fredag, juni 15, 2018

Boost

I många fall brukar jag skriva här när saker är jobbiga. När det känns tungt. När huvudet bara precis  når vattenytan. Men i det här fallet är det tvärtom. Jag ska försöka att boosta mig lite. Det har varit en dag där saker faktiskt har gått rätt. Där positiva saker har sagts. Stora ord. Bra handlingar.

Det började redan igår. Överlämningskonferens med skolan. Blivande skolbarn ska det pratas om. Nya lärare. Specialpedagoger. Rektorer. Och så jag som verkligen älskar möten och att sitta och prata med andra vuxna. Inte.
Jag pratade på. Höll det kort. Svävade inte väg och gav dem en massa onyttig information. I stället saklig. Tydlig.
Idag fick jag höra att lärarna tyckte jag gjorde det bra. Att jag verkar vara bra på mitt arbete. Jo. Visst.

Dagen rullar vidare. Många barn lediga. Mer tid till att bygga om avdelningen inför hösten. Många saker kommer på plats. Många saker styrks från att-göra-listan.

Jag hade på mig en ny t-shirt till arbetet idag. En sån där blommig. Något som jag inte är säker på att jag klarar av att ha. När man helst vill försvinna in i mängden och bara vara neutral. Men så plötsligt. En kollega kommenterar vilken fin t-shirt jag har. Och så en till. Och en till. Under dagen tror jag att minst åtta stycken av mina kollegor har kommenterat den. Den var fin. Den var somrig. Man blir glad av den. Den var snygg. Du passade i den.

Så här i slutet på terminen börjar barnen gå på sommarlov. Några tar lov och kommer tillbaka. Andra slutar helt och börjar förskoleklass efter sommaren. Och här kommer det in. Den kanske största boosten av alla.
En flicka ska säga hej då. En flicka som blommat ut något enormt sista halvåret. Från att knappt våga säga ett pip. Till en härlig sexåring som skrattar. Skämtar. Busar. Tar för sig.
Jag berättade för mamman om samtalen på skolan igår. Att jag nämnde hennes försiktighet och osäkerhet. Men även om att den var som bortblåst nu. Och orden som kommer studsande tillbaka. Jag blir golvad. Jag vänder mig bort lika snabbt som mamman. Snyftande båda två.
Orden. Jag tror det är väldigt mycket tack vare dig.

Satan.


lördag, maj 19, 2018

Märkligt väder.

Det är märkligt med vädret här uppe. Det är märkligt väder. Jag tror det är första gången jag har kunnat ha snöbollskrig i shorts.
Det har varit en lång vinter. En väldigt lång men också en väldigt bra vinter. Mycket snö hela vintern lång. Det tycker jag om. Men jag tycker också om när vintern är slut.

Här har jag gått och längtat efter våren. Efter lite varmare väder. Väntat och väntat. Och så plötsligt går folk runt i shorts och det är 25 grader varmt ute. Vart tog våren vägen? Den hann liksom inte riktigt fram där mellan vintern och sommaren.

Egentligen klagar jag inte. Det är faktiskt ändå sommaren man är ute efter. Våren är bara en årstid som måste passera för att man ska komma till sommaren.

För en vecka sedan var jag med barnen i skogen. Vid en strand. I shorts. Barnen gick barfota i sanden och i vattnet. Bakom mig låg en stor snöhög. Det är som sagt märkligt det här med vädret.

Egentligen ingenting

Varje kväll tänker jag att jag ska skriva något. Något som hänt under dagen. En tanke. En fundering. Något som upprört. Något som varit positivt. Egentligen vad fan som helst. Men så går kvällen. Natten. Nästa dag. Nästa vecka. Ingenting skrivs. Dagarna bara rusar iväg.

Nu loggade jag in. Men jag har faktiskt ingenting att skriva. Hur spännande är det att jag har stått och målat i fem timmar idag. Men ryggen mot solen vilket gav mig en fantastiskt fin rödfärg på vaderna. Jag själv målade grått.

Flickan från landet i norr har flytt till Stockholm i helgen. Jag ska således lyckas ta hand om mina barn på egen hand. Återigen imponeras jag något enormt av alla ensamstående föräldrar. Vilket lass de får dra. Vad de måste planera och klara av. Fantastiskt.
Jag har gjort det i en dag och är helt slut. Stressen att hålla reda på båda samtidigt som det ska målas och man känner hur orken bara långsamt försvinner ut ur kroppen för varje penseldrag. Även om jag haft lite hjälp av en axelskadad granne.

