Fyra gånger den senaste månaden. Fyra gånger har jag öppnat ett nytt tomt inlägg och tänkt skriva något. Men så har jag suttit där. Fingrarna på tangenterna. Tomt i huvudet. Fullt. Men tomt. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag vill få ut.
Dagarna löser liksom bara av varandra just nu. Äta-jobba-sova-dö. Som Ebba Grön sjöng. Det är lite så. Bara att jag inte riktigt har nått fram till döden ännu. Men ibland känns den nära. Som när kroppen inte vill vara med.
I torsdags åkte jag till arbetet. Som vanligt. Klev ur bilen. Och så högg det till. Hela ryggen låste sig. Ryggskott. Skott i ryggen. Med myrsteg gick jag in på arbetet. Med hjälp av tabletter klarade jag av två arbetsdagar till helgen. Nu är det bättre i ryggen. Men värdigheten har fått sig en smäll. Jag vill inte bli gammal. Jag vill att kroppen ska vara med. Klara av saker. Inte minst att stiga ur en bil.
Nu kommer jag aldrig behöva stiga ur just den bilen mer. Den såldes igår. Tror jag aldrig. Under de sju åren vi hade den. Var riktigt kompis med den. Vi klickade aldrig. Nu har en ny anlänt. En som känns väldigt bra än så länge. En som går på kabel. En som rullar tyst. En som inte kostar så mycket pengar att laga. Ännu.
Förhoppningsvis kan jag stiga ur den nya bilen utan att få ett skott i ryggen. Sätet har dessutom massage. Bara en sån sak. Det kanske kan göra att kroppen klarar av de sista månaderna. Så jag bara behöver äta-sova-jobba.
