55 minuter för sent

Under hela fredagen kunde jag gå runt där och känna mig lite smånöjd. Känna mig 550:- rikare än jag borde vara. Men som så mycket andra saker så varar det inte allt för länge.

Flickan från landet i norr och jag kom hem sent på fredagskvällen. Efter hårdträning och middag på vägen hem. Alla platser längs gatan var upptagna. Så klart. Så vi resonerade som så. Igår var de här och lappade. Inte gör de väl det två dagar i sträck? Har aldrig hänt tidigare. Vad vi vet.

Så i godan ro ställer vi oss där. På fel sida om den där stolpen. Igen. Och så blir det lördag. Och det är dags för Flickan från landet i norr att bege sig till arbetet. Till museét med den stora träbåten. Och det är dags för mig att bege mig till gymmet. För att mala på ett par km ute i den underbara höstskogen (hör bara hur förbannat positiv jag låter!). Och sen sätta mig på cykeln inne i värmen och trampa på några mil.

Men innan jag kommer till gymmet så måste jag åka bil en kort sväng. Bara någon minut eller så. Och vad sitter på bilen den morgonen? Visst. En böteslapphelvete. Säkert var det samma tant som dagen innan. Hon ville få sin revanch. Hon klarade inte av att jag vann den morgonen. Hon skulle bara ge mig en sån där vidrig vindrutelapp.

Och jag antar att det var hon. Som den gången drog ner rutan. Sträckte ut armen och slängde upp långfingret. "Ha! Där fick du! Trägen vinner. Sucker!" Eller något i den stilen.

10 sekunder skilde

Jag vaknade i morse. Med en klump i magen. Klumpen har med arbetet och mina kollegor att göra. Och om mina insatser och ork på avdelningen. Närmare vill jag inte gå in på det. Inte nu. Inte här.

Åter till morgonen. Jag gör mig klar. Tittar lite på Vakna med the voice. Suckar lite åt att behöva vara uppe så tidigt och att behöva åka till arbetet. Tar ett tuggummi. Och går in till Flickan från landet i norr. Sätter mig på sängkanten. Kysser henne hej då.

Jag går ut i trappen och går i väg mot bilen. Bilen som igår parkerades lite olagligt. På fel sida om en stolpe. Där flera bilar brukar stå när de övriga platserna är upptagna.
Bakom min bil står två bilar till. Och sover. Efter dem står det en vaken bil. En bil med en sån där härlig böteslapp-tant utanför.
Hon lägger en lapp på en av de sovande bilarna. Och är på väg fram till bilen som står bakom min. Jag kastar snabbt in min väska i bilen. Tittar ner i marken. Och hoppas inte tanten ska säga något.

Snabbt hoppar jag in bilen och backar ut och försvinner ner för gatan. Hög puls. Men lättad. Funderar på om jag ska ta ner rutan och hala upp pekfingret. "Ha! Mig fick du inget av!" Men det gjorde jag inte. Inte den här gången.

I stället åkte jag vidare till arbetet och fick till en relativt bra dag. Klumpen i magen är lite mindre. Och jag vet vad jag ska jobba vidare med. Vad jag ska fokucera på. Men innan det går vidare. Tar jag helg. Laddar energi med idol. Fika och Väsby-Qviding. Live and direct. I vänners sällskap. Och skrattar rått åt böteslapps-tanten. Ha! Om du bara hade varit 10 sekunder snabbare!

Slut på bensin

Tiden i soffan är förbi. Det är sluttittat på film. Huvudvärken har så gott som släppt. Det som är kvar är bristen på ork. På söndagen tog jag en sväng ner till träningslokalen. Sprang några km innan jag sedan hoppade in på gymmet och cyklade 25km. Jag var helt slut. Det brukar jag inte vara efter ett sådant lätt pass.

Måndag morgon. Klockjäveln ringer och jag börjar inse att det är på riktigt. Slut på lediga dagar och dags att resa på sig. Jag gör väl det jag ska på arbetet. Men inte mer än så. Kroppen vill inte. Den är helt slut. Orken finns inte. Inte till någonting. Jag vill bara lägga mig ner och vila.

