Plats 10

Mitt bland allt elände så finns det ändå en sak jag kan glädjas åt. Och det är träningen. Det var flera år sedan det flöt på så fantastiskt bra som det gör nu. Mil efter mil. Pass efter pass. Jag maler på ut av bara helvete.

Förra veckan blev det sex löppass och totalt fins 89km. Två kvalitetspass med lång backe och 10x3' (3.58/km). Och så ett underbart långpass på 22km med Janne ute i skogarna vid Ängsjö.
Den här veckan fortsatte det. 93km på sex löppass. Samma backpass fast 2.5sekunder snabbare per lopp. 10x3' (3.56/km) och långpass på 24km. Kroppen börjar känna sig rätt sliten. Fast det är skönt. Det är rätt sorts trötthet.

För några år sedan började jag med en lista. Ni ser. Listor, listor, listor. Det är en 10-i topp lista på flest antal km under en vecka (mån-sön). Rekordveckan var för fyra år sedan på et tträningsläger i Monte Gordo, Portugal. Ni kanske minns. Veckan jag insåg att jag behövde äta ordentligt för att orka. (vilket gick snabbt att glömma bort). Den veckan blev det 114km, visserligen på 11 pass. men ändå. Sen rullar det på neråt.
110km - 106km - 105.5km - 101km - 101km - 100km - 96km och 95km. Sista på listan ligger 92km. Det sattes vecka 12 2007. På sex pass.

De 92km är numera historia. I stället är nummer 10 mumera veckans 93km. Och det efter att bara ha tränat på ordentligt sedan slutet på hösten. Det här kan bli en rolig sommar och höst. Siktet är inställt på midnatsloppet i augusti. Och så tjurruset i oktober. Och så har jag två mål till. Under 40' det här året på milen. Och..ja, det sista håller jag för mig själv ett tag till. Kanske blir det offentligt senare i sommar. Eller under hösten.

Men det var länge sedan löpningen fungerade så här bra. Så här smärtfritt. Och det känns fantastiskt. Jag känner att jag har tiden till det. Viljan till det. Och stödet till det. Nu är det bara fortsätta mala. Fila ihop nya veckoprogramm. Och se vad framtiden visar.

Fokus på helt fel saker

Det har varit mycket i huvudet den senaste tiden. Och jag har svårt att skaka av mig vissa saker och gå vidare. Tron på mig själv är körd i botten och det är lång väg upp. Nu har väl tron på mig själv aldrig varit speciellt hög. Men efter den här veckan är den verkligen nere i träsket.

Efter den känslomässigt anstängande veckan med begravningar så försökte jag fokucera på annat. Och eftersom arbetet tar upp sörre delen av dagarna så känndes det som rätt sak att rikta in sig på. Givetvis gick det åt helvete. Jag ska inte gå in på exakt vad det hela handlar om. Men jag måste börja tänka om och koncentrera mig på rätt saker på arbetet. Annars blir det ingen bra verksamhet. Inte för barnen. Inte för föräldrar och kollegor. Och verkligen inte för mig.

Efter veckan som gått har jag funderat starkt på om jag verkligen har valt rätt yrke. Jag kanske ska hålla på med något helt annat. Jag har känns mig så fruktansvärt värdelös och inkompetent. Kanske ska jag stå inne på något lager där jag är isolerad från andra mänskliga varelser. Men sen tänkte jag om. Med lite hjälp från den fantastiska Flickan från landet i norr. Och en lista. Så klart. Jag skriver alltid listor när det blir för rörigt i huvudet. Vilket betyder att det skrivs listor förbannat ofta.

I morgon börjar en ny vecka. Då får jag kolla in listan och köra på. Hitta rätt saker att arbeta med. Arbeta efter. Och bara köra. Ända in i kaklet. Jag kan det här. Det vet jag. Så får jag börja arbete upp lite tro igen. Börja klättra upp från det där träsket. från botten.

Salt smak i munnen

Tolv personer satt i det lilla kapellet. Tolv personer. Med tårarna rinnande längs kinderna. Med ben blomma i hand. Framför de tolv personerna stod en fin kista i ek. Med ett innehåll finare än allt annat. Några tårar rann redan innan vi satte oss. Andra började rulla nerför kinder medan cermonin pågick. Och en del rann ner ute i friska vårvädret.

