söndag, augusti 03, 2014

Starta om den igen

Om några timmar är det dags att gå och lägga sig. För att sedan vakna upp och hoppa in i den där vardagsloopen. Arbeta. Hämtningar. Lämningar. Middagsplanerande. Allt som hör livet till helt enkelt. Nästan.

Jag slog till med en rekordlång ledighet i år. Sex veckor. Både Prinsen och jag behövde det. Och det var sex riktigt bra veckor. Värmen har varit här. Ordentligt närvarande. Solen har varit här. Och vi har aktiverat oss en hel del. Stockholm. Åh. Underbara Stockholm. Jag saknar dig så. Avesta. Bror. Laguner och småutflykter. Stugan. Den som ger ett enormt lugn i en viss tid. Innan de övergår till stress och rastlöshet. Vattenskotrar. Badtunnor. Pilsner. Middagar. Besök. Och så en hel det tränande.

Så sommaren har varit magisk. Och jag vet inte hur länge man egentligen kan rida på den vågen. Om den redan tar slut i morgon bitti. 06.15 när klockan ringer. Eller om vågen fortsätter några veckor. Kanske en bra bit in på höstterminen.

Hur länge vågen nu fortsätter så kvarstår faktum att semestern är över om några timmar. För den här gången. Men det är bara 46 veckor kvar till nästa. Ungefär.

Vänder vi på det hela. Så finns det en sida till. Det gör det alltid. Och det är den sidan som visar på nystart. Den där nystarten som är så mycket bättre än nyåret. Som är tydligare. Ta det där taget om sin egen krage. Rycka upp sig. Le även innan klockan slår 10.
Kanske är det dags att se över vad som ligger på tallrikarna. Vad som egentligen skrivs i träningsdagboken. Hur man bemöter människor. Försöka orka lite mer än man egentligen visar.

I morgon ska jag börja i ett nytt arbetslag. Äldre barn. Nya föräldrar. Jag tror det kan bli bra. Bli bättre än senast. Bara jag kan skaka fram lite vilja och energi. Försöka fånga den där motivationen som glider framför mig på vågen. Får jag tag i den. Där jävlar. Då kommer semestervågen rulla vidare ett bra tag till. Det tror jag. Och samtidigt kommer vågen fånga upp rätt mat. Den bidrar till fler km i träningsdagboken. Den haffar tag i i kragen och rycker upp mig i fall jag faller.

Jag ska avsluta semestern som jag började den. Med några lugna km. Visserligen haltande. En trasig vad. Som vanligt. Men jag måste. Jag har letat ut en fin gräsmatta. Sparka av skorna. Lätta steg.

onsdag, juli 02, 2014

Åldern tar ut sin rätt

Ibland inser man att åren har rullat på. Jag minns när man var ung. Kanske ändå upp till 23-24års ålder. Man orkade hur mycket som helst. Det var hårda intervallpass. Det var långpass. Direkt efter fotboll med kompisarna och så kanske fest på kvällen. Inga problem alls.

Det som var viktigt att tänka på bara var att göra löpningen först. Det var det viktigaste. Ungefär som med läxorna i skolan. Först plugg - sen leka.  Först träna - sen leka.

Idag skulle jag spela tennis med en vän. Tennis är roligt. Tänkte jag. Men innan dess var jag tvungen att träna. Så jag körde 10km i ett brutalt terrängspår. Inte bara ett tufft spår. Det här var brutalt. På riktigt. Passet avslutades på parkeringen framför tennisbanan.

Torr tröja på. Och fram med racket. Matchdags. Huvudet var redo. Det här skulle bli bra. Men kroppen var inte direkt redo. Den hade precis plågats i knappa 46 minuter. Det fanns ingen ork. Och orkeslös tennis är fan ingen bra tennis.

Men det är väl bara att inse. Kroppen behöver återhämta sig lite mer nu. Det blir träna - vila - leka. Men det är svårt att acceptera. När man alltid kunnat köra på som man vill. Antagligen kommer jag göra det i fortsättningen också. Och antagligen kommer jag vid varje tillfälle tänka att jag behöver vila lite mellan.

Nu är det i alla fall dags att vila. Ingen fotboll i kväll. Känns väldigt konstigt. Men benen är upplagda i soffan. Colan står på bordet. Och det är vilodags. Antagligen kommer ögonen falla ihop alldeles strax. För det gör de vid nio tiden när man har småbarn. Det är ytterligare en sak jag fått inse den senaste tiden.

