onsdag, juni 30, 2010

Framför balkongdörren

Jag sitter och sepå How i met your mother. Ted Moseby är en drömmare. En obotlig romantiker. Han ser sin framtid. Hur han vill ha det. Och så klart. Så sitter jag framför tv:n och försvinner bort i tankarna.

Jag ser människor i min omgivning ta steg efter steg. Det köps hus. Det föds barn. Placeras ringar på fingrar.Och alla är lyckliga. Helt rätt så klart. Varför ska de inte få vara det?

Men jag då? Men vi då? Vi sitter här och ser vår framtid. När jag var inne i det där huset vi tittade på stod jag ensam i rummen. Målade upp bilder på hur de kan se ut. Vart saker ska stå och hur inredningen kan bli. Hur livet utspelar sig.

Jag såg hur små barn springer runt i sina rum. Upp och ner för trappan. Leksaker på golven. En krypande bebis. Jag kunde se hur jag stod framför balkongfönstret. Blickade ut över sjön och vinterlandskapet. För det är väl ändå vinter där större delen av året. Jag stod där med en sovande bebis famnen. Känner värmen.

Nere i köket stod vi och lagade mat. Serverade till barnen och deras kompisar. Cyklar och sparkcyklar stod framför ytterdörren. En massa skor i hallen. Jag ser en lycklig Flicka från landet i norr. Och jag känner någon slags inre lycka hos mig själv också.

Jag ser barn komma nerkrypandes mellan oss i sängen. Morgonmys i soffan framför en Disney film. Jag går runt med barnvagnen med knastrande snö under fötterna. Åker pulka och kastar snöboll. Vi plockar blommor och lagar mat tillsammans. Är så där fruktansvärt pedagogiska. Som bara vi kan vara.

Men dessvärre är vi inte där. Det är nära. Men känns ändå som en evighet. Och en del dagar kan jag inte ens uttrycka hur mycket jag längtar. Hur stor viljan och drömmarna är att få stå där i fönstret med barnet gungandes i famnen. Flickan från landet i norr håller om mig. Men jag får vänta. Se andra ta steg efter steg. Och drömma.

Kan du spela med oss på vår avdelning?

Och så var den äntligen klar. Grön Flagg rapporten. Fick till slut tag på lite tid på arbetet. Slet tag i en kollega från en annan avdelning. Som också står som miljöansvarig. Men kanske inte är lika insatt eller driftig som jag. I vilket fall som helst så satte vi ihop skiten nu. Eller. Skit och skit. Det är vettiga saker. Inte minst det jag skrivit om. Men vi satte ihop bilderna till texten och allt det där.

Nu är den redo att skickas in. Men jag antar att den nya chefen ska kolla igenom den först. Eller inte. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå till. Jag har till november på mig. Så svetten har lagt sig.

Men igår. Då kom det in två killar från den äldsta avdelningen till mig. De såg lite halvlistiga ut. Och så började den ena. "Vi undrar en sak...nu får du säga." Och så pekar han på sin kompis.
Hans kompis tittar blygt men får fram. "Kan du spela med oss?"

Så för att sumera det här roliga. Två barn från en annan avdelning kommer in till mig för att fråga om jag kan spela spel med dem på deras avdelning. Hur låter det egentligen? Vad gör deras pedagoger? Eller är det bara så att jag är så jävla awesome? Ha! Antagligen inte det sista. Men kom igen. Något rätt måste jag väl ändå ha gjort när de väljer att fråga mig.

Så nu kan jag sitta här i soffan. Och ändå känna att jag har gjort rätt att vara mer med barnen igen. Att få dem att känna trygghet och ha roligt tillsammans med vuxna. Vare sig jag har möjligheten att gå i från min avdelning för att spela spel på en annan eller inte.

söndag, juni 27, 2010

Historien upprepar sig

För ett år sedan kom jag till arbetet och var chef. Precis som jag kommer att göra i morgon. Skillnaden var bara att chefen då hade gått på semester. Nu har hon gått hem. För gått.

För ett år sedan. Skulle en ny familj börja på förskolan. De kom från ett annat land. Ett orange land. Och från en annan kommun. En kommun som är svår att ta sig till utan bil. Nu hör det egentligen inte alls hit. Men ändå. Papper skulle skrivas på och överflyttningen skulle ske. Mitt under den perioden som jag satt där på kontoret och skulle låtsas vara chef.

