Herr Winnerbäck och jag i soffan

Jag sitter i soffan och tittar på Herr Winnerbäck. Han är med i ett musikprogramm och pratar. Och så sjunger han. Söndermarken. En av de bästa. När han pratar känns det som att han alltid tänker igenom orden noggrant innan de kommer ut. Och så är han obekväm.

Jag sitter här i soffan och ser på Herr Winnerbäck. Och känner känslor och ord bubbla upp. Det gör det alltid. Men det är svårt att få ner allting just nu. Det är så mycket. Så mycket tankar. Så mycket känslor. Så få ord.

Runt omkring mig och soffan står en TV och en lampa. Det är allt. Om man inte räknar med katten som leker med torkad färg på golvet. Målaren har varit här under dagen och målat och slipat och spacklat. Det är vitt och rent. Precis som livet. Ibland.
I morgon ska det bli klart och lägenheten ska bli som den brukar. Fast renare. Finare. Vitare.

Framför mig ligger ett papper. Jag har försökt få ner lite tankar på det tomma bladet. Sortera upp lite. Se tankarna framför mig utan att behöva tänka dem. Det är nog ändå. På pappret står det olika abbonemang som ska flyttas och avslutas. Det står om ugnar och flyttfirmor. Det är gränslöst med tankar som format korta meningar. En efter en av dem ska strykas och raderas ut. Allt inom någon månad. Helst så snabbt som möjligt. Men någon sa att man måste arbeta också.

Herr Winnerbäck tittar ofta ner i bordet framför sig under intervjun. Osäkerthet. Och jag känner igen mig. Nästa vecka är det dags för utvecklingssamtal igen. Jag antar att jag sitter där framför mammor och pappor. Antagligen sitter jag där och tittar ner i bordet jag också. På pappret framför mig. Ytterligare ett papper där tankar blivit korta meningar. Andra tankar än på det pappret jag har framför mig nu. Men ändå tankar.

Nu ska Herr Winnerbäck sjunga igen. Det blir som ett eko här i soffan. Det låter rätt fint. Det är ändå Herr Winneräcks ord och tankar som ekar ut över rummet.