På en buss genom mörkret

Jag sitter framför datorn i huset från förr. Det är fortfarande huset från förr. Även fast det just precis nu inte alls känns så. Det är något nytt här. Något som är så mycket annorlunda än tidigare.

Igår kväll efter ett möte på arbetet satte jag mig på en buss. Där satt jag. Länge. En evighet. I nio timmar satt jag där och tittade ut genom fönstret. Jag såg inte så mycket. Mest lite gatlampor och en hel del mörker. Svarta skuggor av träd som snabbt flög förbi och ersattes av fler svarta skuggor.

05.00 steg jag av bussen. Tog min väska över armen och promenerade genom en tyst sovande och kyligt barndomsförort.

Jag hade hoppats kunna sova lite på bussen. Men så satt det två yngre killar med en söt rökdoft en bit framför. Tittade på youtubeklipp på hög volym.

Jag hade hoppats få slumra till lite i alla fall. Men så satt det fem kacklande kvinnor framför mig. De pratade. Skrattade. Och hade tydligen inte en minsta tanke på att slumra till. Vid Arlanda klev de av. Kändes för sent att blunda då.

Jag hade hoppats kunna kliva av utan att känna mig som en zombie. Men jag hittade ingen bra sovposition. Jag provade olika ställningar. Men jag verkade inte ha rutinen. Ibland var benen för länge. Ibland var ryggen sned. Ibland var nacken böjd i 90 grader.

Nu sitter jag här i alla fall. Även om jag känner mig som en zombie så får jag tränga undan det. Just den här helgen. Jag satte mig inte på den där bussen för att jag ville. Jag satte mig på den för att jag kände att jag måste. För att jag skulle ångra mig annars. Jag vet inte hur lång tid det är kvar. Ibland får jag känslan av att det kan dröja. Ibland får jag känslan av att det kan hända när som helst. Och det är just den där andra känslan som gjorde att jag satte mig på bussen.

På söndag sätter jag mig på en flyg norrut igen. Innan dess ska jag säga hej då. Och det är jag livrädd för. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska säga. Hur jag ska tänka och känna. Men jag måste säga hej då. Förhoppningsvis hinner jag säga hej då många gånger till i framtiden.