Nu är i alla fall sista penseldraget gjort. Även min axel mår sådär lagom bra nu. För att inte tala om de fina röda vaderna. Jordgubbsplantor är planterade. Båda barnen har fått i sig mat. Eller, nja. Några tuggor i alla fall. De är badade. Hela och rena. En av dem har läst för oss andra. Och de ligger i sina sängar och snarkar.

Nästa vecka börjar kanske den tyngsta arbetsveckan på hela året. Kul. Jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är svårt. 23 arbetsdagar kvar till semestern. Tjugotre.




måndag, april 16, 2018

Byta däckjävlar

Min far gjorde alltid saker själv. Han bad sällan om hjälp. När han gjorde det tog det emot. Jag hyllar honom för det. Jag är nämligen likadan. Och kanske är det inte så konstigt. En sådan sak är det här med däckbyte. Pappa bytte alltid själv. Helt rätt. Så klart. Man ska kunna byta däck. Han lärde oss hur man byter och så har det fortsatt. Vår. Höst. Hela tiden har jag bytt däck själv på min bil.

Varje gång det är dags att byta tänker jag att nu. Den här gången. Kommer allting att fungera som det ska. Bultarna lossnar. Rätt däck hamnar på rätt plats direkt. Allt flyter på riktigt fint och det behöver inte gå fyra timmar av livet innan allt är klart och humöret nere i botten. Varje gång blir det tvärtom. Någonting ska alltid strula. En bultjävel som sitter så hårt så den inte går att rubba. Ett däck hamnar på fel plats och jag får börja om. Det tar en evighet att få upp bilen. Barnen springer runt och stör. Ja. Ni hör själva hur jävla roligt det är.

Så i år. Då åkte däcken in i bilen. Åkte ner till parkeringen vid ICA. Drog kortet. Betalade 250:- Väntade fem minuter. Och så var allt klart. Jag vet hur man byter däck själv. Jag kommer lära mina barn hur man byter däck själv. För det ska man bara kunna. Så är det. Men ibland. Bara ibland. Och kanske just med däck. Så är det fruktansvärt jävla värt det. Hosta upp en billig peng. Spara tid och svordomar. Klart.

För övrigt är våren här nu. Konstigt vore det annars att slänga på sommardäcken. Som jag har längtat. Inte speciellt efter sommardäcken. Utan efter våren. Solen. Värmen. Barmark. Så färdig jag har varit med tidernas längsta vinter.
Och snart börjar en ny skidsäsong...


tisdag, april 10, 2018

Sjukskrivning

Tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt att inte behöva stressa iväg på morgonen. Att få vara lite själv. Men på ett annat sätt fruktansvärt tråkigt. På eftermiddagen börjar jag prata för mig själv. Säger saker jag gör högt. Jag vet inte varför. Kanske tystnaden blir för påträngande annars.

Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare. Kanske är bra det i och för sig. När jag senast opererade hälsenan gjorde jag det kring jul. Då var jag hemma och ledig ändå. Men det var en evighet sedan. När jag var ung och stark. Nu är jag gammal och stel.

Tredje dagen på sjukskrivningen. Fem dagar sedan ingreppet. Jag går inte normalt än. Men det är nära. Lite för mycket vätska kvar i knät för att jag ska kunna börja det helt. Övningarna jag ska göra 4-6 gånger per dag. De gör jag 10-12 gånger per dag. Gick 4000 steg i går. Ska slå det idag. Kanske pressar jag knät lite hårt. Kanske inte.

Börjar med lite promenader den här veckan. Följer vårens framfart. Hänger på gymmet nästa.
Lämnar barn. Ser film. Tränar. Läser. Ser film. Tittar ut genom fönstret. Det är så dagarna ser ut just nu. Tänk om man kunde dra in pengar på det också. Det hade varit något.

Det är tredje dagen på sjukskrivningen. På ett sätt skönt. På ett annat så fruktansvärt jävla tråkigt.




fredag, april 06, 2018

Operation: Menisk

Igår var det äntligen dags. Efter att jag förra sommaren blivit lite ivrig. Sprungit lite för mycket. Lite för långt. Lite för hårt. Ja, jag kan skylla lite på bror eftersom han också stressade upp farten. Men vems fel det än är så lyckades jag springa sönder min menisk.

