onsdag, januari 26, 2011

Helt otroligt

Den här veckan är nog bland det värsta jag varit med om. Ja. Nästan i alla fall. Dessvärre får jag inte skriva speciellt mycket om det. Ni vet. Tystnadsplikt och sådana saker. Men det är helt sjuka saker på arbetet. Saker man kan drömma mardrömmar om. Saker som gör att man ligger och skakar när man kommer hem. Ilska. Chock. Adrenalin. Samtal hit. Samtal dit. Och det kommer bara upp fler och fler saker. Och samtidigt faller fler och fler pusselbitar ner och hittar sin plats. Och det värsta av allt. Förutom att man som förskolepersonal är mitt i skiten. Är att det hela inte är över än. Inte alls.

Kanske ska jag försöka koppla i från tankarna från allt det där. Lättare sagt än gjort. Kom igen. Arbetsdagarna från hell. De hemsöker en dagarna i ända. 24/7 som man brukar säga.
I morgon ska jag och mina avdelningskollegor på utbildning. Hur man bemöter människor med synsvårigheter. Kan bli intressant. Och förbannat nödvändigt.

Snabbt vidare till andra spår. Andra tankar. Långt borta från de där arbetstankarna. Löpning. Det är förbannat roligt. Det är det faktiskt. Eller. Nu ljuger jag. Det är inte alltid det är roligt. Det kan vara helt vidrigt ibland. Det måste jag erkänna. Men nu är det 121 dagar kvar till marathondebuten. Jag får inte slappna av. I snitt runt 10 mil i veckan har jag malt. Känns riktigt jävla bra. Måste fortsätta så.

Och så tillbaka till arbetstankarna. Hur ska det hela gå egentligen? För alla inblandade. Oberoende av varandra. I dag högg det till ordentligt i bröstet. Mindre bra. Men jag får göra som en kollega uttryckte det: "Det är bara på't igen!"

fredag, januari 21, 2011

Halv föreståndare

Vi efterlyser fortfarande en föreståndare. En boss. Någon att vända sig till. Någon som kan styra och ta tag i saker. Det har gått ett halvår utan någon direkt ledare. Och jag vet inte hur det brukar se ut på andra ställen. Men det känns helt oacceptabelt att arbeta under dessa förhållanden.

I början var det två stycken som tog på sig föreståndarens arbete. Så mycket det gick i alla fall. För det är inte så att man får mer tid att arbeta på. Nej då. Sin vanliga tjänst i barngruppen ska skötas samtidigt.
Men för en vecka sedan ville den ena kollegan inte mer. Hon avsade sig allt ansvar då hon inte skulle få så mycket pengar som hon ville ha för det. Och dagen efter kom ordförande fram till mig med en förfrågan. Givetvis sade jag ja. Utan att egentligen tänka mig för. Det bara kom. Så nu sitter jag här. Med min heltidstjänst och en halv föreståndartjänst. Spännande. Hm. Med samma arbetstid som jag alltid haft. Hur ska det gå ihop egentligen?

Jag gör så gott jag kan. Pussla ihop scheman och fixar vikarier. Gör i ordning lönelappar till löneansvarig och gör alla papper. Skriver medlemsblad och barnfritidlappar. Resurssök och samarbeta med styrelsen. Samt sätter ihop en grupp och bokar tider med de som söker föreståndartjänsten. Det är mycket. Helt klart. Jag undrar hur vår förra föreståndare fixade allting.

Och givetvis. Så händer det en hel del precis nu. Precis nu när vi inte har någon att vända oss till. När vi int ehar någon ledare eller ansvarig. Det är precis nu allting händer som inte har hänt de senaste åren. Varför precis just nu?

