tisdag, november 13, 2012

Lapparna förföljer mig

Vi åkte till jourcentralen den här kvällen. Få en bekräftelse på att Prinsen har öroninflamation. Första gången han är sjuk. Då slår vi såklart till ordentligt med en öroninflamation också. Jajamen. Bekräftelsen fick vi. Medicinen likaså. Eller. Medicinen fick vi inte. Den fick vi köpa. Men jag tycker nästan det kan vara värt det.

När vi satt där i väntrummet studerade jag anslagstavlorna. Och jag kände på något sätt att någon ville säga något till mig. Kanske inte den första lappen jag såg. Men de följande tre.
Först såg jag tre människor gå hand i hand på en stig. Stigen ledde rakt ner i vattnet. Det såg nästan ut som att de var på väg ner för att dränka sig. Kollektivt självmord. Hemskt. Jag vet. Men det var min första tanke. Sen läste jag vad det var reklam för. Krishantering. Och det hela blev nästan komiskt. På ett hemskt sätt.

Vi fick flytta på oss. Ny anslagstavla. Jag studerar. "Lider du av social fobi?" stod det stort på en lapp. "Har du svårt att prata inför en grupp?" Ha! Bullseye! Mitt i prick.
Precis bredvid den antisociala lappen satt en ny lapp. "Vi söker dig som lider av hälsenebesvär". Ha ha. Det här är löjligt. Vad vill ni mig?

I eftermiddags hade jag ett tuffare utvecklingssamtal. Jag var nervös. Vilket jag ofta blir när jag pratar allvar med någon. Kom igen. Ni minns väl lapp nummer två? "Lider du av social fobi?" Jag reflekterade över att jag blir så torr i munnen och skäms. Kan bara tänka på det. Inte på vad jag ska säga och ta upp.
När vi gled vidare. Bort från anslagstavlorna. In på apoteket. För att hämta dundermedicinen med kakaosmak. Vid kassan sitter ännu en lapp. Jag studerar givetvis den också. En reklam för en av apotekets produkter. En fuktgel. "Blir du ofta torr i munnen?" står det. Vad är det här? Är det ett skämt? Hur vet de att...?

Kanske är det bara så tydligt. Det finns hjälp. Även för en hälseneskadad ickesocial stackare som ofta blir torr i munnen. En sån som jag. Det är inte illa. Den här gången var det Prinsen som fick hjälp. Nästa gång kanske det är min tur. Undrar om det finns medicin att ta för social fobi. Gärna med kakaosmak.

PIM och öroninflamation

Jag kämpar fortfarande med att få igång min halvt crachade dator. Ibland startar den på en gång. Ibland ger den mig bara fingret. Gång på gång. Bara sådär. Men plötsligt fick jag igång den. Och det är viktigt. Jag behöver göra min sista PIM uppgift och Flickan från landet i norr behöver få klart sitt examensarbete. Hyfsat viktiga uppgifter för oss båda.

Kanske ska jag sätta igång och göra den där förbannade uppgiften nu. Nu när jag äntligen fått igång datorhelvetet. Men nej. Inte ikväll. Inte just precis nu. Jag har en liten prins i rummet bredvid som återigen skriker sig till sömns. Det gör ont. Inte bara i hans inflamerade öron utan även i mig. Hur kul är det när ens lilla barn är tvunget att skrika tills han somnar? När ingenting vi gör hjälper. Inga sånger. Inga vaggningar. Ingen mat. Ingenting. Nada. Nichts.

Han har börjat sådär senaste nätterna. Bara skrika skrika skrika. Och inte bara när jag ska lägga honom. Utan även när Flickan från landet i norr kommer in i rummet. Förhoppningsvis är det öronen. Och snoret. Det är kanske det som stör. Som gör ont. Första dosen med medicin har han fått. Nu är det bara hålla ut. Snart blir det bättre. För Prinsen och för hans föräldrar. Hoppas vi.

Det börjar tystna där inne nu. Kanske håller han på att somna nu. Ska jag orka med att göra den där PIm uppgiften? Nej fan. Jag avvaktar. Det tar ändå en stund det där. Kanske någon timme. Eller tre. Kanske bättre att lägga upp fötterna på bordet och andas. Det har inte blivit så mycket möjligheter att andas den senaste tiden. Mycket besök. Mycket Prinsskrik. Mycket jobb. Förbannat mycket jobb. Övertidsklockan närmar sig 15 timmar. Det känns inte okej. Min ena kollega har passerat 23 timmar. Min andra kollega. Ja. Hon är sjukskriven. Kanske därför våra klockor ticka på.

Nu är det tyst i huset. Äntligen. Och i tankarna är mina fötter redan uppe på bordet. Fötterna som malde på fint under 15km i efermiddags. 3.35 på sista km. Det är fint det. Men även om fötterna lägga upp i tankarna så finns den där PIM uppgiften också där. Jag borde verkligen sätta igång med den. Jag borde...

måndag, november 05, 2012

Med svansen mellan benen

När klockan närmar sig 21.30 borde små barn sova. De borde sova för länge sedan. De ska inte ställa sig upp i sängen och gråta. De ska låta sina föräldrar få ta det lite lugnt i några minuter.
I rummet mittimot rummet jag sitter i står en liten kille upp. Han hänger över sängkanten och gråter. Han kliar sig konstant i ögonen. Han vill inget annat än att få sova. Men ändå gör han det inte.

Dessvärre kan jag inte göra något åt det. Jag är världens sämsa far just nu. I alla fall känns det så när det är dags att sova. Jag kan inte natta Prinsen. Han bara vrider och vänder sig. Han ska ställa sig upp. Han snyftar och gråter. Och till slut får jag vända om. Dra svansen mellan benen och be Flickan från landet i norr komma upp.

Två minuter senare kommer Flickan från andet i norr ner igen och allt är tyst och stilla. Prinsen sover. Jaha. Kul. Verkligen. Alltså, visst är det bra att han kan somna snabbt. Men jag känner mig mer och mer värdelös för varje kväll.
Det sägs att det kan bli sådär. Det sägs att det hinner bli tvärtom också. Men det gör inte direkt att man känner sig mindre värdelös.

Den här kvällen gick det inte heller. Men jag antar att det bara är att försöka igen i morgon. På't igen. Så att säga. Nu har det varit tyst i fem minuter. Tillräckligt länge för att det ska vara dags att börja gråta igen. Jag behöver inte ens försöka gå in dit. Jag sitter kvar här med min svans mellan benen. Väntar på att Flickan från landet i norr ska komma upp. Jag sitter kvar här och bara väntar. Väntar på att berget av värdelöskänslor ska växa.