I drömmarnas värld

För någon natt sedan vaknade jag med ett ryck. Svettig. Jag hade en mardröm. Samma mardröm har jag haft tidigare. Jag kände igen den tydligt.
Jag är inne i ett hus. I ett hus där barn blivit mördade men aldrig hittade. Jag går runt och hör röster i väggarna. Och jag blir uppdragen av händer jag inte kan se. Jag skriker till. Och vaknar.

Tydligen hade jag rört på mig en hel del i sömnen. Och det hade märkts att jag hade en mardröm. Jag lät ängslig.

Men jag somnade till slut om. Och åkte dit på en ny dröm. En mardröm till. Mera konkret. Men mera brutal.
Jag skulle slänga bort en påse med tabletter i skogen. När jag såg en kille som skulle sparka på en annan. Jag skrek "Akta!" Och räddade på så sätt den oförberedda mannen.
Men plötsligt tar den andra mannen fart mot mig. Med en kniv i högsta hugg. Jag springer. Han springer i fatt mig. Och hugger mig i ryggen. Jag vänder mig om. Han hugger vidare. Drar kniven i mig. Tills hela jag är röd av mitt egna blod. Och faller ihop.
Då vaknar jag igen.

Jag kan inte undgå att undra. Vad allt det där ska betyda. Någon mening har drömmar. Det är jag övertygad om. Det finns något bakom det man drömmer.
Men jag kan inte komma på vad. Jag tittade lite här. Men hittade inget som passade in på döda levande barn i väggar. Jag förstår barnen. Jag förstår att de drar i mig. Men jag förstår inte varför de ska vara döda.

Tillbaka ute på vägarna

Träningsskorna var tillbaka på fötterna idag. Efter fyra hela dagars vila. Det var inte tänkt så. Att det skulle bli så mycket vila. Men. Ja. Så blev det i alla fall.
Det var mycket som spelade in. Alkohol. Halsont och personalmöte. Kan inte skylla på allt det men. Försöka går.

Men idag var jag tillbaka ute på vägarna i området. Första stegen. Första 500-600m gjorde knät väldigt ont. Jag var på väg att stanna och bryta ihop. Som så många gånger förr. Men jag körde på. Och efter några minuter kändes det bättre. Mycket bättre.
Bara stegen och kroppen kändes orytmiska.

Men efter ytterligare några minuter. Kom rytmen i fatt mig. Och det började kännas som vanligt. 10 km blev det. (44.46.78).
Benen kändes okej. Men är det bara för att jag vilat fyra dagar? Eller är det efter två tunga veckor äntligen på väg att släppa?
Jag antar att vi får se i morgon.

Skandal. Skandal. En derbyskandal.

Jag är en relativt stor Djurgårdssupporter. Och känner att jag kanske därför ska säga någonting kring gårdagens händelser.
Jag hade sett fram emot ett härligt derby. Nervöst var det. Djurgården har inte visat upp allt de kan. Och Bajen har varit bra i år. Men när Djurgården tidigt gör 1-0 känns det bättre. Senare kommer också 2-0. Men där var det roliga slut.
Det blev ingen förlust. Inte spelmässigt i alla fall. Laget förlorade stort båda två. Sportsmässigt. Fotbollen i sig förlorade. Tack vare en bunt riktiga idioter.

Det började kastas in föremål mot domare och väktare. Matchen avbröts. Men kom igång igen. 3-0 till Djurgården. Det var för bra för att vara sant. Det var det verkligen. För tidigt i andra halvlek kom attacken. Inte på plan. Utan på läktaren. Fyrverkerier och bengaler flög in på plan och i publiken. Och Hammarbysupportrarna stormade planen. Spelare och domare fick fly in i spelargången.

Jag önskar nu att jag kunde säga. Vad i helvete håller Hammarbyarna på med!? Men det kan jag inte. Eller. Jo, jag kan säga så. Men tyvärr är det nog inte bara Bajens fan som uppträdde illa igår. De första sakerna som träffade en linjedomare. Verkar ha kommit från de blåblåas håll. Och det är det. Som gör mig lite nervös när nu TU ska utreda det här.

Jag känner mig inte säker på att Djurgården får tre poäng och hänger på i toppen av tabellen. Jag blir glad. Om vi bara får böter. Bajen. Ligger desto värre till. Tyvärr. För ett lag som kämpat bra. Och är med där uppe.

Jag tycker det är bra att Hammarby verkligen kämpar för att sätta dit de som bråkar. Att stämma dem. Att filma och fota dem. Och verkligen få bort dem därifrån. Bort från läktaren. Bort från fotbollen. Och att de inte förnekar någonting. Det är starkt.

Hoppas nu att alla dessa småungar som håller på och förstör för sina egna lag försvinner från fotbollen för gott. De har inget där att göra. Utan dem. Kommer det att gå bättre för respektive lag. För Sverige. Utan tvekan.

I helgen ska beslutet komma om hurvida lagen ska straffas. Tungt att behöva vänta så länge. Jag vill veta nu. Jag vill fira derbyvinsten nu. Derbyvinsten som blev en förlust. För alla.

