Veckans lista

Veckans lista har säsongsuppehåll. Precis som alla andra stora och återkommande produktioner. Återkommer i slutet på januari. Påminn mig. Tack.

En ny jul

Nu har julen passerat. Det är ganska skönt ändå. Jag är ingen direkt fantast av julmat. Jag skulle likaväl kunna beställa en av George's pizzor. Men hur skulle det se ut?

I alla fall gick julfirandet rätt bra. Jag hade bara en lite dipp på juldagseftermiddagen. Men med en liten paus från allting. Och en liten stund med Winnerbäck's Daugava så gick det bättre.

Klappar är utdelade. Klappar är mottagna. En del bättre än andra. Men i regel bra. Men nu är jag hemma igen. Hemma i lägenheten. Där det är tyst och stilla. Inget prat. Ingen julmat. Och inga katter. Katterna fick stanna kvar lite. Hos mor och far. Rusa upp och ner för trappan. Utforska det stora huset. Och spela boll med julgranskulorna. Det var lite jobbigt att lämna kvar dem. Hur ska det egentligen bli när man har barn? Jag vågar inte ens tänka på det.

Om några dagar är det dags att åka upp till norr. Om den franska kombin vill vakna till liv. Upp till den efterlängtade och saknade Flickan från landet i norr. Det ska bli skönt. Att komma i väg. Komma upp. Känna kärlek på nära håll- Den där speciella typen av kärlek. Och ladda batterierna en sista gång. Innan det bär av igen. Till arbetet. Overaller. Galonisar. Till skratt och gråt. Till bus och lek. Till barn med reflexer.

En avliden mans reflex

Några dagar innan min hälseneoperation. Innan min sjukskrivning. Så kom en mamma med sin dotter fram till mig. Den här dottern är fyra år och började på våran förskola i somras. På min avdelning.

Ett halvår innan hon började. Precis innan förra julen. Så gick flickans pappa bort. I cancer. Mammans man. Mamman berättade i början att flickan sedan dess har haft svårt att släppa in män i sitt liv. Hon litade inte riktigt på dem. Men vad gäller den saken. Så har det inte varit några som helst problem. Inte för mig.

I alla fall. Den här morgonen kom flickan fram med några saker. Ett papper där hon skrivit sitt namn och ritat ett hjärta. Ett kuvert med ett kort i. På kortet hade hon skrivit "AIK är bäst. Bara så du vet. Du ska hålla på AIK." Och klistrat på en massa AIK klistermärken. [Hon vet att jag är Djurgårdare och tycker om att retas.]
Och så fick jag en reflex. En reflex med ett fint Djurgårdsmärke på.

Självklart blev jag glad. Och kände att jag ändå inte hade mage att slänga kortet med AIK märkena på. Och så några dagar senare. När någon kollega fick se vad jag fick. Kom chocken.

Reflexen jag fått. Med Djurgårdemblemet. Den reflexen tillhörde flickans pappa. Mannen som avled förra julen. Kanske betyder inte reflexen ett dugg för familjen. Jag vet inte. Men det kändes stort. Riktigt speciellt.

En fransk kombis hjärta

Det är tomt här. Hela lägenheten ekar. Skriker efter sällskap i form av en flicka från norr. Hela Stockholm ligger egentligen där och bara vilar. Vilar från mig. Från oss. Och väntar på att julen ska passera och att nyåret ska ringa ut. Då kommer Flickan från landet i norr hem igen. Och då är det dags att vakna. Lägenheten slutar skrika. Stockholm reser sig och får åter besök.

Planerna för mig att åka upp till norr i mellandagarna har förändrats. Jag vill. Och ska. Men den franska kombin har andra planer. Den bestämde sig för att lägga av. Stå stilla. Falla in i det tysta.
Någon ska titta på den. Öppna upp och titta på den franska kombins hjärta. Men först den 28:e. Så allting är osäkert. Allting ligger vidöppet. Hur. När. Och hur mycket det kommer att kosta. Jag vet ingenting. Mer än att det känna bedrövligt. Inte nu. Inte precis nu. Vakna till liv!