Då jag inte direkt hade 20.000:- liggandes för att snabbt fixa till det privat så fick jag börja vandra den långa biten. Vårdcentral, remisser, MR, sjukgymnast och vila. Och nu, till slut, efter en ombokning och en inställt tid, så var det äntligen dags att skära upp knät.

Så igår gick jag till sjukhuset. Satte mig i väntrummet och...väntade. Och väntade. Och väntade. Timme in och timme ut. Två timmar senare fick jag komma in och byta om, få lite härligt dropp rakt ner i armen och...vänta. Och vänta. Och vänta. Igen.
Jag tror jag stirrade upp i taket i en evighet. Eller i alla fall tre timmar. Jag fick se andra rulla i väg till operationer och jag fick se dem komma tillbaka. De kom tillbaka så där lagom höga av narkosen. Bakiskänsla på några. Släpande tal på andra. Många gipsade armar.

Så till slut. När salen var tömd på trasiga människor. Då blev det min tur. Sex timmar efter planerad tid. Några sköna andetag i en mask och så...borta. Snark. En bit av menisken plockades bort. Tydligen svår att komma åt. De hittade lite annat i knät också som de fixade till. Bandage på. Och sängen rullades tillbaka.

Vaknar upp. Hungrig som någon som inte ätit på ett halvår. Och iväg hem. Tydligen i någon form av rekordtid enligt sköterskorna.
Nu sitter jag här. Knät upplagt på bordet. Kryckorna vilar bredvid. Ska väl sitta här ett tag nu. Någon vecka. På pappret står det sjukskriven 4-6 veckor. I mitt huvud är det två veckor. Men jag har kanske inte samma läkkött som när jag var 17år. Eller som Ibrakadabra. Även om jag vill tro det.



onsdag, april 04, 2018

Björnstad skapar känslor

De senaste åren har jag läst en hel del böcker. Jag tror det är en del av min verklighetsflykt. Jag tycker om att kunna försvinna in i en annan värld en stund. Vara en annan person. En annan miljö. Det har varit väldigt många deckare. Den ena boken råare än den andra. Morden blir brutalare. Jag vill ha det så. Men så ibland. Då försöker jag vidga mina vyer och slänga in en annan slags bok. Något som kanske kan ge något annat. Ofta blir det något jag bara önskar ska ta slut, men så öppnade jag Björnstad av Fredrik Backman. Fan.

Inte "fan" för att den var dålig. Inte "fan" för att jag önskade att den skulle ta slut. Tvärtom. Utan "fan" vilken resa. Vilken bok. En känslomässig bergochdalbana på 500 sidor. Jag visst inte vart jag skulle ta vägen. Tårar rann. Näven slogs i kudden. Jag var chockad. Rädd. Arg. Ledsen. Och jag var träffad. Förra året skrev jag någonstans att om man bara ska läsa en bok det året, då är det Björnstad som gäller. Hur Backman kan ha ett sånt fantastiskt moget språk. Trots sin unga ålder. Hur kan han träffa så rätt? Ha såna verklighetstrogna böcker. För ja, givetvis har jag köpt och läst varenda en av hans andra böcker också. Och även de är fantastiska. På ett annat sätt.

Sedan kom uppföljaren till Björnstad. Del två. Vi mot er. Jag tänkte att, det här är lugnt nu. Inte kan en uppföljare vara lika magisk och träffsäker som första. Helvete vad fel man kan ha. Jag har inte läst ut den. Inte än. Men oj. Ibland måste jag lägga bort den. Ta en paus. För tårarna rinner. För hjärtat slår för hårt och för snabbt. För jag behöver skrika i en kudde. För så många andra anledningar.

Idag läste jag fram till ett skede där jag inte kunde läsa vidare. Jag ser vad nästa kapitel handlar om. Och jag vill inte mer. Det får inte vara sant. Det får inte hända det jag är rädd för ska hända. Som kan hända. Jag bryter ihop då. Om han gör det. Då faller jag.


lördag, mars 31, 2018

Vasaloppet 2018

När jag var liten åkte jag lite skidor. Ni vet, sådär längs gatan och ner för några kullar för att få lite fart. Kanske någon km över en golfbana i närheten. Det var en hel del snö även i Stockholm på den tiden.