Dildopartyt är avklarat

Känns som om det var länge sedan jag skrev någonting. Och det är ett bra tillfälle just nu. Jag sitter på arbetet. Med Lasse, Idde och alla de andra härliga Hovet medlemmarna i öronen. Kom ihåg mig.

I lördags var det sexpartyt med dildos. Det var okej. Middagen var trevlig. Tävlingen för de som skulle firas var festlig. Och även början på den föreläsning eller vad man nu ska kalla det. Om dessa sexsaker. Var okej.
Detta trots ett evigt hackande på mig av damen som berättade. Jag fick utstå en herrans massa skämt och kommentarer. Både av hon som berättade och av kollegorna.
Men en del bjöd jag på. En del gav jag igen på. Och en del. Ja. Tog ett tag att förstå. Eller så rann de av på en gång.

Den senare delen. Blev lite jobbigare. Då kom hon in på lite mera avancerade saker. Då blev det obekvämt. Och när någon olja plötsligt skulle prövas. Och jag såg chefen först av alla försvinna in på toan. Ja. Då visste jag inte riktigt hur jag skulle agera.

Jag plockade fram singstar. Och sedan löpte allt på som vanligt igen. Förutom att en del bilder omedvetet kom fram i huvudet. En del osmakligare än andra. Och att alla kollegornas ordersedlar låg helt synliga på matbordet. Gjorde inte saken bättre.
Chefen och jag sjöng på hårt. I samma mick. Med Tant S och Chicha H i den andra. Det var roligt. Hög volym. Och trevligt.

Några timmar senare befann jag mig i taxin hem. Och lördagen. Den ska jag inte prata om. Förutom. Att det var uppstigning 07.30.

Nu är det måndag. Nya tag ska tas. Och det är bara bita ihop. Jag har samling den här veckan. Och det finns inget med det här yrket. Som jag har svårare för. Jag vet inte riktigt varför. Men samling. Nej. Helvete vad jobbigt jag har för det.
Barnen har dessutom varit väldigt ljudliga av sig idag. Mer än vanligt. Eller så är det jag som är lite extra känslig idag. Jag vet inte. Men nu är dagen slut. Och det är fyra dagar kvar till helg. Egentligen fem. Lördag. Ska jag också arbeta. Helvete. Igen.

Nu har jag en timme på mig. Innan personalmötet. Att hitta lite energi. Kanske kan Lasse, Idde och de andra hjälpa mig. Jag får hoppas på det. Någonting behövs göras i alla fall. Jag måste rycka upp mig. Jag måste hitta en lösning. Snart. Nu. Nyss.

Veckans lista v.34

Positivt just nu:

- God mat
Riktigt god mat. När man är riktigt hungrig. Helst självlagad och med kärlek. Oslagbart.
- Disney
Disneys filmer är underskattade av vuxna. Lejon Kungen. Lilla sjöjungfrun. Riktigt bra.

- MMS
Lite roligt det där. Med att skicka och få bilder.
- Dans

Såg på det där "Let´s dance" programmet. Och blev mäkta imponerad av de som dansar. Jag vill också kunna. Mer än bara bugg.

- Glenns BK

Ny säsong. Och Två klara segrar. Ser bra ut även den här gången.

Negativt just nu:

- Henrik Larssons polisanmälan
Kom igen. Varför ska killen polisanmälas? Bittra supportrar på läktaren? Stäng av han en match. Precis som alla andra. That´s it.

- Opepp

Det mesta känns bara olustigt. Ingen energi och ingen lust till någonting. Svaret kom i helgen kanske. Förkylning.

- Baby Boooomen

Det var värst vad det är inne att skaffa barn nu helt plötsligt. Hela världen verkar vara gravida. Hm. Jag förstår det inte.

-Benen

Mina ben har känts tunga i två veckor snart. Någon gång måste det släppa. Antar att det bara är borra ner huvudet och köra på.
- Dagen efter

Det är inte roligt. Inte ens lite. Jag skyller på matförgiftning. Helt klart.

Vilken bitter värld

Jag brukar åka tåg och buss nästan varje dag. Och eftersom jag inte hela tiden kan titta på alla människor som är kring mig. Även om det är väldigt roligt och intressant. Så brukar jag läsa metro.
Metro. Där det i slutet på tidningen brukar vara en sida med insändare. Och det är inte den gladaste sorten människor som brukar skicka in sina texter där.

Nu har det visst blivit halvförbjudet att prata i mobilen på tåg och bussar. En del tider. De insändare jag läst är lite emot det. Men de nöjer sig inte med det. De ska säga vad som ska förbjudas i stället. Mp3 spelare ska visst förbjudas. För att sitta och höra något som tydligen låter hemskt.
En man ville att arbetskläder skulle förbjudas i kollektivtrafiken. För de smutsar ner de som har kostym på sig.
En annan. Man eller kvinna. Ville att ryggsäckar skulle förbjudas. För de slår till de övriga i vagnen eller bussen.