Jag börjar ställa in mig på en natt på en buss. Se landskapen passera i lagom hög fart. Låta musiken i öronen fylla tystnaden. Låta ögonen dansa fram genom skrivna rader i Stieg Larsson's bok. Och se hur klockan rullar. Och där sitter jag. I en hel massa timmar.

Förresten kanske det inte är lägenheten som skriker högst. Och det är nog inte heller Stockholm. För Stockholm under julen är väl allt annat än lugnt. Utan det är mitt hjärta. Det skriker högst. Och mest. Av saknad.

Tårar längs vinterkalla kinder

Och så var vi där igen. Julen är snart här och idag var det dags för Flickan från landet i norr att åka hem en sväng. Hem till norr. Ensam.

I början. För två år sedan. När flickan från landet i norr bodde i norr. Och jag i huvudstaden. Så blev det en hel del pendlande. Och en hel del avsked. Det ena tyngre än det andra.

Nu har vi bott tillsammans ett bra tag. Men inte blir avskeden lättare för det. Redan två dagar innan det var dags så blev stämningen dyster. En tår föll.
Och idag. Vägen ut till Arlanda. Den har aldrig känts längre. Knäpptyst i bilen.

Och så helt plötsligt var vi där och inne på terminal fyra. Människor som gick hit. Och gick dit. Med sina väskor. Och så precis vid dörren sod Flickan från landet i norr och jag. Tätt intill varandra. Och kunde inte titta varandra i ögonen. För då hade vattnet stigit snabbt i dem och runnit över. Ner längs vinterkalla kinder.

Självklart gick det inte att hålla tillbaka allt. Utan med små blöta streck längs kinderna gick vi åt var sitt håll. Hon till incheckningen. Jag till bilen. Och jag önskade att jag vore ensam i den bilen. Nu fick jag bita ihop och låta det rinna ljudlöst.

Att det ändå kan vara så svårt. Vi ska bara vara i från varandra några dagar. I mellandagarna sätter jag mig i den franska kombin. Den vinröda. För att åka upp till norr. Men just nu känns det som flera år tills dess. Jag vill bara att julen ska vara över och att det ska bli dags att åka. Jag vill inte ha den här ensamheten. Jag vill ha Flickan från landet i norr.

Veckans lista v. 50

Jag hade listan färdig. Den innehäll idiotiskt pedagogik tänkande. Julklappar och munkar. Hur utanför man ibland kan känna sig när man har andra prioriteringar än barn just nu. Och lite annat. Men sedan försvann den innan jag skulle publicera den. Så nu skiter jag i den. Faktiskt.

Ett medarbetarsamtal

I måndags hade jag medarbetarsamtal med chefen. Jag var nervös innan. Inte nervös för att jag tror att hon ska sparka mig. Men nervös för att sitta öga mot öga mot någon och prata. Om mig.

Allt efter att vi pratade på så gick det lättare och lättare. Och ur hennes mun kom det endast positiva saker. Hon berättade att jag antagligen kunde ha utvecklingssamtal med vilka föräldrar som helt. Jag har så pass bra koll på alla barnen.
Jag antar att det stämmer. Fast jag vill inte. Jag vill inte ha samtal med alla föräldrar. Jag vill inte ha det med någon.

Chefen berättade att jag vuxit i år. Tagit mer ansvar och visat att det är jag som har utbildningen på min avdelning. Att jag vågar ta tag i saker på ett annat sätt och visar att jag vill framåt. Framåt med förskolan. Kollegorna. Framåt med barnen.
Och jag antar att det stämmer.

Och så kom det upp. Det där som alltid kommer upp. Att jag måste våga misslyckas. Att jag inte behöver göra allting själv. Att jag ska ta åt mig det positiva. Att jag ska sluta ha så fruktansvärt höga krav på mig själv. Så jävla rätt hon har. Det vet jag. Det erkänner jag. Och så försöker jag skämta bort det hela. Hon undrar hur hon ska göra för att få fram det som behövs. Hur hon ska göra för att få bort det som ska bort.

Vi går vidare. Jag vill inte höra det hon har att säga. Jag vill. Men samtidigt vill jag bara att hon ska hålla tyst. Låta mig vara. Låta mig klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp.
Och så var samtalet slut.