Pappan kom med papper och jag stod där som ett stort jävla frågetecken. Fixade fram några papper på känn. Vilket visade sig vara fel. Men det hela löste sig till slut och även jag kunde till slut andas ut och gå på semester.

Nu är det dags igen. Jag leker chef. Och familjen ska ha papper. Den här gången ska de avsluta sin plats på förskolan. De ska desvärre flytta tillbaka till sitt land. Det oranga landet. Jag vet ungefär vad jag ska göra. Vilka papper som ska skrivas på. Och med vilka jag ska prata. Vi får se hur det går. Och förhoppningsvis. Så kan jag om tre veckor gå på smester och känna att jag gjorde rätt. Den här gången i alla fall.

Veckans lista v.25

För en stund sedan. Eller egentligen för jävligt länge sedan. Så avslutade jag veckorna med att skriva en liten lista. Med det sjukt fyndiga namnet "Veckans lista". Lite av vad som hänt under veckan. Bra saker. Och mindre bra saker. Kanske kan det vara ett sätt att få igång skrivandet igen?

Jag avslutade listskrivandet med att ta sommaruppehåll. Ni skulle påminna mig efter sommaren. Men ingen gjorde det. Tack för den. Men här kommer en ny lista. Får se om det håller i en eller två veckor. Eller kanske fler.

Veckans lista v. 25

Positivt:

- Fotbolls VM
Det går inte att komma undan. Fotboll varje dag. Hög klass. Och mindre hög klass. Men fotboll är det.
- Vädret
Äntligen lite soligt. Efter en vansinnigt lång vinter kom det regn. Ostadigt väder. Och mera regn. Ena dagen 20 grader och sol. Nästa 8 grader, blåsigt och regn.
- Bröllop
Kanske var förra veckan. Men va fan. Kungligt bröllop i Sverige. Det är väl ändå härligt.
- Midsommar
Grillning, Munchkin, pilsner och trevligt sällskap. Tack och bock.

Negativt:

- Domare
Domarinsatserna i VM kan ifrågasättas. Big time. Den ena är sämre än den andra. Och när man inte ser att en boll är flera meter inne i mål så kanske man ska syssla med något annat. (Även om man som tysk blev rätt nöjd).
- Arbete
Nu räcker det. Jag vill ha semester. Jag vill vakna upp och inte ha några planer. Jag vill ta dagen som den kommer. Även om det inte är min grej.
- Borrjäveln
07.00. Och grannen kör igång världens största borr. Vägg i vägg. Och så var den dagen förstörd.
- MJ
Har Michael redan varit död i ett år? Helt sjuk. Han är fortfarande saknad och han kommer alltid vara The King of Pop.

Den tyska bläckfisken bestämmer

En del gånger händer det att jag öppnar den här sidan för att skriva. Jag tänker att jag kanske någonstans där inne har något jag vill skriva om. En tanke som bara vill komma ut. Fingrar som ska dansa över tangentbordet och fylla det tomma utrymmet med något vettigt. Eller mindre vettigt. Precis som förr.

Lika ofta händer det att jag sitter där. Med den tomma sidan framför mig. Och så stänger jag ner den igen. Jag kanske har slut på tankar. Kan man ha det? Eller är det bara att tiden är så knapp och så fylld med så mycket annat att skrivandet helt enkelt får vänta på sin tur.

I vilket fall som helst. Nu sitter jag här. Fingrarna dansar kanske inte. Men några ord faller på sin plats. På tv:n är det Mexico och Argentina som ska göra upp om vem som får möta (och åka ut mot) Tyskland. Får så är det. Tyskland spelar fantastisk fotboll. Och fortsätter maskinen som hittills. Då kan det gå förbannat långt. Och det vet ni också. Även om ni inte vill säga det rakt ut.

Snart är det måndag igen. Och det är tre veckor kvar. Tre veckor som chef. Big chief. The boss. Han som styr och ställer. Eller kanske i mitt fall: Han som försöker hålla sig i bakgrunden och hoppas på att ingenting utöver det vanliga ska hända.