En del insändare kan vara kloka. Det kan de. Jag kan inte säga emot dem. Och en del kan vara riktigt löjliga. Och en del insändare skrattar jag verkligen åt. De är så idiotiska så det är sorligt. Ett exempel. Och kanske ger jag mig ut på djupt vatten. Eller svag is. Men. En man ville att rika människor inte skulle få något barnbidrag. De skulle ge sina barn pengarna ur egen ficka. och de pengarna som blev över. Skulle gå till att sänka skatten för låginkomsttagare. Ha! Säger jag. Ett stort jävla Ha!

Men i regel. Varför skrivs bara klagomål till tidningen. Eller är det tidningen som sorterar bort alla snälla och fina texter? Varför är alla så bittra på allting? Kan man inte vara nöjd och kanske spendera sin tid till något bättre än att klaga på ryggsäckar och arbetskläder? Kan man inte skriva något positivt i stället? Berömma någonting eller skriva något snällt om någon?

Kanske är det samma sak som min blogg. Min webblogg. Att den är ointressant och meningslös.
Men förhoppningsvis. Ser jag lite positivare på världen.

Skål.

Tävlingsrapport

Nu är det alltså avklarat. Tävlingen är gjord. Och det gick? Ja. jag vet inte riktigt. Jag hade mina mål uppsatta. Under 45 min skulle vara godkänt. I vanliga fall. Skulle 45 minuter inte vara i närheten av godkänt. Men efter att varit skadad större delen av våren och sommaren. Och bara tränat fem veckor. Så skulle den gränsen vara okej.

Jag skuttade i mål 42 minuter och sex sekunder efter att jag passerat startlinjen. Inte alls slut. Utan det fanns en hel del krafter kvar. Men det var skönt. Att känna att tävlingstempot finns där. Någonstans i kroppen. Nu gäller det bara att vänja sig vid det.

Första fyra km fick jag skutta fram och tillbaka. För att ta mig fram. 3.49 - 4.08 - 3.57 - 4.02 gick de på. Jag kände mig fräsch. Näst intill oberörd. Och jag väntade bara på att jag skulle dö hårt. Femte gick på 4.17. Fortfarande relativt pigg.
Sjätte km gick uppför. Speakern varnade för backen. Man skulle visst ta det lugnt. Jag passade på att springa förbi två. Eller snarare 200 personer i backarna. 4.38 gick den på. Tyngre i benen nu. Givetvis.

När det planade ut försvann stora delar av tröttheten. Förvånansvärt snabbt. Jag kunde mala på. 4.14 - 4.20 - 4.27. Nionde km började bli tung. Väntan på målet började bli stor.
Så kom skylten där det stod 9 km. Jag visste nu hur sista biten skulle se ut. Och jag kunde sträcka ut stegen. 4.09 gick sista på. Och det var med spänstiga steg jag passerade mållinjen. Relativt nöjd. Och kanske det allra viktigaste. Knät verkade hålla bra.

Men tankarna gick redan vidare. Nu är det bara att fortsätta köra på. 6 km (28.32.84) i söndags. Och 10 km (45.56.21) idag. En del ömhet i hälsenefästen. Vader och beninnor. Men det är sånt som brukar komma fram efter en tävling. Framför allt när kroppen är ovan.

Veckans lista v.33

Positivt just nu:

- Farmor
90 år i fredags! En pigg dam. Grattis och keep going strong!
- Tyska landslaget
Fortsatt fint spel även efter VM. Att slå det lag Sverige ställde upp med. Kanske inte var en stor merit. Men ändå.

- Tävling
Skönt att komma tillbaka till tävlingar. Den där extra kicken. Känslan. Och det gick inte allt för dåligt.
- Chefens stöd

Känner ett stort förtroende från chefen nu. Och det känns bra att ha det stödet. Det behövs. För att besegra negativa inställningar.

- Sängen

Finns det egentligen någon skönare plats?

Negativt just nu:

- Sven Nylander
Gubbe. Vad i helvete håller du på med?

- Magsmärtor

Magen känns sådär. Måste få ordning på den snart. Dra ner på tempot lite kanske.

- Marion Jones

Idiot. Vad i helvete håller du på med? Igen. Igen. Och igen.

-Brist på kaffe

Jag behöver kaffet på morgonen. Men magen säger nej. Svårt beslut.
- Negativ kollega

Det kommer bli en tung höst. Vinter. Vår. Om inte hennes negativa inställning kan vändas om. Uppgivenhet och suckande. Det är det jag hör.

Tiden är inne.

För 19 juni 2002 gjorde jag min senaste tävling på bana. Ett misslyckat 1500meters lopp. Därefter har skador och motivationsbrist satt stopp för tävlandet.
8 juni 2005 sprang jag ett motionslopp. 5 km. Efter det kom motivationen tillbaka. Och det gick bra att träna. Fram till slutet på vintern. Då kom knäskadan. Den som jag trodde var något litet bara. Men som förstörde hela säsongen.

