Elände på banken

Jag var på banken idag. Igen. Det var fjärde gången på väldigt kort tid. Allt började med ett enkelt lån som spårade ur totalt. Jag fick lån på dubbelt så mycket som jag skulle ha och ingen på banken visste vad de skulle göra och vem som egentligen hade betalt ut pengarna. Heja banken!

Idag var jag som sagt tillbaka där. Hamnade återigen vid ett skrivbord framför samma kvinna - förlåt, flicka, som senast. Hon kan inte vara många dagar över 18år. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon skulle ta sig till med eländet och hade dessutom inte ens hand om bolån.

Hur som helst. Till slut, efter att ha dragit storyn om lånet för den 20:e gången på en vecka, så fixade hon till det. Med lite hjäp av en äldre väldigt bastant kvinna. De tyckte nästan lite synd om mig efter att ha sprungit in där på banken så ofta senaste tiden.

Den bastanta kvinnan gick iväg. Den bastanta kvinnan kom tillbaka. Med sig hade hon två biobiljetter jag skulle få som plåster på mina stora läckande ekonomiska sår. Givetvis läkte såren fint efter samtalen på banken. Antagligen hade det inte ett dugg att göra med biobiljetterna utan att de till slut lyckades fixa till det de fuckat upp senaste veckan. Så nu är ekonomin som den ska igen. På rätt plats, stark och växande. Precis som ekonomi ska vara.

När jag ett par timmar senare kom hem tittade jag på biobiljetterna. "Giltig t.o.m 2011-01-28". Jag vet inte vad jag ska säga. Ett halvår gamla biobiljetter fick jag. Tack för den. Tack så jävla mycket. Det värsta är att jag bara skrattar åt eländet. Och känner att det inte ens är värt att gå tillbaka ytterligare en gång. Man vill ju inte riskera att de faktiskt skulle göra något rätt.

Ännu en tandläkare

Tandläkarbesök idag. Skitkul. Verkligen. Jag har alltid hatat att gå till tandläkaren. I början mest för att det gör så förbannat ont när de drar runt och beter sig allmänt svinigt där inne i munnen. Och på senare år även för att de ska ha så onödigt mycket pengar för att vara sådär sviniga.

I vilket fall som helst. 30 år har gått. Och jag har haft ett litet hål. I en visdomstand. Kom igen. Det räknas bara som ett halvt hål. Om ens det. Jag borstar två gånger per dag och tycker själv att jag sköter allt exemplariskt.

Men min tandläkare. Hon är elak. Hon vill att jag ska komma dit hela tiden. Om hon fått välja så ska jag säkert gå en gång i veckan. Om inte mer. Jag tycker det räcker att gå en gång var femte år. På sin höjd.

Men idag. Hon kollar runt och tycker allting ser jättebra ut. Jag har verkligen skött borstning, tandtråd och munskölj som jag ska. Och man kan tycka att det ska vara bra så. Men icke.

Plötsligt plockar hon fram något rosa medel och smetar över tänderna. Och ha! Där har du missat borsta. Och där. Längst inne i munnen. Nästan nere i magsäcken. Blev det lite rosa, så där har du slarvat att borsta.

Kan hon inte bara säga att jag varit duktig och gjort det jag ska. Tycker hon gick för långt nu. Fan kvinna. Skärp dig. Jag borstar. Jag använder tandtråd. Jag använder bakteriedödande vätska som smakar skit och sprit på samma gång. Vad mer begär du?

Som tur var kunde hon snabbt ta bort det rosa medlet. För det hade väl ändå varit droppen. Att komma in på Ica med rosa tänder. Men då hade jag kanske fått vad jag förtjänat. Gå med skämsstruten. Så alla kan se. ha! Han har missat en liten liten fläck där bak. Längst nere i bagsäcken. Fy fan.

Snark

När jag var liten var jag alltid morgontrött och kvälspigg. Får jag för mig i alla fall. Minnena från barndommen är inte allt för tydliga. I tonåren, som minns lite klarare, var det likadant. Trött på morgonen. Pigg på kvällen.

Efter tonåren. Vad nu det kallas. Men säg så där kring 20-25 års ålder. Då var jag fortfarande morgontrött. Och fruktansvärt kvällspigg. Jag satt uppe hur länge som helst. Pratade i telefon. Satt framför datorn. Ja. Allt möjligt.