Men sedan växte jag på mig. Åren gick. Och skidor byttes ut mot löparskor. Jag åkte aldrig skidor. Jo, en gång på lärarutbildningen. När jag hämtade upp mig klasskompis i Solna och han var så fruktansvärt bakis så han behövde låna min mammas solglasögon och min lunch för att klara av lektionen.

Men så flyttade jag upp hit. Till vintern. Till norrland. Och en vän här uppe som tre gånger anmält sig till Vasaloppet. Han åkte ingen av de gångerna. Så jag lovade honom lite osmidigt att jag kunde hålla honom sällskap och köra tillsammans. Så vi anmälde oss. Tydligen.

Och så köptes det skidor. Och vi tränade. Mil efter mil. En del korta pass en del långa. Fyra-fem timmar ute i kylan. Platta spår. Backiga spår. Jag kom säkert upp i 35-40 mil. Min vän i minst det dubbla. Nu skulle det bli av. Allt var fixat. Och då kom magsjukan. Sex dagar innan loppet ligger hela familjen och självdör i badrummet. Men jag repar mig. Tre dagar innan står jag upp. Får i mig lite mat och tänker att du jävlar blir det åka av. Dagen innan avfärd kommer ett meddelande från min vän. Han är magsjuk. Fan.

Så där åker jag ensam ner till Mora. Får sällskap av min bror. Vi stiger upp mitt i natten för att ta en buss ut till starten i Sälen. Ut till 28 minusgrader. (Nej, jag överdriver faktiskt inte den här gången!) Och så åker vi. Mil efter mil. Ibland peppar han. Ibland peppar jag. Och så plötsligt är vi i Mora igen. 90km senare. Halvt stelfrusna. Stela som en 98 åring. Hungriga. Trötta. Men lyckliga. Och med den där vanliga klassiska känslan att helvete heller. Jag ska aldrig göra det här igen.

Nu har det gått en månad. Jag har inte rört mina skidor sedan jag gick i mål. Min vän åker fortfarande om kvällarna. Han vill åka loppet nästa år. Och det värsta är. Jag skulle kunna hålla honom sällskap.

En evighet senare

Ha! Jag tog mig in. För ett antal månader sedan knappade jag in ett lösenord och sedan var det bara att sätta igång att låta fingrarna dansa över tangenterna. Men det var då. Nu är nu. Det har tagit mig ett helt avsnitt av "The Flash" för att komma in. Mer än 40 minuter av mitt liv passerade innan jag kunde sätta igång att skriva. En evighet. Hur som helst. Nu är jag inne. Nu kan jag skriva. Vinst för mig.

Jag har huset för mig själv. Vet inte när det hände senast. Men det är magiskt. Men samtidigt så stressande. Vad ska jag göra? I vilken ordning? Vad prioriteras högst? Gå ut i solen? Titta film? Läsa? Sova? Tyvärr inte träna. Det är just det som är anledningen till att jag har huset för mig själv. Påskfirandet åkte utan mig. Mitt enda sällskap är febern. Förhoppningsvis lämnar även det sällskapet mig snart.

Senast jag skrev pratade jag om Prinsens löptävlingar. Om speciella känslor och att jag faktiskt är helt okej inombords efter pappas bortgång. Vill jag tro i alla fall. Men även det var en evighet sedan. Efter de inläggen har det gått en hel höst. En vinter som, ja. Det jäveln hänger visst fortfarande kvar av någon anledning. Men jag har hunnit med att åka ett helt Vasalopp. Bara en sådan sak. Jag har fått en operationstid för att fixa till mitt knä jag sprang sönder i somras. Jag har vabbat onaturligt mycket. Sett galet mycket filmer och hockey. Och jag har haft huset för mig själv. Eller, inte haft. Har.

Så livet har rullat på. Och om nu bara snön kan ta och försvinna. Jag har faktiskt åkt mitt Vasalopp nu. Så skulle livet kunna rulla på med lite positivare humör. Medan jag väntar tror jag att jag ska se ett avsnitt "Flash" till. Eller om jag skulle läsa vidare i Fredrik Backmans fantastiska "Vi mot er". Eller kanske vila en stund. Fast, solen är framme och lite frisk lust vore skön...t. Ni ser. Jag kan inte bestämma mig. Jag får dra lott.