Ända fram till idag. Nu sitter jag. I klädd de gröna tävlingsshortsen. Hjärtat slår lite hårdare och snabbare än vanligt. Nervositeten kom krypande redan i går kväll.
I kväll står jag åter igen på startlinjen. Inte på banorna. Men på gatorna. Stockholms gator. Gator där allting en gång började. För väldigt länge sedan. För kanske 16 år sedan.

Det är inget seriöst lopp. Inte för allmänheten. Men ett lopp är ett lopp. Det är alltid tävling. För mig. Och det är därför nervositeten kommer krypande. Allt tätare in på kroppen. Tills startskottet går. Då blir den som bortblåst.

22.00 i kväll. Då sätter jag fart på benen. Jag har mina mål uppsatta. Tider som måste slås. Tider som bör slås. Tider som önskas slås. Och tider som kan slås. Allt är noga uträknat.
Allt. Utom formen. Jag vet inte alls vart jag står. Och det är det som skrämmer mig lite. Jag vet inte hur jag ska springa. Hur jag ska öppna. Vilken fart jag ska hålla. Men. Jag har ändå en del rutin. Kanske kan den spela ut sin rätt i kväll.

Stockar till ben

Den senaste tiden har träningen gått riktigt bra. Det har blivit fler och fler pass. Och längre och längre pass. Ibland snabba. Ibland lite lugnare. Och det har märkts tydligt att formen började komma.
Förra veckan. Kunde jag studsa runt mina pass. 10 km på 42 minuter. Knappt någon trötthet alls. Varken i ben eller lungor.
På lördag är det dags för tävling. Ett 10 km lopp. Ännu en comeback. Och den här gången kändes det som att det skulle kunna gå riktigt bra.
Men sedan kom den här veckan. Det blev måndag. Och passet kändes brutalt dåligt. Orytmiskt. Tungt. Det gick inte att springa snabbt.
Det blev tisdag. Och det passet var tungt. Benen kändes som stora stockar. Orytmiskt och kantigt.

Igår tog jag en extra vilodag. Idag tar jag en till. Kroppen känns tungt och seg. I morgon blir det också vila. Det var planerat sedan innan. Och på lördag är det dags för tävling.
Hoppas kroppen vilat upp sig lite. Det har trots allt varit en rätt hård träningsperiod.

Men efter lördagens tävling. Då gäller det att komma snabbt in i rytmen med passen igen. Köra på söndag. Måndag. Tisdag and so on. Så det inte blir något längre uppehåll.

Idag fick jag beröm av chefen. Vi hade precis gått in från gården. Och hon stannade upp och sa. "Jag tycker det är så himla bra att du leken med barnen. Att du är med dem hela tiden. Jag måste också göra det mer. Och prata med de andra. Fortsätt med det. Du ska bara veta det. Att jag tycker det är jättebra."

Jag antar att det kommer naturligt för mig. Det är inget jag tänker på. Och inte bara barnen tjänar på det. Jag gör det också. Jag får bättre kontakt. Och barnen känner sig tryggare med mig. Jaja. Jag har diskuterat det tidigare. Men det kan vara värt att repetera.

Tyskland - Sverige 3-0 Ha!

Stämma kollegorna

Det blev mycket olika förslag gällande om jag ska gå eller inte på detta sexparty. Men vi får se hur det blir. En vecka återstår innan det är dags. Och det blir en vecka av pikar och retningar.
Mina kollegor går ut hårt och tycker det ska bli helfestligt att se mig där. Det kommer pikar och småretningar konstant.
Egentligen vet jag inte varför. Tydligen ska det finnas en hel del andra saker. För alla olika kön? Det är vad jag fått höra i alla fall. Men. Ja. Vem vet. Vi får se vad som händer. Och hur det blir.
En kollega säger som hon brukar: -" Det är verkligen tur att vi inte är i USA. Då hade du kunnat stämma oss för länge sedan".
Så klart jag kunde. Men jag bjuder på det.

Nylander erkände igår. Det var väl på tiden. Undrar bara när Lövgren ska bli man nog och erkänna han också. Jag vet inte riktigt vad jag tycker i den här frågan. Självklart är det idiotiskt. Det är olagligt om inte annat. Och sysslar man samtidigt. Som Nylander. Med en ren idrott förening. Ja. Då är det ännu mera otänkt.
En kollega till mig sade idag. När vi pratade om det. Att alla hans medaljer skulle tas från honom. Det kan jag inte hålla med om. Om han nu har några medaljer.
Nylander var en bra idrottsman när han höll på. Även om en del haft sina misstankar kring ett beroende redan då.

Men som sagt. Jag måste tänka lite mera på situationen innan jag kan skriva mer. Nu är det bara korkat av dem. Men samtidigt tar de lite för mycket plats i tidningarna. De är stora profiler. Absolut. Men inga aktiva världsstjärnor.