Men det får bli någon annan gång. För tro det eller ej. Men i morse ringde klockäveln igen. Och nu är det allvar. Kommande två veckor är det uppförsbacke. De blir extra tunga. Dags för utvecklingssamtal. I vanliga fall brukar jag köra på "samtalsskägg". Men inte i år. För kom igen. Jag passar inte i det.

Idag avklarades de två första samtalen. De gick bra. Det tror jag. I morgon blir det värre. Då är det med Fru ordförande. Chefens chef. Så att säga. Och det finns lite att prata om. Dessvärre. Men det ska väl gå det också.
Fick först för mig att jag ändå skulle få gå hem tidigt i morgon. Men insåg snabbt att jag har personalmöte på kvällen. Ren lycka. Eller vidrigt smutsig. Men jag antar att jag inte har så mycket att välja på.

Efter de här två veckorna kanske jag kan andas igen. Fylla på soppan. Stanna till och tanka. Få upp huvudet ovanför vattenytan. Under tiden kan jag bara undras över en sak. Hur Mathias Tjärqvist kan bli utvisad för felaktik tekning. Vansinne.

En hel massa film

Raslösheten kryper i benen. Viljan att gå ut och andas in den kyliga luften. Lusten att ta del av verkligheten utanför vardagsrummet. Den är stor. Enorm. Obegränsad.
Jag har i stort sett suttit i soffan sedan jag gick hem från arbetet i tisdags. Huvudet gör ont. Det gör det fortfarande stundtals. Och det är nästan det värsta.

Filmerna har avlöst varandra på televisionen. Den ena efter den andra. Lite komedi och lite action. Väldigt mycket skräckisar. Även fast det är få skräckisar som ens är lite halvläskiga.
Under de senaste tre dagarna ar jag mäktat med 13 filmer. Det måste vara något slags rekord. Mer än fyra filmer per dag i snitt.

Men hade jag fått välja hade jag bytt ut alla de där filmerna. Mot att få gå ut. Springa en runda i skogen. Dra av några mil på gymmet. Och kanske arbeta. Fast bara kanske. För hur det en är så kryper det i benen av att bara ligga här som en säck i soffan och vänta på att bli frisk. Det får vara nog med det här nu.

Idag är det fredag. Kroppen börjar kännas bättre. Huvudet likaså. Och plötsligt börjar jag fundera på om jag kanske ska gå ut och jogga en sväng. Rasta benen. Rasta kropp och huvud. Har börjat morgonen med film. Inte helt otippat? Nummer 14. Och just nu är nummer 15 i gång. Chansen att det blir fler. Är inte direkt minimal.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Och just när jag sitter och funderar på om jag ska få några minuter över för att skriva lite om Herr Winnerbäck. Om hans nya skiva. Om hans bok. Och turné. Då kommer tiden med posten. För plötsligt byts arbetstid ut mot sofftid. Högljudnivå byts ut mot ett tyst rum.

Nu sitter jag hemma. Har dåligt samvete att jag gick hem från arbetet. Men efter gårdagens illamående och huvudvärk. Så fortsatte det idag. Och jag vet inte om jag skulle klara av en sådan dag till. Så jag gick hem. Och har plötsligt en massa tid över.

I början av september kom det ut en ny skiva. Inte vilken skiva som helst. Utan "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Utan Lasse. Herr Winnerbäck. Några veckor innan den släpptes hörde jag en av låtarna på skivan. "Jag får liksom ingen ordning". Och jag blev förvånad. Riktigt förvånad.

Första gångerna jag hörde den var jag besviken. Hur kom synten in i det hela? Vad håller han på med? Och det hela kändes så långt i från Lasse det kan bli. Men efter ett par dagar. Någon vecka. Så började låten sätta sig. Och den blev bättre och bättre. Nu är det mest bara introt som känns lite fel.

