Ett tomt skal

Jag har kommit in i en period nu igen. Tror jag. Kanske är det bara dagen. Kanske blir den längre. Men jag känner mig sliten och urholkad. Som om livslusten bara runnit ut. Jag vill helst bara lägga mig i ett hörn och gråta. Gråta så länge tills tårarna gör så att jag flyter iväg någonstans.

Att jag aldrig kan komma på varför det blir såhär. Allt går ändå så bra. Jag flyger fram på de snötäckta vägarna och på löpbandet. Mer än sju mil varje vecka den senaste tiden. Det var fruktansvärt länge sedan löpning har kännts så här bra. Så här rolig. Så här motivarande.

Men så är det ändå någonting som kommer över mig. Påhoppad utan att ens se eller höra någonting. Plötsligt är det bara här. Och drar och drar. Tills all lust för dagen är borta. Drar och drar tills det bara är ett skal av kroppen kvar. Ett skal som ändå måste göra allt som ska göras.

Idag har det varit en tung dag. Måndag och extra mycket energi i de där små liven. Samtidigt väntar ett tre timmars personalmöte. Det är det jag väntar på just nu. Sedan är det fler måsten. Planeringsdag på fredag. Ett pass måste fixas så jag kan komma på det där förbannade flygplanet som säkert kommer att störta med full kraft rakt ner i havet bara för att jag sitter i det och är livrädd, svettas och skakar som ett löv. Eller nå't. Planet ska ta mig till energin i alla fall. Till ett ställe där man kan få nya batterier. Det är jag övertygad om.

Men det är 28 dagar kvar. 28 långa dagar. Om jag bara kunde fylla upp mitt människoskal igen och köra på i 28 dagar. Jag har ingen anledning att vara såhär nedbruten. Det har jag faktiskt inte. För jag har letat. Och inte hittat ett skit. Faktiskt.

Mitt fel

Två dagars arbete har passerat. Och så är det dags för ytterligare en dags ledighet. Känns konstigt. Ledig mitt i veckan. Svårt att slappna av. Jag försökte med lite hockey på Hovet igår (Djurgården-Skellefteå). Men idag känns det bara konstigt.

Tänkte att jag skulle avverka ett morgonpass på löpbandet på gymet i morse. Men när jag satt där i omklädningsrummet kl 09.00 så kom en personal snällt och berättade att de inte öppnade fören kl 10.00. Kul. Verkligen. Så jag fördrev en kall timme i ett ödsligt omklädningsrum innan jag fick springa ihop lite värme.

På vägen hem stannade jag på ICA. Och på väg ut från parkeringen är det en korsande väg. Jag har stopplikt. Givetvis stannade jag. Jag som är så skötsam i trafiken. Hm. Men den här gången stannade jag. tittade både till höger och till vänster. Tomt. Så jag började köra rakt fram. Men hoppsan. Där kom visst en äldre man och skulle svänga. Han tutade och skakade på huvudet. Och jag skämdes. Mådde illa. Mitt fel. Och det värsta är. När något liknande händer mig. Mår jag verkligen dåligt hela dagen. Det kan hända alla. Visst. Men det känns inte bra.

Nu sitter jag i soffan. Benen är lite möra efter de senaste dagarnas tunga pass. Ute kan man nästan se minusgraderna. Så förbannat kallt är det. Kommer jag verkligen klara av norrland? Bäst att bädda ner sig här. Låta filmen rulla vidare. Men först finns det lite tvätt nere i tvättstugan. Vilket innebär att jag måste gå ut. Ut i kylan. Ut i midvinterfrosten. Kanske ska ta med täcket när jag går ut.

Nytt år. Nya chanser.

Nytt år. Nya chanser. Så sägs det väl att det ska vara när man står där klockan tolv och klingar i glasen. Hoppas på att just det här året, det ska bli ett bra år. Det ska bli så mycket bättre än det som just passerat. Och visst kan det bli så. Men i de flesta fallen går man ut hårt och efter en kort tid ser det likadant ut som det tidigare året.

Nu är det 2010. Och förhoppningarna finns att det ska bli en bra år. Men jag vet inte om jag tänkte anstränga mig så mycket extra för att det ska bli så. Förhoppningsvis kommer det automatiskt.
När klockan slog över till en ny dag. Ett nytt år. Då stod Flickan från landet i norr och jag på vår balkong. Frös och tittade på färgerna som lös upp himlen. Sen gick vi in och spelade vidare vårt spel. Bara hon och jag. Bättre blir det egentligen inte.

Resan till norr gick fint. På vägen upp sladdade jag nästan av vägen två gånger. Det hade inte varit så lyckat. Men hemvägen gick bättre. Lugn och sansad. Det var knappast varmare här nere i Stockholm. Men vägarna är i alla fall plogade.
Nu är det bara en kort stund innan det bär av till norr igen. Och ett 60-års kalas. Och efter det. Då är det bara några dagar kvar innan vi beger oss till varmare breddgrader. Till tigerräkor och färsk ananas och mango. Till sol och bad. Och ledighet.

Så det blir en bra början på 2010. Utan att jag egentligen behöver anstränga mig. Och undertiden. I väntan på. Så fortsätter jag snöra på mig löparskorna. Ibland ute i kylan. Ibland inne på löpbandet. Hur som helst. Fungerar det helt utmärkt och det mals km efter km. Och bara en sån sak. Är ren lycka. För mig.