Mitt hjärta gråter

Jag älskar min son. Över allt annat. Det kan vara bra att veta i det här inlägget. Men ibland. Då är det så fruktansvärt svårt. Det handlar inte om när han inte lyssnar eller gör något dumt. Eller okej, det är svårt då också. Men i det här specifika fallet. Det var värre än allt annat.

Jag sitter bredvid Prinsen i soffan. Jag frågar honom om han hejar på Djurgården. Tänker att det är en självklarhet. Han skulle inte våga något annat. Och när jag ser på match så jublar han alltid när Djurgår'n eller Arsenal gör mål. Dessutom har han sin "heja Dif tröja på sig.

Men nu sitter vi här i soffan. Han vänder sig om mot mig. Tittar i mina ögon och svarar: "Nej. Heja Hammarby."

Jag blev helt stum. Vart kom det ifrån? På riktigt. Vem har lärt honom att säga detta hemska ord? Chocken är ett faktum. Det här är inte bra. Jag tror jag måste ta med pojken på match i sommar när vi besöker huvudstaden. Börja lära upp honom från grunden. Få bort alla dessa hemska vilseledande tankar från hans huvud.

Nästa steg blir att förhöra alla på hans förskola. Jag är säker på att det kommer därifrån. Det måste det göra. Kanske dags att kalla till ett extra utvecklingssamtal med hans pedagoger. Jag vill tycka om honom i alla lägen. Men håller han på så här. Då blir det så förbannat svårt.