Det börjar bli på riktigt

Planen har funnits i flera år. Längtan och önskan likaså. Allt det där som för några år sedan var framtid. Norrland. Nytt arbete. Bebis. Ny bil och nytt liv. Allt det där är här nu. Precis runt hörnet. Även om allt har varit på gång ett tag nu så har jag känt mig rätt lugn. Lägenhetsförsäljningen flyter på. Bebisen växer. Lägenheten i norr är fixad. Och bilen rullar på som den ska. Även om jag funderar mycket på det hela så har jag inte tänkt så mycket på det. Ja. Det där lät förstås jävligt logiskt. Men det är det.

Ofta frågar kollegorna på avdelningen om det inte är jobbigt med så mycket förändringar samtidigt. och så nära inpå. Nej fan. Det ska bli skönt. Det SKA bli skönt. Det är framtid alltså. Men så idag. 16 arbetsdagar kvar. 19 dagar kvar innan allt flyttas upp. 24 dagar kvar till jag är norrlänning. 30 dagar kvar till jag blir pappa. Shit man.

Jag var ute på en kvällsrunda. 10km lugn jogg. Återhämtningspass efter en tuff träningshelg. Benen bar mig ner mot vattnet. Edsviken. Vattnet låg klart och stilla. Alla ljus från husen och lägenheterna härifrån ända in till stan speglade sig i vattnet. Jag tänkte: "Herregud. Ska jag flytta från det här nu?" Det är dags nu. Det får bära eller brista. Men så tänkte jag vidare. 63 mil här i från ligger Umeälven. Den är fin den också. I den speglas nog också ljuset från husen. Även i Umeälven finner man ro under löppassen. Även den ligger ibland stilla och klar. Så det kanske inte är så farligt. När allt kommer omkring.

I vilket fall som helst. Jag fortsatte runt en bit. Längs vattnet. Ibland bara någon meter i från vattnet. Tyst runt omkring mig. Bara stegen i gruset och på asfalten. Och på något sätt fann jag även ro med framtiden. För även om det hela börjar bli på riktigt nu. Så är det här precis vad jag vill. vad jag behöver. Tror jag. Och dessutom. Jag har Flickan från landet i norr vid min sida.

Pilar mitt i bröstet

Det har varit en tuff dag. Inte längre än andra. Men lite tuffare. Och på det lite mindre roliga sättet. Så när jag om en liten stund lägger huvudet framför kudden i sängen så blir det med lättnad att dagen är över. Och att det bara är 25 arbetsdagar kvar.

Jag har alltid haft svårt att prata inför folk. Inget nytt. Jag är rädd att säga fel saker och är tycker inte om att ta plats eller att vara i centrum. Med andra ord är personalmöten inte direkt drömplatsen för mig. Så när vi alla i personalen sitter där i våra röda fula soffor så är jag tyst. Jag säger inte många ord under de två timmarna. Och sen när vi går hem så är jag så fruktansvärt besviken och arg på mig själv att jag inte säger någonting. Men det går helt enkelt inte.

Idag fick jag lite pikar om det också. Om det. Och om lite annat. Om det är på skoj vet jag inte. Jag kan inte mer än hoppas. Men hur som. Ont gör det. För är det något jag är förbannat duktig på så är det att ta åt mig kritik. Jag kanske är världsbäst på det till och med. Om det nu är något att vara världsbäst på.

Kommentarerna träffade verkligen som två pilar rakt i bröstet. Aj som fan. De borrade in sig och slog ut leendet totalt. Både under resterande av arbetsdagen och säkerligen någon dag framöver. Innan jag åter igen kravlat mig upp hur leran och fått huvudet ovanför vattenytan.

Jag har alltid haft en tanke att jag vill avsluta snyggt. Köra hårt ända in i kaklet. Nu återstår det 24 arbetsdagar. Och jag vete fan hur jävla snyggt jag vill avsluta.