Om man ändå var ung fortfarande.

Bye bye cat

För snart sju år sedan föddes två små katter här uppe i norr. Några veckor senare tog de en lång tågresa ner till huvudstaden och flyttade in i en lägenhet på andra våningen. Nike och Dolly blev deras namn. Inte för att de direkt gick att skilja dem åt. Men kom igen. Ett namn måste man väl ändå få.

Under de kommande sju åren har de varit med om en massa. En ramlade ner från balkongen och var borta en vecka. En smet ut och träffade på grannkatten. De har fått se en bebis bli en liten pojke. Och de har fått flytta till en ny lägenhet uppe i norr och till ett hus.

Men när den där bebisen kom till världen hände det något med Flickan från landet i norr. Plötsligt började hon reagera på katterna. Allergin kom. Och det blev hög tid att försöka hitta ett nytt hem åt dem. Ett bra hem. Men det är inte speciellt lätt.

Några har varit lite intresserade. Men inget konkret. Tills idag. Då en kvinna hör av sig. En ung student. Och innan vi vet ordet av det så är det tomt i huset. De kom. Vi pratade en stund och de tog buren och allt med sig.

Det kändes bra. De kommer nog få det bra där. Flickan från landet i norr tog det med ro. Men plötsligt. När buren står i deras bil bryter Prinsen ihop. De får inte ta katterna. Han tar på sig skor för att springa ut till dem. Gråter.

Han var nog mer fäst vid dem än vi kunnat tro. Nu sover han. Kanske drömmer han om katterna. Så får vi se hur det blir i morgon. Det kommer säkert att kännas konstigt för oss alla. Men vi får försöka se de positiva i att de är borta. Och hoppas på att de kommer att trivas hos denna unga kvinna.


onsdag, juni 25, 2014

Ett nytt inlägg. Det ni!

Jag satt och klickade runt lite bland träningssidor. Plötsligt hittade jag min träningsblogg. Hade nästan glömt bort att jag hade den. Så jag bjöd på ett inlägg. Bjöd på lite träningsuppdateringar. Och så tänkte jag. Vad fan. Är jag ändå här så kan jag bjuda på ett inlägg här också. Bara för att göra ännu ett litet avtryck i världen.

Som ni vet har julen passerat. Det kanske var ett tag sedan. Men samtidigt går tiden så helvetiskt snabbt ibland. Så det känns som att det var jul nyss. Nästan. Vintern försvann. Om den nu ens var här. Jag hade laddat upp med skidor och allt. Planerat att bli så mycket norrlänning man kan bli. Dag efter dag. Jag satt i köksfönstret och väntade på att det skulle komma mängder med snö. Den kom aldrig. Och bitter lämnade jag köksfönstret och ställde in de oanvända skidorna i förrådet.

Fast vänta. Helt oanvända var de inte. Jag provade dem på en parkering ett par km här i från en gång. Efter ett löppass. Det hela slutade med att bilnycklarna blev inlåsta i bilen och jag fick traska genom halva Umeå i pjäxor och med skidorna under armen. Lite sådär lagom lyckat. Lite lagom pinsamt.

När den så kallade vintern lämnat oss så kom våren. Efterlängtad som alltid. Framför allt hos en vilsen stockholmare. Och precis när våren kommit så började nedräkningen till semestern. Och det är där vi hamnar nu i historien. Efter ett sådär lagom inspirerande arbetsår på det nya stället så kom ledighet. Och samtidigt kommer hopp om att nästa termin. Nästa arbetsår. Ska bli bättre. Och jag måste tro det. För jag kan knappast gå in i en ny termin. Med ett nytt arbetslag och äldre barn. och inte tro på att det ska bli bra. Det vore som någon form av tjänstefel. Tror jag.

Dessutom är höstterminens början som nyår. Fast bättre. En ny start. Ett nytt liv. Med fokus. Energi. Och allt det där andra. Bruna ben och bruna armar. Sommarkvällar i minnet.

Men först ska jag vara ledig. Sex hela veckor. Det behövs. Verkligen. Sex veckor med fotboll. Sex veckor med Stockholm. Sex veckor med bra träning och lata dagar. Sex veckor utan sovmorgon. Jag kan inte lova att jag kommer att skriva i morgon igen. Jag kan inte lova att jag kommer att skriva innan nyår. Men som sagt. Jag är ledig i sex veckor.