Men så kom skivan till slut. Och den slog ner med en blixt. En del låtar fastnade direkt. Låtar som man bara behöver höra en gång för att verkligen tycka om dem. Låtar. Eller "spår" som man visst kallar dem. Spår som "Fribiljett mot himlen", "Järnvägsspår" och "Jag fattar alltihop". Fruktansvärt bra.

Så nu har skivan gått varm i bilen. Det är en bra start på dagen. På väg till arbetet. Och det är en bra avslutning på arbetsdagen. På väg till gymmet. Eller hemmet. Vart jag nu tar mig.
Om några veckor. I slutet på november. Då är det dags för turné. Herr Winnerbäck visar upp sig igen. Och spelar lite nytt. Och säkert en hel del gammalt. Bra är det. I vilket fall som helst. Och den där nya skivan. Det får bra betyg av mig. Riktigt bra.

Reklam reklam - nu blir det mer reklam

Förr i tiden. När kroppen var lite piggare och huvudet var lite mer på hugget. Då började det komma en hel massa reklam på televisionen. En del blev galna på det. Andra brydde sig inte ett dugg. En del tyckte det tog lång tid. En del använde pauserna för att göra andra saker.

Jag har egentligen aldrig tyckt reklamen stör. Det kan vara bra med en liten paus i bland så man hinner fylla på cola glaset. Bre en till middagsmacka. Eller tömma blåsan. Eller duscha. Möjligheterna är oändliga.

Men så har det gått ett par år. Ganska många faktiskt. Och man börjar reagera på små saker som att ljudet höjs när det är dags för reklam. Att reklamen som sänds är snuskigt bra anpassad till målgruppen som ser programmet. Men jag fortsätter duscha och fylla cola glasen.

Men nu märker jag en sak till. Sitter och ser på det här otroligt vansinnigt bra (?) programmet "Ensam mamma söker". Och efter sex (!) minuter kommer första reklamen. Den pågår i närmare fem minuter. Efter 25 minuter. Då kommer nästa reklam. Som håller på i närmare sex minuter.

Om några år är säkert reklamen längre än själva programmen. Och då kanske det är dags att att börja fundera. Eller börja dricka colan mycket snabbare. Undertiden. Fortsätter jag att titta på de där mammorna som letar efter kärleken. Och fylla cola glasen.

Hemska spegelbild

Jag gick till frisören idag. Detta vidriga ställe. Jag började ladda igår redan. Funderade ut vilka kläder jag skulle känna mig mest bekväm i. Och under dagen idag byggde jag upp nervositeten.

Jag ogillar att gå till frisören. Ärligt talat. Jag hatar att gå till frisören. Det är vidrigt. Man sitter där i stolen och tittar sig i spegeln. Orolig att frisören ska prata en massa och jag måste svara och vara sådär social som jag inte vill vara. Eller kan vara.

Inte nog med det. Spegelbilden. Den är hemsk. Frisörspegeln verkar visa upp varenda dåliga sida man har. Och förstärka dem. Och där sitter jag och måste titta på mig själv och bara må dåligt. Öron och näsa blir större. Ögonbryn och rynkor. Trettiosju dubbelhakor och ett blekt ansikte. Blä! Och hår som ser dött och livlöst ut.

Jag vill bara hoppa ur stolen och springa därifrån. Jag vill ta saxen ur frisörens hand och köra in den i halsen. Tänk om frisören ser samma bild som jag ser. Då börjar jag jag förstå den där Sweeney Todd. Att han skar halsen av folk.

Men nu är det gjort. Jag slipper se den där hemska spegelbilden. Och jag slipper sitta där alla kan se en. Nu kan jag gömma mig under lite vax och en keps. Och under täcket. Spegel spegel på väggen där. Säg mig vem som fulast är.

Mystik i trappen

För ett tag sedan. Mer än ett år har passerat. Så ringde det på vår dörr och en man stod i dörröppningen. Han presenterade sig och berättade att han precis flyttat in i byggnaden. På våningen under oss. Mannen är medelålders och har en tonårsdotter.