Sexparty med dildos

Nu är veckan över. Friidrotts EM är över. Och har satt sina spår. Mera tid finns nu över på dagarna. Dagar. Som börjar tidigt med den kyliga luften. Och morgondimmorna. Dagar. Som fortsätter med blåa himlar och lysande sol över förskolegården och dess springande barn. Och dagar. Som avslutas med trötta ögon. Möra ben. Kyssar och leenden.
Det är redan tisdag. Snart onsdag. Flera barn har kommit tillbaka från sina ledigheter. Nya barn på avdelningen. Det är roligt. Man har tänkt under sommaren hur det ska bli. Vad hur man ska uppträda och vad man ska ha för sig. Det blir inte så. Det blir sällan som man tänkt sig. När jag väl står där inne. På avdelningen. Känns allting nytt. Varje dag. Vecka in. Vecka ut.
Jag känner redan hur stressen börjar sätta sig i huvudet. Och magen.

Magen. Det är inte riktigt som det ska i den just nu. Det bränner lite när jag äter. Ofta halsbränna. Och den känns lite. Konstig. Får ta det lite lugnare.
Pratade med chefen idag. Hon sa att jag skulle lära henne ta tag i saker på en gång. Så det blir gjort. Så skulle hon lära mig att slappna av lite. Vi får se om vi kan utnyttja varandras kunnande.

Chefen ja. Hon gifte sig i somras. Likaså gjorde min tidigare kollega S. Och en annan har fyllt 40. Det ska visst firas. Och inte på vanligt sätt. Nej då. Det ska firas med ett sexparty. Någon tant ska komma med sin stora fina svarta väska. Slänga upp den på bordet. Och visa en massa dildos. Och dylikt.
Där sitter mina kollegor. Kvinnorna. Och så jag. Pojken.
Hur ska jag göra för att komma undan detta? Ska jag skylla på sjukdom? Träning? Eller ska jag bara ta tjuren vid hornen. Placera mig i soffan. Och försöka vända det hela. Det är ändå de som ska skämmas mer än vad jag bör göra.
Jag kan sitta där. Tänka: "Jaha. Det är sån dildo du ska ha. Där ser man."

Ha! Vilken grej det skulle vara. Det kan bli en upplevelse. Det kan det verkligen. Men ändå. Känns det som att jag vill slippa. Kanske är jag tråkig. Men. Så är det. Dildos. Det är inte riktigt min grej.

Veckans lista v.32

Positivt just nu:

- Friidrotts EM

Vilka tävlingar. Härliga dagar. Och gratis inspiration.

- Winnerbäck

Zinken slår inte Umeå och Nydala. Men bra var det!

- Höjdhoppsfinalen

Fyra man över 2.34. Det händer inte ofta. Och att två av dem var svenskar. Det var stort.

- Inspiration
Att se någon annan springa ett bra lopp. Eller. Bara ett lopp överhuvudtaget. Kan ge så mycket inspiration. Så mycket motivation. Det är bra.
- George
Hos George har man nästan sin egna lilla hood. Man är hemma där. Och det rullar förbi folk man känner hela tiden.

Negativt just nu:

- Jimmy Nordin

Det hela var lite överdrivet av media. men låt oss vara ärliga. Inget direkt smart drag av Jimmy. Tänk om. Och kom igen.
- Läsning
Det läses på tok för lite böcker just nu. I alla fall hos mig. Men vart ska man hitta tiden till det?
- Tandläkare
Har aldrig haft hål.Och därför aldrig känt en borr. Men tandläkare i allmänhet är läskiga.
-Våldtäkter
Allt fler gånger får man skämmas för det manliga könet. Det våldtas hit. Och det våldtas dit. Ensam och i grupp. Stora och små. Det är sorligt. Pinsamt och tragiskt.

- Zlatan
Zlatan går till Inter. Måste jag sluta hålla på laget nu? Hm.

Guld-Carro. Fortsätt med ditt.

På kvällarna har jag inte speciellt mycket tid att skriva. Det finns så mycket annat som ska göras. Och så mycket friidrott som måste ses.
Så jag tar tag i det nu i stället. Sittandes på arbetet. Den här gången sitter jag inte på chefens kontor. Utan har en egen liten vrå på andra sidan stugan.

Jimmy Nordin är färdig. Ja. Inte han. Hoppas jag. Men debatten kring honom. Det känns uttjatat. Han slog till på fel dag helt enkelt. När inga andra rubriker kunde skrivas. Om Carro. Kajsa. Stefan. Musse eller Kallur. Då fick Jimmy rubrikerna. På fel sätt. Tyvärr.

Nåja. Nästa. Samma ämne. Ny profil. Den här gången handlar det om Carro. Carolina Klüft. Guld-Carro. Ja. Kalla henne vad ni vill.
Hon är totalt överlägsen i sjukampen. Hon vinner när hon är frisk. Hon vinner när hon är halvskadad. Inte bara här. Utan ständigt. VM. OS. EM. Överallt. Bör hon då byta gren?
Experter tycker visst så. Och som vanligt (?). Säger jag emot dem.

