. Om bara någon vecka. För egen del väntar jag. För har det gjorts upp en plan. Så ska den fan i mig hållas också. Punkt slut. Här får inte saker ändras hur som helst.
Och vad gäller huset. Ha! Var ska vi få de pengarna i från? Kom igen. En lärare och en student. Jovisst. Vi tillhör stureplans finest. Men drömma är gratis. Och huset står med på planen. Så det är ingen fara. Behöver inte vara orlig att det inte ska bli av.

Får se det lilla i stället. Att jag blev utsedd till att vara föreståndare de sista två veckorna. Heja mig. Heja chefen. Som har sån fantastisk fingertoppkänsla. Jag får vila kroppen och öronen i fyra veckor. Göra vad jag vill. (Så länge det håller sig till planen så klart). Och att jag träffade Herr Winnerbäck i Kista i förra veckan. Alltså. Jag träffade honom. Mer än vad han träffade mig tror jag.

Så i kväll. När jag klappar ihop stället för några veckor. Så är det inte med enbart glädje och utandning. Någonstans finns det samtidigt lite sorg och vemod över det hela. Kryddat med lite halsont.