Mitt hjärta gråter

Jag älskar min son. Över allt annat. Det kan vara bra att veta i det här inlägget. Men ibland. Då är det så fruktansvärt svårt. Det handlar inte om när han inte lyssnar eller gör något dumt. Eller okej, det är svårt då också. Men i det här specifika fallet. Det var värre än allt annat.

Jag sitter bredvid Prinsen i soffan. Jag frågar honom om han hejar på Djurgården. Tänker att det är en självklarhet. Han skulle inte våga något annat. Och när jag ser på match så jublar han alltid när Djurgår'n eller Arsenal gör mål. Dessutom har han sin "heja Dif tröja på sig.

Men nu sitter vi här i soffan. Han vänder sig om mot mig. Tittar i mina ögon och svarar: "Nej. Heja Hammarby."

Jag blev helt stum. Vart kom det ifrån? På riktigt. Vem har lärt honom att säga detta hemska ord? Chocken är ett faktum. Det här är inte bra. Jag tror jag måste ta med pojken på match i sommar när vi besöker huvudstaden. Börja lära upp honom från grunden. Få bort alla dessa hemska vilseledande tankar från hans huvud.

Nästa steg blir att förhöra alla på hans förskola. Jag är säker på att det kommer därifrån. Det måste det göra. Kanske dags att kalla till ett extra utvecklingssamtal med hans pedagoger. Jag vill tycka om honom i alla lägen. Men håller han på så här. Då blir det så förbannat svårt.

Lasermannen

Förhandlade till mig några minuters extra rast idag. Hade bokat in ett möte. Bara någon km i från min arbetsplats väntade lasermannen. Jag träffade honom förra veckan också. Och i måndags. Nu sitter ni och funderar på vad i helvete det är med mig som åker iväg och träffar lasermannen. Men jag ska ta allt i rätt ordning.

För två veckor sedan slutade jag tidigt. Det är alltid trevligt. Det som är mindre trevligt är att vi hade kvällsmöte någon timme senare. Så jag tänkte. Jag maler en hel bunt km innan mötet. Sagt och gjort. I duggregn och någon enstaka plusgrad rullar jag iväg runt sjön. Och inte långt in i rundan infinner sig den där känslan man sällan får. I alla fall numera. Annat var det när man sprang konstant och var i form.  Men nu kom den. Benen pigga. Lungorna pigga. Lusten fanns. Och allt kändes hur magiskt och lätt som helst. Jag laddade upp för att dra av en 20-22km.

När jag passerade 12km så stack det till lite i vaden. Några minuter senare sa det pang. Och det kändes verkligen som att något gått av i vadhelvetet. Haltandes. Småjoggandes. Arg. Frustrerad. Smärtsamt. Jag tog mig tillbaka till arbetsplatsen. Avverkade mötet. Och gick hem för att maila lasermannen.

Nu kanske det börjar bli tydligt att lasermannen inte är den riksökända idioten som sätter kulor i människor han inte tycker om. I stället är den här lasermannen en riktigt duktig sjukgymnast. Han behandlar mitt ben med laser för att påskynda läkningen.

Nu har det gått två veckor och jag har börjat göra lite tåhävningen för att belasta lite. Två veckor återstår innan jag kan ta ett löpsteg. Undertiden får jag sitta på motionscykeln. Den där förbannat tråkiga cykeljäveln.

För övrigt är det valborg idag. (Valborg. När det är som bäst.) Jag slog på stort med tre-rätters. Toast skagen. Lax. Och så en fin ljuschokladmousse med hallon till efterrätt. På en torsdag. Det som svider mest är Prinsen. Här sliter man så svetten rinner. Och han drar i sig en minimal bit lax och en bit bröd med smör. Tack för den. Tur han brås på mig och uppskattar en efterrätt i alla fall.

Välkommen osköna maj

Det är inte riktigt maj ännu. Men jag kan ändå inte undgå att fundera vidare på den här texten som man tydligen ska sjunga då. Den där som alla gossarna i studentmössor står och sjunger i bakgrunden när alla andra står och ser på en stor förtrollande eld. Den första versen går så här:

Sköna maj, välkommen

till vår bygd igen!

Sköna maj, välkommen,

våra lekars vän!

Och jag hoppas att det enbart är vädret det talas om. Eller sjungs om. För när maj närmar sig så brukar jag ha det svårt att hålla huvudet ovanför ytan. Det är inte skönt. Det är så mycket motsatsen till skönt det kan bli. Jävligt oskönt. Helt enkelt. 

Möten avlöser varandra. Det är överskolningssamtal med skolan. Det är överlämnande konferenser. Det är utvärderingsdagar. Skolbesök med de blivande skolbarnen. Utvecklingssamtal. Avslutningssamtal. Papper som ska skrivas på. Avslutningsmiddagar. Fixarkvällar. Portfolios som ska avslutas. Jag kan göra listan betydligt längre. Om jag bara hämtar min almanacka, den som håller reda på allt som inte får plats i huvudet. Det är tur att den finns.

