Egentligen ingenting

Varje kväll tänker jag att jag ska skriva något. Något som hänt under dagen. En tanke. En fundering. Något som upprört. Något som varit positivt. Egentligen vad fan som helst. Men så går kvällen. Natten. Nästa dag. Nästa vecka. Ingenting skrivs. Dagarna bara rusar iväg.

Nu loggade jag in. Men jag har faktiskt ingenting att skriva. Hur spännande är det att jag har stått och målat i fem timmar idag. Men ryggen mot solen vilket gav mig en fantastiskt fin rödfärg på vaderna. Jag själv målade grått.

Flickan från landet i norr har flytt till Stockholm i helgen. Jag ska således lyckas ta hand om mina barn på egen hand. Återigen imponeras jag något enormt av alla ensamstående föräldrar. Vilket lass de får dra. Vad de måste planera och klara av. Fantastiskt.
Jag har gjort det i en dag och är helt slut. Stressen att hålla reda på båda samtidigt som det ska målas och man känner hur orken bara långsamt försvinner ut ur kroppen för varje penseldrag. Även om jag haft lite hjälp av en axelskadad granne.

Nu är i alla fall sista penseldraget gjort. Även min axel mår sådär lagom bra nu. För att inte tala om de fina röda vaderna. Jordgubbsplantor är planterade. Båda barnen har fått i sig mat. Eller, nja. Några tuggor i alla fall. De är badade. Hela och rena. En av dem har läst för oss andra. Och de ligger i sina sängar och snarkar.

Nästa vecka börjar kanske den tyngsta arbetsveckan på hela året. Kul. Jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är svårt. 23 arbetsdagar kvar till semestern. Tjugotre.