Nu är det annorlunda. Jag är fortfarande morgontrött. Förbannat morgontrött. Jag hatar morgonen. Helst av allt vill jag bara ta livet av morgonen och låta eftermiddagen börja dagen. Men jag antar att då blir eftermiddagen morgon och allt är precis som vanligt.

Men skillnaden är att jag inte är kvällspigg längre. Inte alls. Jag är så trött så trött. Senaste dagarna har jag somnat hela tiden. I söndags sov jag till 11. Elva timmars sömn. Jag sover sällan över kl. 9 annars. Senare på dagen somnade jag i solen ute i Vallentuna. Och på kvällen somnade jag i soffan framför fotbollen.

Samma sak igår. Jag höll på att somna på arbetet. Sittandes i gräset med barnen springandes runt mig. Sen somnade jag framför fotbollen igen. Innan jag stöp i sängen och slocknade.

Så jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag accepterar att jag inte är kvällspigg längre. Låt gå. Men att jag somnar så fort jag sitter still. Det känns inte riktigt okej. Men det är totalt 26 arbetsdagar kvar innan semestern. Innan jag får släppa allt föreståndararbete. Innan jag kan göra det jag aldrig gjorde i den där difusa åldern. Att sova. Men innan det. Då ska jag ta ett stort glad cola. Det piggar garanterat upp.

Göra saker före

Jag tänker på det där med att det finns en del att göra och ordna upp när nedräkningen till semestern är över och de lediga dagarna på riktigt infinner sig. Det känns inte riktigt bra. Inte riktigt rätt. För varför ska man spara allting tills det finns tid och man har lediga dagar? Då blir det inga lediga dagar, utan mest bara en massa saker som behöver göras och ordnas upp. Och plötsligt ska man börja arbeta igen.

Så jag tänker såhär. Jag ska göra allting innan semestern är här. Jovisst. Man arbetar inte alla 24 timmarna på dygnet. (Bara ca. 18 timmar) Så det finns massor av tid att göra sakerna på. Eller vänta. Jag måste träna också. Men i alla fall. Lite tid finns det allt. Om inte så finns det en lördag och söndag varje vecka. Och då satan ska det hända saker.

När nedräkningen sen är färdig så har jag en massa lediga dagar där jag kan göra absolut ingenting. (Förutom att träna). Jag är så förbannat tänkt. Ha! I alla fall ibland. Någon gång.

Dans med olika steg

Tomt blad framför mig. Fullt huvud. Egentligen ska det inte vara så svårt. Men vill man att orden ska dansa rätt så blir det svårt. Det blir som en sån där dans med svåra steg.

Jag har sprungit mitt första maraton nu. Jag är rätt grym. Absolut. 39km av ren njutning. Lätta och pigga ben. Löplust. Positiva känslor. Sen kom två tunga km. Inte överdrivet tunga. Men det kändes i benen att man sprungit 39km. Och plötsligt såg jag Borgen från 1912. Stockholm stadion. Inte illa. Drog av en 200m lång spurt och passerade 15-20 pers inne på stadion. In i mål. 3.11.25 på 42 195m. Heja mig för fan.

Nu är det gjort. Marathondebuten. Lagom nöjd med samtidigt stort revanchsug. Jag kunde bättre. Mycket bättre. Och det vill jag få ut. Det vill jag visa. Inte ska det vara så jävla svårt. Inte ska det bli en sådan komplicerad dans. Det ska vara en dans med lätta steg. Med pigga steg.

Nog om löpning. Jag kan ändå inte springa nu. Jag måste cykla. Tills foten läker. Vänsterfoten vill inte vara med längre. Den vill ha hälsporre. Det vill inte jag. Verkligen inte.

För övrigt tror jag att sommaren är här. Det tycker vi om. Sommar är bra. Och jag kan börja räkna ner dagarna. Eller i alla fall veckorna. Innan semestern är här. Det är mycket som ska göras då. Roliga och spännande saker. Saker som måste planeras och ordnas upp. Med det är lediga dagar. Och lediga dagar är alltid underbara. Då går det mesta lite lättare. Då blir dansen lättare.