Efter samtalet förklarade jag att jag inte varit lika pigg under hösten. Jag förklarade att det till stor del beror på att jag inte kunnat träna. Inte kunnat löpa längs mina asfaltsvägar. Längs mina skogsvägar. Men efter tisdagens hälseneoperation skulle det bli ändring på det. Hon förstod.
Och så var samtalet över. Igen.

Allting var så positivt. Alla hennes ord. Jag försökte suga in dem. Men det satt något i vägen. I vägen satt kraven. Rädslan att misslyckas. Att göra fel. Det satt där bakom sin uppbyggda barriär.

En organiserad natt

Gick och lade mig i sängen vid 23 tiden igår. Men jag kunde inte somna. För första gången på länge så hade jag känt mig riktigt avslappnad under dagen. Inga direkta krav på mig själv. Utan jag kunde bara vara.

Det ändrades i samma stund som huvudet landade på den mjuka kudden bredvid Flickan från landet i norr. Jag försökte stänga ögonen. Men de ville förbli öppna. Jag började fundera. Fundera på en massa saker som jag måste göra. Saker som ska köpas. Betalas. Skrivas. Göras. Tränas. Komma överrens. Planera. Den ena tanken födde den andra. Och plötsligt var hela huvudet fullt med måsten. Och egna krav.

Efter ett tag började det göra ont i magen. Krampa. Jag satte mig på sängkanten. Funderade vidare. Organiserade i huvudet. Skapade listor i minnet. Sedan kom bröstsmärtorna. Och det blev svårare att andas. Samtidigt som organiserandet fortsatte i allt högre tempo.

Fyra timmar senare. Vid 03-tiden. Lugnade det ner sig. Listorna var klara. Organisationen var färdig. Och jag lade tillbaka huvudet på den mjuka kudden. Och till slut. Till slut stängdes ögonlocken.

Tappad kontroll

I måndags stängde jag på arbetet för sista gången det här året. Nu sitter jag hemma. Jag sitter hemma med ett mindre paket runt vänster fot. Eller i alla fall runt hälsenan.
Jag ska vara sjukskriven några dagar. Sedan har jag semester och lite komp och dyligt. Kort sagt. Jag är ledig fram till sjunde januari.

"Fruktansvärt skönt". Var den första tanken. Samma sak får man höra av andra. Men jag hade en helt annan tanke den där måndagskvällen när jag stängde igen dörren. Jag fick någon slags känsla av tomhet. Jag ville inte gå hem. Jag vill vara kvar där. Plötsligt insåg jag hur bra det är. Hur jag trivs och hur jag är någon innanför dörrarna. Någon som faktiskt kan någonting.

Så det är lite trist att sitta här med nyopererad hälsena. Jag får inte arbeta. Jag kommer inte att träffa barn eller kollegor på nästan en månad. Och kanske värst av allt. Jag vet inte vad som pågår på förskolan i detta nu. Jag har inte kontrollen och vetskapen av över vad som händer. Och det är lite läskigt att inte ha det. Jag behöver den kontrollen. Jag vill ha den.

Men kanske är det också nyttigt att försöka släppa det också. Precis som det är att vila upp sig från hög ljudnivå och stress. Så kan jag köra på ännu hårdare i januari. Då jag återfår kontrollen av verksamheten.

En riktig tavla

I veckan var jag på julbord. På ett litet mysigt ställe. Min familj brukar ha det som tradition. Och det är en tradition som gärna får överleva.
I år när vi kom dit möttes vi av den vanliga personalen. Det känns som om man känner varandra. Fast man har inte en aning om vem det är eller vad de heter. Konstigt.

I alla fall. När jag kom in genom dörren till den lilla salen med maten. Så såg jag en tavla på väggen. På tavlan var det vatten och himmel. Lite moln och några vågor. Mitt på tavlan så var det en massa människor som satt i en slags karusell. En sån där karusell som finns på Gröna Lund. Där man sitter i stolar som hänger i långa kedjor. Man snurrar ut över vattnet.

