lördag, september 29, 2012

Prinsen känner av

Ny lördag. Nytt babysim. Och på nytt två trötta föräldrar. Under veckan som gått har Prinsen inte direkt velat sova som hans mor och far önskar. Han ska börja tjafsa på eftermiddagen. Han ska börja pipa på nätterna. Och påsarna under ögonen på oss bara växer.

Idag skulle vi upp tidigt. 08.30 är det bara att infinna sig vid poolkanten. Redo för att flyta och plaska. Och sjunga. Dessförinnan är det bäst att tillfredsställa alla hans behov. Mat och kläder. Så oron fanns att det skulle bli ett mindre trevlig babysim idag. Men en Prins som inte direkt visar sin charmiga sida.

Men. Precis som när vi i sommras var på bröllop. Kom hem sent. Så sov han som en stock. Genom hela natten. Jag tror han känner av när det verkligen gäller. När hans föräldrar står på kanten av berget. Ruinens brant. Då är det bäst att sova så de får komma tillbaka till livet. Åtminstånde för några dagar. Och precis så var det i natt. Han sov. Och han sov. Och han sov. Ända tills klockan ringde i rummet bredvid och det var dags att försöka lyfta benen ur sängen för att göra honom redo för poolen. Jag kommer in i hans rum och där sitter han. Gnuggar sina ögon och ler mot mig. Och plötsligt så är man tillbaka till livet.

söndag, september 23, 2012

Mor vs. far

Jag har funderat på en sak den senaste tiden. Tankarna kommer när jag ser småbarnsföräldrar. Småbarnsföräldrar med sina små barn. Ibland när de går på promenad. Ibland när de är på Ica. Och så ibland när de är på stan eller på babysim. Egentligen kan det vara när som helst.

Jag funderar på vem det är som håller i barnet. Det lilla barnet. Oftast är mamman föräldraledig. Så kanske knyter mamman mer an till barnet. Fast åt andra sidan så kanske pappan passar på när det är helg.
Det jag märkt ofta är att när det är en barnvagn med i bilden så är det ofta mannen som kör vagnen. Varför är det så?
När det var babysim så var det mammorna som bytte om med barnet och bar det till bassängen.
Varför är det så?

Jag reflekterar över hur jag gör. Och som i många andra fall. Är det barnvagn med i bilden kör jag den. Anledningen är att jag helt enkelt blir rastlös annars. Bara gå liksom. Hur kul är det? Så jag måste göra något mer. Ha händerna någonstans. Samma sak när jag sitter och pratar med någon. Jag måste ha en penna i handen. Jag måste ha någonting och sysselsätta mina händer med.

Men jag ska fortsätta studera. Det blir så automatiskt. Jag kanske samtidigt är osäker på det här med papparollen. Hur man ska göra. Hur alla andra gör. Inte för att jag måste göra likadant. men kanske. Kanske gör alla andra rätt. Och då är det lika bra att hänga på.

För let´s face it. Jag har fortfarande inte förståt det här. Att jag är en pappa. Att jag är småbarnsförälder. Men någon gång. Innan Prinsen blir vuxen. Kanske det går in i huvudet. Undertiden kanske jag bara ska göra som alla andra. De som förhoppningsvis gör rätt. Samt. Att jag får ha någonting i händerna.

Babysim

Lördagsmorgon. Utanför dörren ligger ett tunnt tunnt lager med frost. Framrutan på bilen är isig. Det är första gången den här hösten. Sjön ligger stilla och blank. Grannen sitter i morgonrock vid frukostbordet. Ja, det är inte så att jag alltid spanar in hos grannarna, men ibland är det svårt att inte se. Kanske ska jag vara glad att han hade morgonrocken på sig.

Inne hos oss är det en nyvaken prins. Och två nyvakna föräldrar som inte hat vett att gå och lägga sig tidigt bara för att det är helg. Hur svårt ska det vara?
Den nyvakna prinsen är påklädd och klar. Vantar, jacka och mössa. Väskorna är packade. Det är dags för äventyr. I poolen.

Första tillfället med Babysim. Och inom kort står vi alla där iklädda badkläder och förväntansfulla vid poolkanten. Prinsen vet inte riktigt vad som händer. Medan vi kanske är nervösa över hans reaktion.

Men som allt annat. Han fixar det galant. Inget gnällande. Inget skrikande. Han plaskar på i vattnet. Flyter runt med hjälp av vuxna händer. Ligga på rygg är inte roligt. Men varför skulle det vara det. Då kan man inte se eller plaska lika bra. Så har han alltid varit. Alltid framåt. Alltid vända sig om. Det är så man tar sig fram.

Nästa gång ska vi prova dyka. Spännande. Första gången täckt med vatten. Första gången sedan han låg där inne i magen för snart nio månader sedan. Med två förväntansfulla föräldrar. Som inte hade en aning om hur det skulle bli.


Leva. Pausa.

Det var ett tag sedan. Det har varit mycket kan man säga. Fast egentligen kanske det inte varitspeciellt mycket, utan när det funnits tid till att sätta sig och slå lite på tangenterna så har lusten att lägga upp fötterna och andas i stället varit starkare. Jävligt mycket starkare.

Någon gång tidigt i maj tror jag att det senast skrevs något. Några rader om någonting. Jag skulle kunna gå tillbaka med några enkla klick och se vad jag mumlade om då. Men vad spelar det egentligen för roll. Det var då. Nu är nu.

Men sommaren har gått. Om man nu ska kalla det för sommar. Regn och gråa moln. Och en värme som var sådär lagom behaglig. Men även det spelar mindre roll just nu. Hösten är här och det är egentligen helt okej. Hösten är mysig och det ger en klar och skön luft att andas. Inte minst när man springer.

Men vi köpte ett hus i sommras. Bara en sån sak. Ett hus som står nära en sjö. Och en äventyrslekpark. Det blir perfekt om några år. Bara några korta killometrar in till Umeå city. Helt perfekt. Ett rätt nybyggt hus som är rent och fräscht. Precis som det ska vara. Det är fortfarande rent och fräscht. Ja, förutom där Prinsen sitter och äter. Där ser det förjävligt ut.

Annars rullar det liksom på. Livet. Prinsen växer. Han kryper och klättrar i trappan. Någon sa att grind kan vara bra att ha. Men vad fan. Lite måste man väl chansa.
Min dator har craschat ihop. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det ville väl helt enkelt inte vara med och leka längre. Men såhär efter sommaren. Sommaren som aldrig kom. Så har jag lyckats få igång den. Får se om jag kanske kan slå på de här halvtrasiga tangenterna lite oftare nu.

Livet rullar som sagt på. Varför skulle det inte göra det? Det är inte direkt så att man kan pausa det. Leva. Pausa. Leva. Pausa. Nej, det går inte.
Prinsen är på väg att vakna nu. Han brukar sova 45minuter på förmiddagen. Nu har han sovit i över två timmar. Kan bli spännande att se hur kvällen blir.

Mancheter City - Arsenal kommer upp på televisionen i kväll. Och en vän kommer förbi för att skrika med mig. En vän. Det är nog det enda jag har här uppe. Låter tagiskt. Men jag har Flickan från landet i norr också. Och det är verklugen inte fy skam. Det är den bästa vännen man kan ha.

Jag återkommer inom kort. Om en blöt händelse.