Ännu en bussresa neråt

I torsdags kväll satte jag mig på en buss igen. En buss som skulle ta mig genom natten ner till huset från förr. Nio timmar i ett och samma säte. Senast jag åkte var det lite småtrevligt. Ett dubbelsäte. En massa film och sport på paddan. Tiden rullade på i takt med hjulen på bussen.

Den här gången blev det inte riktigt så. Människor klev på. Fler människor. Och ännu fler människor. Till slut var varenda säte fullt. Och det kan tyckas vara okej. Om inte killen framför mig fällde bak sitt säte. Gungade fram och tillbaka på det så det konstant slog i mina knän. Om inte kvinnan bredvid mig somnade. Lutandes på min axel med snarkljud som gjorde att halva bussen vände sig om tittade. Om inte bussen begränsat wifi-mängden så matchen jag skulle se bara hackade.

Så nio timmar kändes som 20 timmar. Som en evighet. Men till slut var jag framme och påbörjade promenaden genom förorten jag växte upp i. En promenad på 2km. En promenad fylld med minnen.

Vid varje måltid i huset från förr sitter jag och tittar ut genom fönstret. På den stora gräsmattan som finns strax bakom huset. Jag ser mig själv som tioåring. Jag och min bror springandes på den där gräsmattan. Spelar fotboll. Nedskrivna turneringar med landslag. Korta matcher. Ibland utespelare. Ibland målvakt. Lagom coolt. Underbar uppväxt. Precis det jag önskar mina barn ska göra.

En titt ut genom nästa fönster. Gatan utanför huset. Där springer jag runt som 12åring. Med bandyklubba. Med tennisracket. Spelar med min bror. Med hans kompisar. Fortsätter ha en underbar uppväxt.

Nu var inte besöket i huset från förr av positiv anledning. Det var för att hinna spendera ytterligare lite tid med min far. Hans bror var där. Hans syster var där. De satt i soffan på kvällen om pratade barndomsminnen. Jag förstod inte ett dugg om vem de pratade om eller vilka platser. Men det gjorde ingenting. Jag njöt. Jag log. Och jag kunde se att de tre syskonen gjorde samma sak.
Varje gång jag säger hej då och åker hem till norr igen vet jag inte om det är sista gången. Det är otroligt jobbigt. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Mer än att snart igen sätta mig på den där bussen.

Jag vill ha vår!

Just nu pågår den där tiden som jag har svårt att känna mig tillfreds med att bo i norrland. Jag gillar Umeå. Absolut. En fantastiskt härlig stad. Det är bara det att det snöar. Det är april och det snöar. Två dagar i sträck.

Under mars och april ser jag bilder från huvudstaden. Det är barmark och tussilago. Det börjar komma fram uteserveringar. Tunna jackor. Löparna flyger fram på sopade gator och tinade skogsvägar.

Jag vill också ha det. Nu. Nyss. Jag vill inte ha snöstorm när jag springer. Jag vill inte ha snömodd och gömda isfläckar när jag cyklar till arbetet. Jag vill inte frysa i april. Våren måste komma på riktigt nu. Det är dags. Kan inte norrland också förstå det?

Varje dag tittar jag på väderprognosen. Flera dagar framåt. Flera veckor. Senast jag tittade skulle det snöa någon dag i maj. Suck. I maj!? Så här kan vi inte ha det. Kan någon ta tag i det här och ta ett snack med moder natur? Snälla?

Svårt att fokusera

Nu har det gått en vecka sedan jag var tvungen att ta det där avskedet nere i huset från förr. Det var tufft. Det var svårt. Och det märktes även på pappa att han tyckte det var svårt. Armarna ville inte riktigt släppa taget. Ingens armar. Jag hade så mycket jag ville säga innan jag åkte. Men ni vet hur jag är. Jag kan inte prata om känslor. Men jag kan skriva. Så när jag satt där på Arlanda och väntade på att gå ombord på planet så skrev jag. Jag skrev ett långt brev med allt jag ville säga. Allt jag inte kunde säga.

Den här veckan har jag mest gått och väntat på telefonsamtalet. Men det har inte kommit. I stället har jag ringt. Han lätt pigg. En förhoppning som jag vet egentligen inte finns. Jag tror mig inte bli störd så mycket av det på arbetet. Jag tror jag kan fokusera på arbetet. På barnen. Men samtidigt vet jag att så inte är fallet. Hemma har jag inget tålamod. Jag känner mig arg. Så där som jag ofta har känt mig förr. Ilska som bubblar inombords utan att jag egentligen vet varför. Jag vill slå. Sparka. Skrika.

På arbetet orkar jag inte vara speciellt pedagogisk. Jag orkar inte säga till barnen. Orkar inte medla i deras konflikter. Jag vill inte prata med föräldrar. Allt det där är lite poängen i mitt arbete. Jag måste hitta ett sätt att ta tillbaka yrkesrollen kommande vecka.

Jag får leta efter positiva saker. Barnens magsjuka höll bara i sig några timmar i går kväll. Positivt. Djurgården har allsvensk premiär i morgon. Positivt. Träningen rullar på bra. 13km i snöstorm 06.45 igår. Positivt. Eller nja. Det var inte ett dugg roligt. Men benen kändes bra.

Ny vecka i morgon alltså. Måste ta tag i det här. Måste kunna fokusera på rätt saker även om det är svårt. Jag fortsätter ringa till huset från förr. Det är det enda jag kan göra just nu. Och leta efter en bra tidpunkt där jag kan sätta mig på en buss hela natten igen.