Leva. Pausa.

Det var ett tag sedan. Det har varit mycket kan man säga. Fast egentligen kanske det inte varitspeciellt mycket, utan när det funnits tid till att sätta sig och slå lite på tangenterna så har lusten att lägga upp fötterna och andas i stället varit starkare. Jävligt mycket starkare.

Någon gång tidigt i maj tror jag att det senast skrevs något. Några rader om någonting. Jag skulle kunna gå tillbaka med några enkla klick och se vad jag mumlade om då. Men vad spelar det egentligen för roll. Det var då. Nu är nu.

Men sommaren har gått. Om man nu ska kalla det för sommar. Regn och gråa moln. Och en värme som var sådär lagom behaglig. Men även det spelar mindre roll just nu. Hösten är här och det är egentligen helt okej. Hösten är mysig och det ger en klar och skön luft att andas. Inte minst när man springer.

Men vi köpte ett hus i sommras. Bara en sån sak. Ett hus som står nära en sjö. Och en äventyrslekpark. Det blir perfekt om några år. Bara några korta killometrar in till Umeå city. Helt perfekt. Ett rätt nybyggt hus som är rent och fräscht. Precis som det ska vara. Det är fortfarande rent och fräscht. Ja, förutom där Prinsen sitter och äter. Där ser det förjävligt ut.

Annars rullar det liksom på. Livet. Prinsen växer. Han kryper och klättrar i trappan. Någon sa att grind kan vara bra att ha. Men vad fan. Lite måste man väl chansa.
Min dator har craschat ihop. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det ville väl helt enkelt inte vara med och leka längre. Men såhär efter sommaren. Sommaren som aldrig kom. Så har jag lyckats få igång den. Får se om jag kanske kan slå på de här halvtrasiga tangenterna lite oftare nu.

Livet rullar som sagt på. Varför skulle det inte göra det? Det är inte direkt så att man kan pausa det. Leva. Pausa. Leva. Pausa. Nej, det går inte.
Prinsen är på väg att vakna nu. Han brukar sova 45minuter på förmiddagen. Nu har han sovit i över två timmar. Kan bli spännande att se hur kvällen blir.

Mancheter City - Arsenal kommer upp på televisionen i kväll. Och en vän kommer förbi för att skrika med mig. En vän. Det är nog det enda jag har här uppe. Låter tagiskt. Men jag har Flickan från landet i norr också. Och det är verklugen inte fy skam. Det är den bästa vännen man kan ha.

Jag återkommer inom kort. Om en blöt händelse.