10 sekunder skilde

Jag vaknade i morse. Med en klump i magen. Klumpen har med arbetet och mina kollegor att göra. Och om mina insatser och ork på avdelningen. Närmare vill jag inte gå in på det. Inte nu. Inte här.

Åter till morgonen. Jag gör mig klar. Tittar lite på Vakna med the voice. Suckar lite åt att behöva vara uppe så tidigt och att behöva åka till arbetet. Tar ett tuggummi. Och går in till Flickan från landet i norr. Sätter mig på sängkanten. Kysser henne hej då.

Jag går ut i trappen och går i väg mot bilen. Bilen som igår parkerades lite olagligt. På fel sida om en stolpe. Där flera bilar brukar stå när de övriga platserna är upptagna.
Bakom min bil står två bilar till. Och sover. Efter dem står det en vaken bil. En bil med en sån där härlig böteslapp-tant utanför.
Hon lägger en lapp på en av de sovande bilarna. Och är på väg fram till bilen som står bakom min. Jag kastar snabbt in min väska i bilen. Tittar ner i marken. Och hoppas inte tanten ska säga något.

Snabbt hoppar jag in bilen och backar ut och försvinner ner för gatan. Hög puls. Men lättad. Funderar på om jag ska ta ner rutan och hala upp pekfingret. "Ha! Mig fick du inget av!" Men det gjorde jag inte. Inte den här gången.

I stället åkte jag vidare till arbetet och fick till en relativt bra dag. Klumpen i magen är lite mindre. Och jag vet vad jag ska jobba vidare med. Vad jag ska fokucera på. Men innan det går vidare. Tar jag helg. Laddar energi med idol. Fika och Väsby-Qviding. Live and direct. I vänners sällskap. Och skrattar rått åt böteslapps-tanten. Ha! Om du bara hade varit 10 sekunder snabbare!