Svårt att fokusera

Nu har det gått en vecka sedan jag var tvungen att ta det där avskedet nere i huset från förr. Det var tufft. Det var svårt. Och det märktes även på pappa att han tyckte det var svårt. Armarna ville inte riktigt släppa taget. Ingens armar. Jag hade så mycket jag ville säga innan jag åkte. Men ni vet hur jag är. Jag kan inte prata om känslor. Men jag kan skriva. Så när jag satt där på Arlanda och väntade på att gå ombord på planet så skrev jag. Jag skrev ett långt brev med allt jag ville säga. Allt jag inte kunde säga.

Den här veckan har jag mest gått och väntat på telefonsamtalet. Men det har inte kommit. I stället har jag ringt. Han lätt pigg. En förhoppning som jag vet egentligen inte finns. Jag tror mig inte bli störd så mycket av det på arbetet. Jag tror jag kan fokusera på arbetet. På barnen. Men samtidigt vet jag att så inte är fallet. Hemma har jag inget tålamod. Jag känner mig arg. Så där som jag ofta har känt mig förr. Ilska som bubblar inombords utan att jag egentligen vet varför. Jag vill slå. Sparka. Skrika.

På arbetet orkar jag inte vara speciellt pedagogisk. Jag orkar inte säga till barnen. Orkar inte medla i deras konflikter. Jag vill inte prata med föräldrar. Allt det där är lite poängen i mitt arbete. Jag måste hitta ett sätt att ta tillbaka yrkesrollen kommande vecka.

Jag får leta efter positiva saker. Barnens magsjuka höll bara i sig några timmar i går kväll. Positivt. Djurgården har allsvensk premiär i morgon. Positivt. Träningen rullar på bra. 13km i snöstorm 06.45 igår. Positivt. Eller nja. Det var inte ett dugg roligt. Men benen kändes bra.

Ny vecka i morgon alltså. Måste ta tag i det här. Måste kunna fokusera på rätt saker även om det är svårt. Jag fortsätter ringa till huset från förr. Det är det enda jag kan göra just nu. Och leta efter en bra tidpunkt där jag kan sätta mig på en buss hela natten igen.