Mexico håller på att falla ihop totalt just nu. Eller så är det Argentina som styr och ställer. På det där sättet som jag kanske borde göra kommande tre veckor. Men som jag inte kommer att göra. Tyskland - Argentina på lördag alltså. Shit. Det kan bli något det. Men det är bäst att först låta det tyska bläckfisken tala. Han som förutspår resultaten genom att välja en låda mat med flagga på. För han ska väl ändå ha rätt igen.

onsdag, juni 09, 2010

Chefsposition

Sådär smått har nedräkningen börjat. Det började visserligen för ganska länge sedan. Men det är först nu den är igång på riktigt. Dag efter dag passerar och semestern kommer allt närmare. Verksamheten och pedagogiken börjar ebba ut. Saker börjar plockas ner och väggarna lyser snart kala inne på avdelningen. Så som de brukar bli innan alla barnen får ledigt och sin semester. En del får lång härlig semester. Medan andra bara får de tre veckorna vi har stängt. Hur man resonerar som förälder där vet jag inte.

Men allt är inte som det brukar på stället. När vi kommer tillbaka efter semestern har vi ingen chef. Hon har sagt upp sig och ska gå vidare. Klokt beslut av henne. Men inte så roligt för oss. Vi har två personer som slåss om chefsplatsen nu. En kvinna och en man. Vi har inte träffat dem ännu och det är nog mycket upp till ekonomin som får bestämma hur det blir. Tyvärr.

Hur det än blir tror jag det blir bra. Det kommer lite nya idéer och en nytändning. Förhoppningsvis hos alla pedagoger. En del behöver det mer än andra. Det ska hur som helst bli intressant. Spännande. Sen hur länge jag kommer att vara kvar. Låter jag vara osagt. Man vet inte vad som händer.

Men innan det är dags att gå på semester återstår en hel del fixande. Och såska jag ta över rodret i tre veckor. Ha! Jag ska vara chef de sista tre veckorna innan stället stänger. Förhoppningsvis händer det inte så mycket. Men det känns lite roligt. Att få mera ansvar och känna på hur det är. Jag har varit det förr inför semstern. Men varje år är nytt. Och beslut ska ändå tas. Även om det kanske inte är några livsavgörande.

Jag går sist av alla på semester. Precis som varje år. Så är det när man har ett kontrollbehov och måste veta exakt hur sakerna är och ser ut när höstterminen sedan börjar. Ibland är det inte lätt.

lördag, juni 05, 2010

Ett snett leende

Jag gick upp på vågen igår. Bredvid maskinerna på konditionsdelen på vårt gym står det en våg. Jag brukar sällan ställa mig på den. Jag menar. Så roligt är det inte att veta hur många kilo som sitter på kroppen. Men igår ställde jag mig på den.

Om jag nu ska gå tillbaka en tid. Kanske till hösten 2008. Det var bröllop för min bror. Och jag köper ny kostym. En kostym som är anpassad efter mina 93 jävla kilo. Samma kostym skulle jag ha nu på farmors begravning. Men en 93 kilos kostym var inte ens nära att sitta bra då.

Kilona har rasat. Jag stod på den där vågen för några veckor sedan. Såg att den visade 80 kilo. Det är helt okej. Jag vet att jag fortfarande har ett skeft synsätt på min vikt efter de tidigare åren med problemen och sjukdomen. Men 80km kändes rätt bra ändå.

Igår stod jag alltså där igen. Men det kom inte upp några 80 kilo på displayen. I stället kom det upp 76.9. Och ett snett leende på mina läppar. För även om jag fortfarande blir glad när vikt försvinner. Så blev 76.9 ändå ganska lite. Och kanske är en sådan reaktion ändå ganska frisk.

Det är inte så att jag försöker gå ner mer i vikt. Det gjorde jag bara första månaderna efter det där stora feta bröllopet. Med 93 kilos kostymen. Men jag springer. Jag springer förbannat mycket just nu. Och det går bra. Kilon rasar och kroppen omformas. Men jag måste vara ärlig också. För även om jag inte försöker gå ner i vikt mer. Så blir jag ändå rätt glad när det står 76.9 på vågen. Än dock med ett snett leende.