Ett tomt skal

Jag har kommit in i en period nu igen. Tror jag. Kanske är det bara dagen. Kanske blir den längre. Men jag känner mig sliten och urholkad. Som om livslusten bara runnit ut. Jag vill helst bara lägga mig i ett hörn och gråta. Gråta så länge tills tårarna gör så att jag flyter iväg någonstans.

Att jag aldrig kan komma på varför det blir såhär. Allt går ändå så bra. Jag flyger fram på de snötäckta vägarna och på löpbandet. Mer än sju mil varje vecka den senaste tiden. Det var fruktansvärt länge sedan löpning har kännts så här bra. Så här rolig. Så här motivarande.

Men så är det ändå någonting som kommer över mig. Påhoppad utan att ens se eller höra någonting. Plötsligt är det bara här. Och drar och drar. Tills all lust för dagen är borta. Drar och drar tills det bara är ett skal av kroppen kvar. Ett skal som ändå måste göra allt som ska göras.

Idag har det varit en tung dag. Måndag och extra mycket energi i de där små liven. Samtidigt väntar ett tre timmars personalmöte. Det är det jag väntar på just nu. Sedan är det fler måsten. Planeringsdag på fredag. Ett pass måste fixas så jag kan komma på det där förbannade flygplanet som säkert kommer att störta med full kraft rakt ner i havet bara för att jag sitter i det och är livrädd, svettas och skakar som ett löv. Eller nå't. Planet ska ta mig till energin i alla fall. Till ett ställe där man kan få nya batterier. Det är jag övertygad om.

Men det är 28 dagar kvar. 28 långa dagar. Om jag bara kunde fylla upp mitt människoskal igen och köra på i 28 dagar. Jag har ingen anledning att vara såhär nedbruten. Det har jag faktiskt inte. För jag har letat. Och inte hittat ett skit. Faktiskt.