Jag tyckte först att det var en riktigt mysig och fin tavla. Men strax efter så upptäckte jag en sak. Mitt bland alla människor som snurrade runt i sina korgstolar så svävade tt litet barn. Han eller hon hade ramlat ut från sin stol och föll handlöst ner mot vågorna. Det såg hemskt ut.

Resten av kvällen kunde jag inte riktigt slita blicken. Eller än mindre tanken. Från den där tavlan. Jag vill ha tavlan. Samtidigt som jag gärna skulle ha bränt upp den. Men middagen. Den var över förväntan. Både trevlig och god.

Veckans lista v. 49

Positivt:

- Arbetsslutet

Det ska bli skönt att vila upp sig. Och vila kropp och öron ett tag. Och att fixa till hälsenan. Så klart.

- Julgalan

Det blev en riktigt trevlig tillställning. Det må jag säga. Lite sång. Lite dans. Lite mat och dryck.

- Magnus Carlsson

Lika het som alltid. Tolka det som ni vill. Och så fick man prata med honom den här gången också.

- Skidåkning

Det är alltid något på gång på tv just nu. Trevligt. Trevligt.

- Musse och de övriga

Terräng EM silver för Musse! Erik Sjöqvist 4:a. Och en 5:e plats för laget. Imponerande svensk löpning.

Negativt:

- Borrjäveln

Han måste ha borrat upp hela lägenheten vid det här laget. Kan man inte kasta ut ett sådant störningsmoment?

- Alkohol

Överskattat!

- Vädret

Jag ger upp. Pulkorna får stanna på vinden. Inga snöbollar kramas. Det är en åtta månader lång höst.

- Arbetsslutet

Samtidigt som det ska bli skönt att vara ledig. Så är det lite trist att missa de sista dagarna innan jul.

- Kattbus

Det finnsen gräns. Att käka upp sladdarna och ha sönder stereon och skivorna. Det är att passera gränsen.

Inför galan...

Jerkan rockar hårt!

Magnus Carlsson!

Lite eftersnack med Magnus.

Mera Magnus.

Och så lite till...

Från mig. Till er.

För er som inte var på Winnerbäck. Och för er som var där. Helt enkelt. [Annexet 23 november 2007]

Anna Stadling sjunger i "Om du lämnade mig nu". [Daugava]

Lasse sjunger i "Om du lämnade mig nu". [Daugava]

Nike & Dolly

När jag ändå är på gång. När det ändå läggs upp bilder här på Glenns webblogg. Så kan jag lika bra fortsätta.

För någon vecka sedan kom Nike och Dolly ner från norrland. Deras mamma bor där. Och antagligen pappa också. Men nu har de flyttat in här hos oss. Hos Flickan från landet i norr och mig.

Nike och Dolly är små. Ungefär tre månader unga. Och tycker om att busa. Och så tycker de om att titta på sport. Fast de busar och förstör absolut inte så mycket som jag var rädd för. De sköter sig. Helt klart över förväntan. Och det är bra. Mycket bra.

Hur man sedan ser skillnad på dem. Det är en annan sak. Dolly är mera framåt. Har mjukare päls. Nike. Hon vakar mera. Som den gudinna hon är döpt efter. Tar det lite försiktigare.

Kanske Dolly bakom blomman?

Kanske Nike på stereon?

Nike kollar skidåkning.

Systrarna sisters busar.

Ett stigande pris för blomarrangemang

Eftersom hösten och dess medföljande halloween är över. Kanske för ett bra tag sedan. Så var det i helgen tid för vårat arrangemang att förändras. Orange färger, kaktusar och pumpor fick lämna plats till nya, fräscha saker.

Hyasinter. Julstjärnor. Enbuske och mossa. Allt sånt där som hör juletider till. Liknande arrangemang ser man ofta i blombutiker. Kanske något mindre. De kostar en del pengar. Så efter att ha studerat vårat. Så har jag värderat det till en summa kring 5000:- Kanske till och med 6000:- Eller någon krona mindre.

Men i vilket fall som helst. 7000:- arrangemanget står där i hallen och välkomnar alla som stiger in. Och sprider som julfrid. Precs som de övriga mindre blomarrangemangen som står lite här och lite där i lägenheten.