Jag säger. Fortsätt Carolina! Kan man tröttna på att vinna? Det tror jag inte. Men tids nog. Antagligen inom en ganska snar framtid. Kommer det att dyka upp ett motstånd. Ett bra motstånd. Och då får hon kämpa. Då måste hon ha kommit så långt hon kan i sin utveckling. Alltså tycker jag att hon ska fortsätta träna på sjukampen. Och tävla. Köra sitt.
I nuläget. Kör hon ändå en hel del andra tävlingar. Där hon tävlar i separata grenar. Längdhopp. Häck. Höjdhopp. Både i träningssynpunkt. Och tävlingssynpunkt.

Kanske kommer hon att slita ut kroppen. Säger en del. Men det är jag tveksam till. Det tar säkerligen en hel del att köra dessa sjukamper. Dessa. Tre. Kanske fyra. Som hon kör varje år.
Men hon tränar nog på ett säkert sätt.

Så. Carro. Carolina. Guld-Carro. Fortsätt med sjukampen. Fortsätt vinna guld. Och strunta i vad experterna tycker. Men det behöver inte jag säga. Hon sade det så bra själv igår.

– Det är så härligt att så många tycker så mycket. Det är fritt fram, men det är ändå jag som bestämmer vad jag ska göra. /Carolina Klûft

Trist Jimmy. Men kör på.

Nu rullar det på. Semestern är ett avslutat kapitel. I alla fall för den här gången. Mindre än ett år till nästa. Det går fort. Antagligen allt för fort.
Hann med ett kort tandläkarbesök i morse. Inga hål den här gången heller. Snart 26 år. Utan några hål. Det är bra.

Den här veckan kommer det att bli lite mindre skrivna ord. Det är Friidrotts-EM. Det är min grej det. Det är där jag sitter klistrad. Det är det jag har koll på. Det är det jag är insatt i.
Igår fyllde Jimmy Nordin på glaset. Ett flertal gånger. Skämde ut sig. Det är trist när det blir så. Men samtidigt. Jag tycker att media förstorar upp det hela. Han gjorde en misslyckad tävling. Han blev besviken. Arg. Ledsen. Frustrerad. Han ville väl sänka sina sorger i alkoholen. Glömma bort det hela så snabbt som möjligt. Men det gick överstyr.

Att han sedan kör sitt race iklädd landslagsutstyrsel. Och just under ett pågående EM. Nja. Det var visst inte speciellt klokt. Men att skicka hem honom. Det tycker jag räcker. Media ska inte behöva slänga upp massvis med löpsedlar. Känns som att det knäcker honom ännu mer.

Jimmy var i samma lag som mig under svealandsmästerskapen för några år sedan. Han uttagen på kula. Så klart. Jag på 1500m Hinder och 3000m. I stockholmslaget. Han verkade vara en trevlig prick. Egen. Oblyg. Men trevlig. Jag hoppas han fortsätter köra.

Nu glömmer vi det hela. Det som är gjort är gjort. Dags att gå vidare. Tre minuter kvar till damernas 800m semifinaler.
Med tanke på 800m. Min träning. Går vidare. Igår. Inspirerad av Joel's 1500meters lopp. Körde jag ett riktigt bra pass. 10 km. (41.13.85). Kändes piggt. Bra. 7 km (32.11.73) idag. Och ett 17 km pass i morgon.
När går nästa EM? Ha! Vilken grej det skulle vara.

Nu börjar det om

De senaste dagarna har jag legat vaken länge på nätterna. Jag har inte riktigt kunnat somna. Det kryper i kroppen. Och tankarna cirkulerar som vanligt uppe i huvudet.
Det har varit mycket tankar kring arbetet. Arbetet. Som börjar om i morgon igen.
Då börjar det som avdelningsansvarig pedagog. Med en ny negativt inställd kollega. Men vi ska vända om hennes tankesätt.

Innan semestern målade jag om och fixade lite saker på min avdelning. Det ska bli intressant att se hur de andra ser på resultatet. Hur de se på mitt initiativ.
Jag har tänkt lite på hösten. Jag måste få fram mina åsikter mera. Både i den dagliga verksamheten. Och på personalmöten. Jag har saker att komma med. Men det är bara så helvetiskt svårt att få fram dem.
Det ska bli ändring på den saken. Nu. I höst.

Men ändå. Det ska bli skönt att komma tillbaka till arbetet. Att få börja om på ny kula. Starta om på noll. Tillbaka på ruta ett. Fast ändå inte. Ja. Ni förstår säkert.
Tillbaka till rutiner. Det är bra. Det är skönt.

Men först ska semestern avslutas värdigt. Och det ska den göras ute i naturen. Flickan och jag. Med en grill. Det blir en bra avslutning. På en bra semester. Det blir ett slut på en fortsättning. Början på något nytt. Eller. Dagen innan det börjar om.

Grattis Kristin och Johan

Välkommen Elsa

Veckans lista v. 31

Positivt just nu:

- Tony Rickardsson
Tack för allt!
- Träningen
60 km den här veckan på fem pass. Det känns helt okej nu.
- EM-Bloggen
Riktigt bra. Lite inside information skadar aldrig.
- Dave Matthew Band

Riktigt bra. Angel. Framför allt.