Ett tag innan mannen ringde på vår dörr. Flyttade en kvinna in i lägenheten bredvid oss. Kanske två år har passerat. Till och med mer än så. Hon presenterade sig aldrig. Men verkar trevlig ändå. Kvinnan är medelålders och har en tonårsson. Kanske även lite mer än tonårsaktig. I lägenheten sågs då och då också en man.

En gång hade vi en liten fest här. Liten och liten. Vi slängde ut de sista vid 05-tiden när de fortfarande skrålade Singstar för fulla halsar. Men under den festen skulle jag slänga något. Jag gick ut i trappen och mötte mannen som flyttade in på våningen under. Han hade endast shorts på sig. Och en plsner i handen. Det var mitt i vintern. Och han kom ut ur lägenheten bredvid oss. Där kvinnan flyttat in.

Så där har det pågått ett bra tag nu. Han har setts i trappen och utanför hennes dörr. De har gått promenader tillsammans. De har åkt i väg tillsammans på morgonen. Och vi är nyfikna. Helvete vad vi är nyfikna på vad det är som pågår där. Och så spekulerar vi.

Arbetar de tillsammans? Men bara shorts och pilsner mitt i vintern?
Har de ett förhållande? Men vem är kvinnans andra man och varför bor de så nära men inte ihop? Är den andra mannen ofta på resande fot?
Kan de ha träffats här i huset och inlett något?

Idag träffade jag kvinnan. Vi pratade en kort stund om våra katter. Och allt jag tänkte på medans vi stod där i trappen. Det var att fråga vad de två har på gång. Men jag antar att man inte riktigt kan göra det. I stället får vi fortsätta spekulera. Fortsätta lista ut mysteriet.

Ännu mer ny tid

Så. Nu sitter jag här igen. Framför en tom och blank sida. Någon undrade hur det gick för mig. Och jag insåg plötsligt att jag inte skrivit en rad sedan mitten på augusti. Samma person tyckte att den nya tiden blivit gammal. Och det kanske den har. Men hela tiden kommer det ny "ny tid". Och det kanske är det jag tagit mig an den senaste tiden.

I vilket fall som helst. Vare sig den nya tiden är här eller om den har passerat. Så sitter jag nu här. Bredvid mig sitter en katt. Hon stirrar på mig och väntar. Hon väntar bara på att jag ska räcka ut min hand åt hennes håll så hon kan resa sig mot den och börja kurra. Men hon får vänta. Ett litet tag till.

Jag kan sitta här och berätta vad som hänt den senaste tiden. Jag kan prata om Djurgårdens fotbollsäsong. Om gnälliga kollegor och om framtidsplaner. Precis som alltid. Men det spelar ingen roll just nu. Det är historia. Och helt oväsentligt. I stället tar jag tag i nuet. Ett stadigt tag i nuets skjortkrage. Om det nu skulle finnas en sådan.

I morgon är det fredag. Och det är en bra fredag. Nummer tre. Så heter våra fredagar. Vi rullar på ett schema där det finnas tre olika fredagar. Så det blir rättvist. Jo, säkert att det blir rättvist ändå. I morgon öppnar jag stugan. Så jag går hem tidigt. Och däremellan ska jag få äran att ta tag och städa och fixa i ordning ett förråd. Inne i vår lekhall.

En gång för något år sedan gjorde jag det. Det satt små lappar överallt som visade på vad som fanns vart och vart allt skulle stå. Allt eftersom slängde folk bara in saker där. Och för ett litet tag sedan gick det knappt att gå in mer än 10cm i förrådet. Eller sophögen om vi ska kalla det så.

Efter i morgon. Då är det ordning igen. Tysk ordning. Precis som det brukar bli när jag har passerat som en virvelvind genom ett stökigt ställe. Undrar hur det blev så. För när jag var liten ville jag väl knappast städa. Hm.

Katten som satt bedvid mig nyss. Hon har gett upp. Gått och sträckt ut sig bredvid sin syster. Nu ligger två svarta pälshögar och andas djups i soffan. Och jag får för mig att jag ska göra likadant. Placera mig i sängen och sträcka ut. Ladda inför i morgon. Fast. Jag köra utan den svarta pälsen. Så klart.