Så maj är inte skönt. Inte alls faktiskt. Inte arbetsmässigt. Det är den mest hektiska tiden på året. Men visst. Välkommen maj. Välkommen. Kom du bara. Du kommer ändå med lite mera värme. Du kommer med längre dagar. Du kommer med hopp och längtan efter en sommar. Och efter en ny familjemedlem.

Forcera inte fram sommaren

Plötsligt skiner solen. Det där röda strecket på termometern pressar sig lite högre upp än vanligt. Högre upp än de senaste månaderna. Det är en dag där vindarna är varma och passerar man ett skogsområde så luktar det varm sommarskog. Sommarskog. Fast det är april. Människorna ler. Kryper ur sina skal och kastar kläderna. Från dunjacka till shorts. Från måndag till tisdag.

Att det just är april märks dagen efter. Strecket på termometern orkar inte alls ta sig speciellt långt upp. Molnen täcker himlen och från de där stora feta gråa molnen faller det någon mindre smickrande blandning av regn och snö. Kul. Verkligen.

Det är som sagt april. Och i april är det aprilväder. Så har det alltid varit. Men det jag tycker är så fascinerande är alla de som vägrar acceptera att vädret slår om. Att vädret går tillbaka. Bara för att det är varmt och sol en dag betyder det inte att högsommaren är här. Det betyder inte att man går barfota och har shorts och linne på sig. Det går faktiskt inte att forcera fram sommaren. Den kommer när den är redo.

Idag var jag på stan. Det gick runt folk i shorts och t-shirt. De gick runt folk i dunjacka. I såna här Kanadagåsjackor. Det var fem grader varmt. Lite sol. Lite moln. Aprilväder skulle man kunna säga.

Man kan inte forcera fram sommaren. Tyvärr. Kunde man det så skulle jag göra det. Tillsammans med alla de där stackars själarna som redan nu går runt och plågar sig i fem plusgrader i sommarkläder. Men jag nöjer mig med att veta att våren är på intågande. Det känns okej. För då dröjer det inte en evighet innan det är sommar. Det är 37 arbetsdagar kvar till midsommar. Då kanske det är sommar. Även om just midsommar kanske inte direkt gör sig superkännt som en varm och skön dag.

Tre systrars arv. Och sedan mitt.

Senast jag slängde fram några ord här så skrev jag om sommaren. Jag funderade över ur länge man egentligen skulle kunna rida på vågen av en magisk sommar. Nu närmar sig en ny sommar, vilket egentligen innebär att det gått ett år sedan jag skev senast. Fullt så illa är det inte. Det är faktiskt bara åtta månader. Men jag kan ändå inte svara på hur länge jag red på den där vågen av sommarlycka.

På många sätt har det varit ett bra år. Med viss skeptis bytte jag arbetslag och avdelning på arbetet. Kändes inte helt bra när jag fick ordern. Men det blev lyckat. Riktigt lyckat. Och säger chefen att det märks så antar jag att det gör det.
Vidare så utvecklas Prinsen. Numera har han även utvecklat någon form av hörsel. För plötsligt kan han lyssna på oss och till och med chocka och göra det man ber honom om. Ibland.

Anledningen till att jag igår kväll låg i sängen och funderade på allt möjligt jag ville skriva om är en barndomsvän. En vän som jag hade i förskoleklassen och i lågstadiet. Någonstans vill jag även minnas att jag skickade en sån där lapp. "Får jag chans på dig?". Fråga mig inte hur det gick.
Den här vännen har precis startat en blogg. Hon och hennes systrar skriver om sitt japanska arv. tresystrarsarv heter den och de skriver fina och tänkvärda texter kring sin japanska bakgrund.

Jag kan inte alls så mycket om mitt tyska arv eller historia som jag vill. Inte ens i närheten. Det är nästan så att jag önskar att min farmor och även min mor började skriva. Skriva ner allt de varit med om. Flykten från nazismen. Uppsamlingslägren. Allt kring mat och traditioner. Just bring it! Ja, min farmor är begravd så hon har svårt att skriva nu. Men tidigare borde hon ha gjort det. Eller så kanske det helt enkelt är upp till mig att leta informationen. Sådär som man säger till föräldrar på arbetet. Man kan inte få allt serverat utan man måste aktivt leta information också. Aj då. Där slog det tillbaka.

Nu är det dags att hoppa in i skorna och trampa till arbetet. Jag har 1,2km till cykelparkeringen. 1,22 till dörren. Det är inte lång tid att fundera på mitt tyska arv. Men det är alltid en start.