I vilket fall som helst. Jag känner att jag växer. För jag är förskollärare och känner mig manad att ta mer ansvar. So bring it! Jag tycker om att ta ansvar. Och jag växer enormt när någonting lyckas. Och misslyckas jag. Då blir jag förbannad. På mig själv. Och så blir jag liten som en liten skit.
Kommande vecka är det en hel del att stå i. Både i barngruppen och som föreståndare. Men tids nog. Så lämnar min kollega och jag över det där skrivbordet. Det där kontoret. Till en riktig föreståndare. Hoppas jag.

fredag, januari 14, 2011

Tomteskägget

Jag tittar mig i spegeln och ser att skägget har vuxit till sig riktigt ordentligt. Det har fortfarande den där lätta röda nyansen nere vid hakan. Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Men så är det.

Jag tittar mig i spegeln och ser på det där skägget. Jag har inte rakat mig på flera veckor. Inte på hela året. Faktiskt. Men jag tycker att jag ser lite äldre ut i det. Lite manligare. Hm. Men sen kommer jag snabbt på det. Visst fan. Jag fyllde trettio för ett litet tag sedan. (Hur jag nu kan komma och glömma det.) Varför vill jag se äldre ut?

Givetvis ska jag plocka fram rakhyveln snabbare än snabbast. Så här kan det inte fortsätta.

tisdag, januari 04, 2011

Foten på rätt pedal

Efter dagens arbetsdag satte jag mig i bilen. Precis som vanligt. Jag var trött. Ordentligt trött. Ögonen sved och huvudet kändes tungt. Det blev allt för få timmar sömn under natten.

Efter bara några minuters åkande så känner jag hur ögonlocken börjar falla. Jag skakar lite på huvudet och piggnar till. En stund i alla fall. När jag närmar mig mitt andra hem. Gymet. Löpbandet. Så kommer jag förbi en brandstation. Vid brandstationen är det ett rödljus. En större korsning. Det är rött. Och två bilar står och väntar framför mig. Jag börjar sakta in för att ställa mig i kö och vänta på min tur.

Sekunderna senare vaknar jag till av ett ryck. Jag har somnat och tryckt ner foten på bromsen så bilen tvärstannar. Och så blir jag sådär klarvaken. Tänker att de var tur att foten redan var på bromsen och inte på gasen. Då hade jag varit i bakändan på den fina Audin framför mig. Det hade varit onödigt.

Klockan närmar sig 21. Kanske ska börja tänka på refrängen. På riktigt.

Ännu ett framtidsår

Tillbaka till livet. Tillbaka till vardagen. Det som alldeles nyss var så otroligt lugnt och skönt. Så varmt fast ändå förbannat kallt. Har nu bytts ut. Återgått. Till grå vardag. Sista dagen innan det var dags att hälsa på den där vardagen så kändes det rätt. Att komma tillbaka till rutiner och allt som hör till. Till det som får dagarna att flyta på och inte kännas allt för sega.

Men så när man väl är där. Då slår det en i ansiktet och man går ner för räkning på en gång. Det här var inte alls roligt. Det här med vardag och rutiner. Det är faktiskt bara skit. Nästan i alla fall.

Efter julafton i huset från förr så satte jag mig i bien. Fruktansvärt orolig över väder och väglag. Men jag tog mig upp. Alla de 70 milen. Förbi framtidsstaden och lite till. Jag snittade knappa 80km/tim. Körde nog bara om två bilar och en skadeskjuten lastbil på hela vägen. Annars flög bilar mest om mig. Fegade jag så pass mycket? Eller var jag kanske smart? Upp kom jag i alla fall. 90 minuter långsammare än vanligt. Och kanske är det huvudsaken.

Där uppe var det skönt. Tända brasor och gnistrande snö. Skönt de stunder man inte är ute och maler km. Men 21km i -17 är också en bedrift. I högt tempo dessutom. Det firades nyår. En pilsner öppnades och det gamla året kastades all världens väg. I stället välkomnades 2011. Ännu ett framtidsår. Och om jag tänker fram ett par månader. Så känns det som att det är det här året som ska bli vårt. Flickan från landet i norr och mitt. Det är nu det händer. Måste hände. Ska hända. Så trots att tiden går allt för fort. Trots att den gråa vardagen känns riktigt tung ibland. Så ser jag ljust på framtiden. Jag ser ljuset i tunneln. Så att säga. Och bara en sån sak. Kan få en att hålla huvudet över vattenytan.