Herr Winnerbäck och jag i soffan

Jag sitter i soffan och tittar på Herr Winnerbäck. Han är med i ett musikprogramm och pratar. Och så sjunger han. Söndermarken. En av de bästa. När han pratar känns det som att han alltid tänker igenom orden noggrant innan de kommer ut. Och så är han obekväm.

Jag sitter här i soffan och ser på Herr Winnerbäck. Och känner känslor och ord bubbla upp. Det gör det alltid. Men det är svårt att få ner allting just nu. Det är så mycket. Så mycket tankar. Så mycket känslor. Så få ord.

Runt omkring mig och soffan står en TV och en lampa. Det är allt. Om man inte räknar med katten som leker med torkad färg på golvet. Målaren har varit här under dagen och målat och slipat och spacklat. Det är vitt och rent. Precis som livet. Ibland.
I morgon ska det bli klart och lägenheten ska bli som den brukar. Fast renare. Finare. Vitare.

Framför mig ligger ett papper. Jag har försökt få ner lite tankar på det tomma bladet. Sortera upp lite. Se tankarna framför mig utan att behöva tänka dem. Det är nog ändå. På pappret står det olika abbonemang som ska flyttas och avslutas. Det står om ugnar och flyttfirmor. Det är gränslöst med tankar som format korta meningar. En efter en av dem ska strykas och raderas ut. Allt inom någon månad. Helst så snabbt som möjligt. Men någon sa att man måste arbeta också.

Herr Winnerbäck tittar ofta ner i bordet framför sig under intervjun. Osäkerthet. Och jag känner igen mig. Nästa vecka är det dags för utvecklingssamtal igen. Jag antar att jag sitter där framför mammor och pappor. Antagligen sitter jag där och tittar ner i bordet jag också. På pappret framför mig. Ytterligare ett papper där tankar blivit korta meningar. Andra tankar än på det pappret jag har framför mig nu. Men ändå tankar.

Nu ska Herr Winnerbäck sjunga igen. Det blir som ett eko här i soffan. Det låter rätt fint. Det är ändå Herr Winneräcks ord och tankar som ekar ut över rummet.

Barnen flyttar med

I veckan kom en pappa fram till mig. Han har två barn på vår förskola. Ett av barnen gick på min avdelning för två år sedan. Det andra barnet har precis börjat inne hos mig. Sköna föräldrar. Sköna barn.

I alla fall. Han kom fram till mig och sa att han kvällen innan hade berättat för sina barn att jag skulle sluta på förskolan innan jul och flytta till Umeå och börja arbeta på en förskola där. Sen såg han lite fundersam ut.

"-Jo, så de sa att de också skulle sluta här och börja på din nya förskola uppe i Umeå."
Sen skrattade han. Och jag log. Det kändes väldigt bra att höra. Så klart. Undrar hur många barn jag kan värva. Ha!

En uppsägning

Dagarna rinner iväg. Veckorna likaså. Men den senaste tiden har räknesättet förändrats. Det är inte vecka 35, 36 och 37 längre utan i stället ändras veckorna på tisdagar och räknas vecka 26, 27 och nu 28. Med andra ord: 12 veckor kvar tills det dimper ner en bebis i våra armar. Helt vansinnigt coolt.

Jag fortsätter läsa bok. Kjell Sundevall. Senaste kapitlet handlade om hans första förlossning. Och det var helt fantastiskt. Bara att läsa om det. Det hugger liksom till i bröstet och längtan blir så enorm att man bara vill spricka. Kan inte tiden gå snabbare?

För att snabba på tiden lite så lämnade jag för någon vecka sedan in ett papper till nya chefen. Ett papper med en uppsägning. Tre månader kvar att arbeta på det där stället. En del dagar känns det hur rätt som helst. Andra stunder funderar jag på hur fan jag egentligen ska klara av att lämna stället.

Men anledningen är klar. Nytt arbete är klart. Och jag öppnar de dörrarna den 9:e januari. 63 mil härifrån. Norrland. Nu kör vi. Ingen återvändå. Full fart framåt. Med blandade känslor. Så klart. Men jag tror det kommer att bli bra. Svårt att lämna men samtidigt tror jag att det blir bra för oss och för mig att göra något nytt. Ett nytt liv. En ny vardag. Om tiden bara kunde gå lite snabbare. Om vecka 29 snart kunde börja. Sen vecka 30 and so on, and so on.