- Rensa garderoben

Slänga saker man aldrig använder. Är nästan lika skönt att köpa nya kläder.

Negativt just nu:

- Tivoli
Det verkar inte längre så säkert. Kanske ramlar speglarna snart ner i lustiga huset. Sju års olycka gånger väldigt många. Det vill man helst undvika.

- Sim EM

Det gick visserligen bra. Och det är roligt i sig. Men det kom lite i skymundan. Fotbolls VM. Friidrotts EM. Tyvärr.

- Tiden

Ibland går tiden på tok för fort. Saker hinns inte riktigt med.

-Sömnlöshet

Det är svårt att somna ibland. Man bara vrider sig hit. Och dit. Och det kryper i hela kroppen. - Modeller

Kanske inte alla. Men. När det går så långt att man svälter sig själv bara för en catwalk. Då är det illa. Riktigt illa.

En kortare träningsrapport

De senaste veckorna har det gått fortsatt framåt med träningen. Knät har känts bättre och bättre. Och rytmen har infunnit sig i löpstegen. Jag har under några pass känt mig totalt skadefri. Och det var ett bra tag sedan jag hade den känslan i kroppen. Och i huvudet.

Långsamt har passen stegrats och de senaste tre veckorna har det varit 42 km (fem pass). 47 km (fem pass) och 50 km (fem pass).Den här veckan hamnar på 60 km (fem pass). Och ett långpass på 17 km (1.18.18.09) är avklarat. Det är bra. Med tanke på skadeuppehållet. Men samtidigt. Det är en väldans bit kvar till tidigare nivå och träningsdos. Jag har kommit halvvägs. Ungefär.

De senaste passen har däremot knät börjat kännas lite tjockare än tidigare. Kanske är det vätskemängden i knät som gör sig påmind igen. Men för att vara på den säkrare sidan. Höjer jag inte träningen mer. Samtidigt som jag fortsätter med mina övningar för att stärka rätt delar av lårmuskeln, vaderna och knät.

Kanske har jag kört på för hårt. Eller höjt träningsdosen för snabbt. Men det känns ändå inte som ett stort bakslag. Så länge jag inte behöver vila så är det okej. Nu kan jag fortsätta köra på.
Om två veckor är en tävling inlagd i planeringen. Ett 10km lopp. De närmsta passen får väl avgöra lite hur det kommer att fungera.

Snart är det för övrigt dags för sommarens andra stora upplevelse. Friidrotts EM. Och för er som vill hänga med lite extra. Bakom kulisserna så att säga. Så kan jag rekommendera den här sidan.

Ludmila - du är inte välkommen!

Både innan och efter DN-Galan har det debatterats en hel del kring Ludmila Engquist. Varför hon inte blev inbjuden till 40-års kalaset.
De allra flesta insändarna och artiklarna jag läst. Var negativt inställda till bojkotten av Ludmila.
De tyckte det var pinsamt av idrotts Sverige. Att det passade att hylla henne när hon gav Sverige guld. Men nu passar det inte längre. Nu ska hon bli utfryst.

En insändare skrev att det är mänskligt att fela. Alla gör fel någon gång. Och man bör inte straffas för det hela livet. Förlåta och gå vidare.
En annan tyckte det var dåligt av de andra stora svenska friidrottarna. Att de inte höjde rösten för Ludmilas skull. Att de skulle säga till media.
Varför? Frågar jag mig.

Jag tillhör alltså den andra sidan. Helt klart. Hon hade ingenting att göra på DN-galan. Jag hade inte velat se henne där. Hon har dopat sig. Bara det gör att hon inte är välkommen. Hon fuskade.
Och hon gjorde det inte bara en gång. Utan minst två gånger. Då är det inte längre ett mänskligt misstag. Då är det medvetet fuskande.
Kanske anser dessa andra stora idrottarna. Christian. Kajsa. Stefan. Sanna och Jenny. Samma sak. De kanske inte heller ansåg att hon skulle komma.
Yannick Tregaro tycker att dopare ska hamna i fängelse. Han var garanterat inte en av dem som tyckte Ludmila skulle komma till galan.

Livstids avstägning. Det tycker jag nog att en som åkt dit kan få. Han eller hon. Har fuskat. Stulit ögonblick som är ovärderliga av någon annan. De har inte längre något att göra på en tävlingsarena.

Landis åkte dit efter touren i år. Tyvärr är han redan dömd av folk och massmedia innan B-provet är klart. Där kan man gärna avvakta. Men det blir kanske också positivt. I såna fall lider jag mest med tvåan i touren. Han får första priset. Men han blev bestulen på ett ovärderligt ögonblick. Att få cykla över mållinjen på sista etappen. Och bara sträcka upp armarna i luften. Ta emot folkets jubel. Och känna hur man har vunnit. Den känslan stal Landis av honom.

