Plötsligt är de borta

I veckan satt jag på arbetet och skapade lite film. Jag har filmat med vår skogsgrupp när vi varit iväg och byggt läger. Gått Hitta Vilse kurs. Haft matematik och samarbetslekar. Testat vad som flyter och skickat iväg båtar längs vattnet som långsamt rinner in i skogen. När vi skakade och duschade under träden som var överfulla av nyfallen snö.

I veckan satt jag och klippte ihop filmen. Lekte lite med Imovie. Satte dit musik. Och så insåg jag plötsligt. De här barnen. Som jag träffar en hel del timmar. Fem dagar i veckan. De kommer snart att vara borta. Poff! Och så står det plötsligt ett nytt gäng som knackar på dörren och vill komma in i värmen.

Under de åren de här barnen går på ens avdelning hinner man med mycket. Alla de här temaarbetena, rutinsituationerna och festligheterna. De räknas knappt. För mitt i allt det där. Då hinner man skapa en sådan stark relation till dessa barn. Vare sig det är barn som är tystlåtna och lyssnar. Eller barn som hörs och syns och trotsar lite sådär otrevligt mycket ibland. Och alla dessa relationer hinner skapas utan att man egentligen tänker på det. Fören barnen plötsligt står där. Vinkar hej då. Trevlig sommar. Och vandrar iväg i sommaren för att börja sitt skoläventyr.

Det är ett par veckor kvar innan de står i ytterdörren en sista gång. Det känns bra. Jag har precis börjat lärt känna de här stora barnen. Och under de här sista veckorna. Månaderna. Då känns det som en bra idé att tänka lite extra på att barnen snart säger tack och hej. Inte minst i situationer när man känner att tålamodet rinner iväg i betydligt snabbare takt än den där lilla vattenremsan vi släppte barkbåtar på.

Filmen jag har gjort. Den sammanfattar en termins arbete på femton minuter. På en liten kvart. Men filmen i sig. Med låtar allt från Tarkan och Frost till Iron Maiden och Jay-Z. Den filmen kommer att vara ett mästerverk. Den kommer att vara awesome. Chefen sa i mitt senaste utvecklingssamtal att jag skulle integrera lärplattan med naturarbetet. Boom! Done!

Jag kommer att sakna varenda jävel av de här barnen i den här barngruppen. På ett sätt eller annat. Kanske kan jag försöka få dem att gå kvar ett år? Nej. Jag måste släppa in de nya barnen som är på väg att knacka på. De måste också få komma in och få en ny relation. Få en chans att bli saknade. Och det kommer de att bli. När det är deras tur att vinka adjö och försvinna ut i skolvärlden.