Jag vet inte hur man ska sitta här i soffan och beskriva känslorna som flög runt i det lilla kapellet. Men att det fanns gott om känslor fanns det inget tvivel om. Saknad. Att minnas bilder av farmor. Kära Hilde. Bilder av henne när hon dyker upp i hallen. Klappar kinden halvt kramandes och säger "hej då, hej då" när hon kommer. Och inser sen att hon återigen. Säger hej då när hon ska säga hej.

Bilder av henne när hon hela tiden säger åt en att ta mera mat. Ta mera kakor. Bjuder på sina mumsmums och Vienettaglass. Sådär som morföräldrar brukar göra.
Bilder av henne när hon sitter i sin fotölj under julen och berättar historier. Delar med sig av sitt långa liv. Delar med sig av sin erfarenhet och sina lyckliga stunder. Och även om hon upprepar dem gång på gång. Så lyssnar vi gärna.

Men nu är Hilde på en annan plats. På en plats där vi inte kan se henne. Där vi inte kan nå henne eller prata med henne. Men hon finns ändå kvar hos oss alla. I hjärtat och i tankarna. Och det kommer hon alltid att göra.

De tolv personerna reser sig till slut långsamt upp. Lägger var sin blomma på ekkistan med det fina innehållet. Låter tårarna rinna ner för kinderna i allt snabbare takt. Låter sig minnas och låter sig saknas.
Själv biter jag ihop. Så mycket det bara går. Käkarna krampade och kroppen var stel. Men trots det rann det ordentligt längs fuktiga kinder. Jag vill vara ensam. Och jag har ingen aning om hur jag ska vara mot övriga familjemedlemmar. Jag kan inte sånt. Jag har ingen aning. Kanske visar jag upp någon avig och okänslig sida när jag inte kramas runt och pratar minnen. I stället drar jag mig undan och minnas för mig själv. För minns gör jag. Verkligen. Saknad. Att den ska vara så känslofull.

Det var påsken

Det tog inte många dagar innan kära farmor somnade in för gott. Efter att ha sovit i nästan fyra dygn kom samtalet som jag bara satt och väntade på. Mamma ringde och berättade att det var över nu. Faster hade flygit in från Canada. Farbror hade flygit in från Australien. Och så min far. Alla tre barnen var vid hennes sida när hon slutade andas och stilla somnade in.

Tårarna rann när samtalet var över. Men bara för en kort stund. För hur ledsen jag än är så vet jag att hon fick det bäst. Inte bara ett långt, lyckligt och bra liv. Utan hon avslutade det på ett bra sätt. Utan maskiner och konstgjord andning. Utan smärta. Och i sällskap av sina underbara barn. Det är väl så man vill avsluta det hela?

Påsken är över. Jag visste knappt att den varit här. Den är på något sätt inte ett dugg speciell när man varken är barn, extremt troende eller har några egna småttingar. Det enda som märks är försäljningen av påsksaker på ica och två dagars extra ledighet. Och det är inte så illa det.

Påsken firades som vanligt numera i norr. På torsdagen efter stägningen bilade vi upp. Och efter en vidrig resa på en bra bit över åtta timmar, köer, extrem dimma och massiv trötthet så kom vi upp till ett nytt vinterland. Med snöhögar högre än globen. Nästan.

Det grillades. Och det bakades traditionenligt pizza i bagarstugan. Och det socialiserades. Det tar på krafterna att vara social. Framför allt när man egentligen inte tycker det är det minsta behagligt. Trevligt. Men inte behagligt. Någonstans tycker jag dock att jag blivit lite bättre på det.

Norrlandsvisiten avslutades med en privat visning på två hus. Myresjöhus. Ett av dem är i allra högsta grad intressant. Och vi planerar att gå vidare med det intresset. Banken ska kontaktas i morgon och så får vi se vad vi kan göra efter det. Att det är ett antal månader kvar innan en eventuall flytt spelar egentligen ingen roll eftersom huset kan hållas med en mindre handpenning och vi har personliga kontakter till säljaren. SÅ det hela, med tajming och allt, kan lösas riktigt snabbt och smidigt. Om banken vill sammarbete och allt faller på plats som det ska. Men det kanske det inte gör. Så klart.