Samma sak gäller Ludmila. Hon accepterades av svenska folket när hon vann sitt guld. Visst. Men då visste ingen att hon senare skulle åka dit för doping. För andra gången. Och det är därför. Hon inte accepteras nu. Det är därför hon med all rätt. Inte blev inbjuden till DN-galans 40-års kalas.
I stället kom det hjältar. Michael Johnson. Jan Zelezny. Sergej Bubka. Inte Ludmila Engquist.

Känslosvall

Djurgården har precis blivit utslagna ur Champions league kvalet mot slovakiska Ruzemberok. Efter 1-0 hemma blev det förlust med 3-1 borta. 3-2 totalt och hejdå europaspel. För den här gången.

Det känns tomt. Kanske är det inte bra att ha ett lag som man är så känslomässigt engagerat i. Kanske ska man bara tycka fotboll i allmänhet är roligt att se på. Och strunta i vem som vinner. Men det kan inte vara roligt det heller.
Man får inte uppleva glädjen när målen kommer. När vinster inkasseras.
Nu blir istället dagar förstörda. Kvällar blir tysta. Allt på grund av ett fotbollsresultat. Det har hänt så många gånger. Och kommer hända fler gånger. Idag. I kväll. Är bara en i mängden.

Jag vet inte hur jag ska tolka den här förlusten. Att få ett mål felaktigt bortdömt på hemmaplan. Var bittert. Börja borta med 1-0 i stället för 2-0. Att sedan få en man felaktigt utvisad. Känns också väldigt tungt.
Mot alla odds gör Djurgården ett mål. Och vi är vidare. Tills det är tre minuthelveten kvar. Då gör Ruzemberok mål. Och vinner totalt. Det är mer bittert än allt annat.
Men det är en sak som gör att jag kan ta förlusten. Det är att Djurgården var faktiskt inte värda att vinna. De var inte bra idag. Inte alls bra. Det krävs en rejäl utskällning. Och en rejäl uppryckning.
Men det var nära. Så förbannat jävla nära. Och att inte få chansen att spela med elva man. Det är det som svider.

Känslor. Ibland blir det för mycket. Men Djurgården är Djurgården. Och de kommer alltid finnas i mig. Vare sig jag vill eller inte. Vare sig det förstör några kvällar här. Och några kvällar där.

På lördag är det Helsingborg som kommer på besök. Då är jag på plats. Då ska det jublas. Mer än i kväll. Och den dagen. Den kvällen. Ska inte förstöras.

Förskollärare får för mycket ansvar

För ett tag sedan läste jag en artikel. Jag tror det var i aftonbladet. Eller aftonhoran som Mr. T uttrycker det. Mr. T. Som för övrigt numera har en blå skinka. Ha!

Nåväl. Artikeln. Det var någon som hade skickat in den. Och tog upp det ojämnlika samhället vi tydligen lever i. Det mest intressanta var att hon hade lösningen. Och visste vart problemet var. Allting var förskollärarnas fel. Det är de (vi) som ska göra barnen jämlika. Det är där allting börjar.

Pojkar på förskolan ska inte få mera spelrum att skrika och springa än flickor. Hon tog bara upp saker som var negativt för pojkar. Så klart. Förskollärarna delar upp för mycket och ger pojkarna mera uppmärksamhet. Enligt denna insändarkvinna.

Ha! Blir mitt svar. Jag vet inte om jag skrattade eller blev arg på denna insändare. Eller bara tyckte hon var pinsam.

Att för det första göra denna uppfostran till förskollärarnas ansvar är helt befängt. Det borde väl ändå fortfarande vara föräldrarnas sak? Att sedan tro att alla barn är likadant skapta. Ja. Hon har väl för helvete också varit barn någon gång i livet. Och borde då veta att alla är olika. Och att alla behöver/kräver olika mycket uppmärksamhet.
Varför bromsa pojkarnas utveckling? Varför inte få flickor att leva ut mera? Och varför gäller det hela bara pojkar som skriker och springer omkring? Varför räknas inte alla de gånger fröken sitter med flickorna och ritar? Spelar teater? Lagar mat? Det är också att uppmärksamma ett barn.

Min erfarenhet som förskollärare. Är i alla fall att fröknarna ständigt arbetar med att alla barn ska få lika mycket uppmärksamhet. Om det sedan är pojkar som skriker och brottas. Eller flickor som lekar lugnare.
Hur det hela sedan kopplas ihop med att samhället skulle vara så ojämnlikt. Det vet jag inte. Kanske är det personalen som bör diskuteras i såna fall? Det vimlar inte direkt av manliga förebilder där.
Men det är inte barnen som sätter lönenivåer. Det är inte barnen som har tjejtaxa. Det är inte barnen som bestämmer hur gammal man måste vara för att komma in på krogen. Det är inte barn som bildar egna partier eller bestämmer vem andra ska gifta sig med. Det är inte pojkar som ständigt bestämmer över flickorna. Och det är inte flickorna som ständigt bestämmer över pojkarna.
Livet på förskolan. Det är redan jämlikt. Och så kommer det alltid att vara.