Kan till och med lägga upp lite bilder på de olika. Det stora. 8000:- arrangemanget. Det får ni lägga bud på om ni vill. Minibudet är på 9000:-. Eller. Föresten. Vi kan säga 10.000:- jämt. Go!

10.000:- arrangemanget.

Lite annat smått och gott. Som står lite här och där.

Två ungdomar och en hjälplös tant

Jag stod på bussen hem från arbetet idag. Bussen efter tåget. Efter bussen. I alla fall. Vid en hållplats steg en äldre dam på. När hon skulle sätta sig till rätta på ett säta så började bussen köra. Bussen ryckte till och damen föll. Hon placerade sig mellan de två sätesraderna.

Mittemot sätet där damen skulle sätta sig sitter två ungdomar. De gör ingenting åt den stackars damen som sitter på rumpan framför deras fötter.
På andra sidan gången sitter en ännu äldre dam. Kanske runt 143 år. Hon sträcker ut handen och hjälper den sittande damen upp.

Tycker det är skandal att de två yngre inte gjorde någonting för att hjälpa henne upp. Rent ut sagt pinsamt. Stackars äldre dam. Stackars ungdomar som inte visste bättre.

En hel massa bollar

Tänkte att jag skulle sitta och skriva lite. Men jag fastnar bara i lottningen till EM-slutspelet. Det är spännande. Men ändå roligt att det är en sådan stor händelse av det. Men sång och konfetti och allt vad det heter.

Nu är det dags för Sveriges grupp. Spänningen är olidlig. Jag ska erkänna att jag egentligen inte förstår så mycket av alla de där bollarna som öppnas. Siffror som visas. Men jag vet att det kan bli illa det här. Om Sveriges boll dras fel nu så åker vi dit på en trevlig grupp med Frankrike och Holland. Vi håller andan.
Ha! Italien åkte dit på den. Rolig grupp. Verkligen. Framför allt för Rumänien.

Tyskland fick en skönare grupp. Österrike. Polen. Och Kroatien. Det ska kunna gå vägen. Helt klart. Det blev som en liten live bloggsändning det här.

Nu är det dags att bege sig i väg till Farmor. Hon arrangerar sin traditionsenliga adventsmiddag. Med kalkon och hela kittet. Vi är redan sena. Men efter en lugn start, då träningen är inställd, så är det svårt att kicka i gång. Jag har en mindre förkylning i kroppen och vill inte riskera utveckla den inför operationen av hälsenan om drygt en vecka.

Det ska bli skönt att få den fixad. Skönt att få en ny chans att springa snabbt, hårt och långt igen. Inget måste. Men en ny chans. Och det ska bli skönt att få lite längre julledigt. Faktiskt.

Veckans lista v. 48

Positivt:

- Gratulationer

Tack för alla gratulationer. Stora. Som små.

- Oioioi

Där har ni årets julkalender. Igen.

- Arbetet

Det är faktiskt roligt att gå till arbetet just nu. Kanske för att det börjar lida mot ledighet. Men kul är det.

- Klättra

Jag fick prova klättra i fredags. Det var fantastiskt roligt. Men väldigt tröttsamt för underarmarna.

- Svennis

Hans råd till nästa förbundskaptenen: "Vinn allt, sköt ditt privatliv – och tjäna inte för mycket pengar". Helt klockrent uttalande.

Negativt:

- 27 år

Fuck it. Jag är gammal.

- Julhandelspanik

Jag börjar redan få panik för alla julklappar. Och hur ska man ha råd?

- Fredagen

Firade Chicha H. Klättringen var roligt. Middagen efter var inte lika roligt. Halvdöd stämmning och trötta ögon. Nej, jag kunde lika väl stannat hemma.

- Huvudvärk

Jag har haft brutal huvudvärk i två dagar nu. Har jag slagit i huvudet utan att veta om det?

- Kattbus

Deär väldigt söta. Absolut. Men måste de hålla på att busa så tidigt. Och där man försöker sova. Kan de inte växa upp snart.